Schlingmann och drömmen om amazonia, del 2

[Jag råkade i all hast posta delar av ett ofärdigt utkast igår (som en del läsare säkert märkte). Därför har jag tagit bort ett stycke text (från gårdagens inlägg), och lägger in den tänkta fortsättningen idag istället]

Det handlar alltså om två parallella berättelser. Feministernas standardberättelse (som oftast har en vänsterprägel), den som också sprids över praktiskt taget hela medialandskapet, är den om kvinnans underordning och utsatthet. I dessa sammanhang brukar man också använda begreppet ”jämställdhet” som kodord för behovet av mer feminism. Men i den andra berättelsen (som oftare förs fram av borgerliga feminister), är det kvinnan som är överordnad och vinnaren (och inte alls utsatt). I denna berättelse undviker man oftast att prata om förlorarna och de verkligt utsatta (männen), och ”jämställdhet” är heller ingenting man fäster någon större vikt vid. Här är överordningen positivt laddad och ”häftig”.

Den andra berättelsen är visserligen mer sanningsenlig, den beskriver verkligheten som den faktiskt ser ut i de flesta västländer idag, men den gör det med en hjärtlöshet och kyla som borde få de flesta utan empatistörning att vakna upp. Men kanske är det just de två berättelsernas växelvisa behov av varandra som visar sig här. Att bete sig hjärtlöst och finna gjädje i andra människors elände blir bara möjligt om man upplever sin egen framgång som någon form av ”revansch”. Att det är ”rätt åt” den som det går illa för. Detta tycker jag fångas bra genom Rocki när hon myntar begreppet ”hämndfeministerna”.

Och det är i detta som Schlingmann och Nordström hittar näring för sin artikel (och kommande bok, skulle jag tro). Drömmen om amazonia är ett projekt som håller på att bli verklighet, och författarna kan inte dölja sin förtjusning. En renare och bättre värld, äntligen befriad från jobbiga och krävande män (utom sådana män som Schlingmann och Nordström själva då, måste vi anta), där fräscha och feminiserade storstäder får växa fram i ett slags marknadsliberalt, könsseparatistiskt paradis.

Begrepp som omtanke, solidaritet och alla människors lika värde ter sig mossiga i denna nya ”världsordning”, där de starka, vinnande och självförverkligande kvinnorna tar för sig och står i centrum. Glöm unkna föreställningar om jämställdhet! I Schlingmann och Nordströms rosaskimrande paradis finns det inte plats för förlorare. De skriver till och med om kvinnors längre liv som om det vore en tävling, där kvinnorna har korats till vinnare. Vi förnimmer den slags Annie Lööf-feminism som vi vant oss vid från borgerligt håll, och vars tonläge jag i någon mening också återfann i Pernilla Ströms två veckor gamla kolumn i SvD. Det är när det tidigare sympatiska ”You Go, Girl”, har omvandlats till en slags beräknad hänsynslöshet. En version av feminismen där tankefiguren ”den starkes rätt”, blev ledord i samma ögonblick som det uppdagades att kvinnor lika gärna kan vara överordnade.

Ström (inte att förväxlas med jämställdismens grundare Pär Ström), skriver visserligen bra om framför allt identitetspolitikens vansinne:

”Bland det tristaste i tidens debatter är kulturvänsterns snudd på patologiska behov av att gruppera och etikettera människor. Vi är inte individer. Vi är delar av strukturer; predeterminerade av vår hudfärg, vårt kön, vår etnicitet. Nåde den som söker tala utifrån andra erfarenheter. Och nåde den som vägrar att låta sig grupperas eller rasifieras.”

Och i grunden delar jag också synen att framför allt vänsterfeminismen är förkrympande (för kvinnor), i sitt ständiga försvar av offerpositionen och utsatthetsprivilegiet. Det är naturligtvis förödande för både självkänsla och initiativkraft att påstås vara ett offer, ständigt utsatt för ett (osynligt) förtryck. Det jag har problem med i Ströms text är dock oförmågan – och det är här som jag vill anlägga en beröring till Schlingmann och Nordströms artikel – att se bakom sin egen berättelse och förstå dess konsekvenser. Ström märker inte av några glastak (och det är väl bra), och även om hon lite slarvigt skriver att ”[v]isst har vi alla exempel på hur medelmåttiga män glidit förbi meriterade kvinnor” (hur många som sett medelmåttiga kvinnor glida förbi meriterade män framgår inte), så är andemeningen att kvinnor egentligen är vinnarna i dagens samhälle (de har bara inte förstått det ännu):

”[J]ag såg mig runt i lokalen. Här satt mediechefer, VD:ar för reklambyråer, generaldirektörer, styrelseproffs, entreprenörer – samtliga ytterst framgångsrika personer, samtliga kvinnor. Nog fanns här flertaliga bevis för att det går att knacka sig genom det där glastaket. Och för adepterna väntade en ytterst privilegierad tillvaro: en fantastisk utbildning, ett enormt kontaktnät och arbetsgivare som stod på kö. Så det var sannerligen inte synd om vare sig dem eller oss! Vilket jag sade. Adepterna såg genast gladare ut. Det gjorde inte forskaren.

