Hudfärg och kön som kompetens

I Svenska Dagbladets kulturdel häromdagen kan vi läsa den väl tilltagna rubriken ”Omförhandling av kön och ras”. Det är Katarina Wadstein Macleod som är i farten igen och som vanligt handlar det mesta i konstrecensionen om just kön och ras. Och en liten smula om konst.

I Sverige är hudfärg numera förknippat med kompetens, liksom sexuell läggning och allra mest givetvis kön. Att vara ”kompetent” innebär idag att man inte får ha fel kön, fel sexuell läggning och fel hudfärg. Allra värst blir det såklart om en person brister i sin kompetens på alla dessa tre områden – att det alltså handlar om en vit, heterosexuell man. Lägg därtill att denna man dessutom kan betecknas som det förhatliga ”cis”, alltså att det är någon som är både nöjd och trygg med sin könsidentitet och alltså inte känner någon dragning till en transidentitet – och låt oss säga, dessutom har nått medelåldern och alltså har ganska mycket livserfarenhet och kunskap inhämtad…, ja, då är katastrofen ett faktum. Mot bakgrund av den svenska kulturdiskursen anno 2014 har vi här alltså mejslat fram de biologiska konturerna av den kanske allra mest inkompetenta och löjeväckande figur som nånsin visat det dåliga omdömet att våga röra sig fritt på våra gator och torg.

Jo, nu överdriver jag kanske en smula. Men inte allt för mycket. Alla vägar leder ju till Rom och var så säker, lägg samman alla vägar, motorleder och avkrokar i den svenska kultur- och idédebatten (och i stora delar av den politiska retoriken), de sista decennierna och de kommer att leda fram till (eller röra sig kring), denna förhatliga biologiska slutpunkt. Den vita, heterosexuella mannen. Normkritiken, identitetspolitiken, statsfeminismen, kulturrelativismen, postmodernismen, ”antirasismen”, postkolonialismen, genusvetenskapen, vänsterretoriken och den parallella inställsamheten gentemot västfientliga islamistiska grupperingar. Alla är de en del av detta mäktiga och sammanflätade (och i många områden överlappande), diskurslapptäcke som har sina blickar och vapen riktade åt samma föreställda fiende.

En del beskriver det som ett krig. Ibland lågintensivt, men aldrig upphörande. Att det främst är i vänster- och miljöpartikretsar som de mest ”krigiska” åsiktsyttringarna går att finna idag stämmer nog, men dessvärre ligger borgerligheten inte långt efter. Man har närapå helt och hållet köpt vänsterns köns- och identitetspolitik, också i dess allra mest marxistiska, antiindividualistiska och vulgära uttryck. Hur det har kunnat gå så snett tror jag främst hänger samman med två faktorer; populism och feghet.

För den eller de som vågar påvisa eller ifrågasätta hatet och det inbillade ”fiendeskapet” finns en arsenal av motmedel att tillgå. Vid sidan av bortstötning och osynliggörande (man släpper helt enkelt inte fram dessa personer i paneler, debatter eller andra åsiktsforum), är demonisering, misstänkliggörande och förlöjligande de vanligaste. Till detta syfte står i stort sett hela den samlade svenska så kallade kulturjournalistiken till tjänst. Och det mesta av övrig journalistik och Public Service.

Och resultatet? Ja, precis vad man hade kunnat förvänta sig. Tystnad. Ängslighet. Rädsla. De krafter som nu äger och kontrollerar de offentliga utrymmen där debatter och åsikter får komma till tals, har strypt den friska demokratins förutsättningar och därmed yttrandefriheten som princip. I det ”krig” man föreställer att man befinner sig i är alla medel tillåtna och här har kontroll av medierna alltid varit det primära. I mediaretoriken försiggår samtidigt en sakta (men ständig) avhumanisering av ”fienden”, en metod som vi känner igen från alla revolutionära rörelser och sekter. Människor av kött och blod reduceras till djur eller känslolösa markörer för en strukturell symbolik.

Vita, heterosexuella så kallade cismän är fyrdubbelt inkompetenta, faktiskt så till den grad att det idag ses som helt i sin ordning, även i politiska sammanhang som i övrigt ses som anständiga (t ex Almedalsveckan), att anordna seminarier under parollen och frågeställningen om de ens behövs längre. Som biologiska varelser är de alltså inte mer värda än att vi tillåter oss att resonera kring om vi inte lika gärna kunde göra oss av med dem. Och därför är det kanske heller inte så överraskande att hatfyllda tankar om massutrotning, våld, avrättningar och stympningar hittar sin plats ända in i finkulturen (t ex Dramaten), vid sidan av de många aktivistiska gruppernas verksamhet och den hegemoniska, feministiska kulturjournalistiken. Drömmar om hat, våld och mord som oftast möts av uppskattning eller bortvända blickar (och tystnad), i kulturdebatten.