Om det blev några fler genusinspirerade mentorprojekt på Handels vet jag inte. Jag fick i vart fall inte någon ny fråga. Men för min adept har det gått väl i händer. Jag undrar dock hur många andra som har låtit sig invaggas i passivitet och hopplöshet av dessa strukturtänkandets krösamajor, denna olycksaliga människoförkrympande identitetsvänster.

Säger de att du inte har en chans? Nå, så ta den då!”

Ja, även om jag kan tycka att Ströms direkthet är uppfriskande så är det just oförmågan att lägga märke till myntets baksida, eller att det ens finns en baksida, som är minst sagt bekymmersam. Och det är samma brist som genomsyrar Schlingmann och Nordströms drömmar om amazonia. Vi pratar naturligtvis om de hundratusentals, ja, miljoner unga män som är förlorarna i den framtid som snart är här. Inte de få på toppen, de som likt Schlingmann och Nordström har knäckt de feministiska koderna och tycker att det verkar trevligt med fler kvinnor (och färre män), på jobbet, utan alla de pojkar och män som inte förväntas kunna bidra med något av värde för det stundande rosaskimrande femmetopia. För Schlingmann och Nordström finns inte dessa män. De är faktiskt så betydelselösa att de inte ens noteras.

Ja, förutom det spektakulärt hjärtlösa i att helt ignorera det hopplösa öde som de flesta av framtidens män har att se fram emot (utan större utsikter att hitta vare sig arbete eller partner), vilket i och för sig inte borde komma som en överraskning (varför skulle feminister bry sig om män?), så är det ett livsfarligt förfarande. Om ett samhälle vänder sina pojkar och unga män ryggen (vilket Schlingmann och Nordströms artikel med övertydlighet visar att Sverige redan har gjort – och här menar författarna att Sverige borde bli världsledande i ämnet), lär männen så småningen inte bara vända samhället ryggen tillbaka utan sannolikt slå tillbaka med full kraft. Parallella samhällen kommer att utvecklas där gäng-, klan- och sektgrupperingar inte kommer att ha några som helst problem med nyrekryteringar. Kriminalitet, religiös och politisk extremism och annan organiserad brottslighet kommer att växa explosionsartat. Sätt detta i samband med sveriges invandring från mellanöstern och östafrika, som idag är större per capita än då invandringen till USA var som störst under början av 1900-talet, och vi har en blåkopia för katastrof.

Kanske skulle vi då se förnyade anslag till genusinstitutioner och sekretariat och politiska partier, likt FI, som ser sig tvingade att på allvar ta itu med de skadliga mansnormerna? Omskolningslägren kanske uppgraderas till arbetsläger, så att de skadliga männen åtminstone kan producera något som kvinnorna i de feminiserade storstäderna kan ha nytta av? I slutändan kanske det i Sverige så omåttligt populära och hyllade SCUM-manifestetet äntligen kan bli verklighet? Att helt enkelt utrota männen.

Mer sannolikt är en samhällskollaps, en ”failed state”-diagnos och en utveckling präglad av en våldsspiral vi knappast kan föreställa oss. Och där vi alla, både kvinnor och män, är förlorare.

Innan jag avslutar vill jag bara hänga kvar vid en annan aspekt på Schlingmann och Nordströms artikel. Jag förnimmer, som så ofta när män går ut på det här sättet (och som jag beskrivit i tidigare bloggposter), att de är män som ser sig som bortom eller ”beyond” detta att vara man. Och att det dessutom verkar trevligare att tillhöra de fåtaliga männen på toppen (med mängder av kompetenta kvinnor omkring sig), än nere på botten med alla de odugliga männen. Tänk bara att slippa behöva utkämpa ständiga slag med andra män som vill åt ens position i jobbig konkurrens. Och tänk på den minskade konkurrensen när det gäller kvinnorna.

Vi känner igen det här beteendet från många andra svenska alfahannar och företagsledare som säger sig vara förkämpar för feminismen (och som ibland rent av öppet säger sig hata män). Benny Andersson, Douglas Roos, Percy Barnevik och nu senast Kjell Bergqvist i raden av manshatande frontfigurer för den radikala feminismen.

Fler som skriver i ämnet:

Bashflak på A Voice For Men

Rocki Barocki

Rick på Genusdebatten

Hans Li Engnell på Motpol