Hur kunde vi hamna här? Vad är det för slags inneboende ondska i den mänskliga naturen som gör att så många väljer hat och illvilja, också i ett läge när förutsättningarna för tolerans och samförstånd var större än någonsin? Vilka mekanismer är det som driver ett i övrigt välmående och rikt samhälle till att använda hatet som den normerande och motiverande drivkraften? Som organiserar sig i nätverk och grupperingar där man söker med ljus och lykta efter fler anledningar att hata, fler plattformar att hata från och fler sätt att hata på. Och detta i ett läge där så mycket hade blivit bättre och där så många historiska oförrätter och orättvisor hade sopats bort.

Att vänstern behöver sin fiende att hata är väl ingen överraskning, men detta handlar ju som sagt inte bara om vänstern. Det är betydligt större än så.

Jag har sett andra föra det resonemanget och jag tror att det det kan vara en delförklaring till varför det i Sverige tenderar att bli så extremt, nämligen den besynnerliga föreställningen att om man är emot något, så skall man vara emot det så mycket att hela spelplanen behöver vändas upp och ned. Motviljan mot vissa företeelser är så stark att det ses som rimligt att driva sina åsikter ett helt varv runt och därmed hamna i en spegelvänd position gentemot det man ogillar. Vi ser det i feminismen, i “antirasismen” och i hbtq-rörelsen. Feminismen leder till manshat, antirasismen till hat mot “det vita” och hbtq-rörelsen till hat mot cis- och heteronormen. Att stanna upp i ett tillstånd av balans och tolerans är inte aktuellt utan kampen skall drivas till sin yttersta gräns, alltså hela varvet runt. På detta sätt bekräftar man fiendeskapet och motpolernas existensberättigande och man försäkrar sig om att någon fredlig lösning aldrig blir möjlig.

En annan förklaring till varför det idag är fritt fram att hata, håna och demonisera gruppen vita, heterosexuella cismän i Sverige kan vara att det helt enkelt går. Visst är det en deprimerande tanke, men kanske är det ändå så att en grupp människor alltid kommer att spotta på, håna och mobba dem som det är tillåtet att behandla på det viset. I olika historiska kontexter har det såklart varit olika grupper som det varit fritt fram att ge sig på, men med all säkerhet har mobbarna alltid stått där, redo att erbjuda sina tjänster.

Förra söndagens ”söndagsintervju” i Svenska Dagbladet med Hamadi Khemiri, av Julia Lundqvist, är också intressant. På framsidan av SvD kan vi läsa ”Redo att diskutera bilden av mannen”. Men vilken ”bild av mannen” får vi ta del av och som alltså skall diskuteras? Det är såklart den radikalfeministiska bilden som för tusende gången skall lyftas fram. Så här säger Khemiri bland annat: ”Vi lever i ett mansdominerat samhälle och teatern är en del av det”. Detta alltså utifrån en uppsättning på Dramaten där en radikalfeministisk kvinnlig chef länge satt agendan. Och i en bransch där en överväldigande andel chefer är kvinnor – och nu även de allra högsta cheferna.

Jag tänker ibland att det måste vara oerhört lätt att bli kulturskribent i svenska medier idag. Det enda som verkar behövas är en snabb genusutbildning och att vara feminist. Man tickar av vad som stämmer eller inte stämmer i enlighet med det som är det korrekta politiska synsättet.

Ett exempel på detta är dagens krönika i SvD av Sam Sundberg. Han är kritisk mot HBO men varför? Jo, han gillar ju HBO men är samtidigt besatt av det könspolitiska perspektivet. I sina tankar kring HBO’s serier, bland andra ”True Detective”, verkar kön överordnat allting. Vart Sundberg än tittar verkar han se kön och könspolitik. Hela krönikan handlar om detta. En slags radikalfeministisk slutstation för intellektet.

MP’s unga vill lyfta feministiska frågor kan vi läsa i SvD från 20 februari. Förutom den intressanta ”Faktarutan”, där rubriken är ”Tjejer mår sämre” (vad betyder detta? Mår tjejer sämre än killar när 75% av de som begår självmord är killar), intresserar jag mig för en sak, nämligen detta förslag från unga Miljöpartister:

• Förbättra sexualundervisningen och gör den normkritisk.

Att förbättra låter ju bra och jovisst – men normkritisk? Har vi verkligen hamnat i ett läge när ett parti i sveriges riksdag som har omkring 9% av väljarstödet (och som sannolikt hamnar i en kommande regering), tycker att vi skall bedriva sexualundervisning som är normkritisk? Alltså gentemot det som är det ”normala”? Staten skall alltså undervisa våra barn i att det är ”fel” att ha och vilja ha sex i det som är det normala, alltså mellan en kille och en tjej… Att det är bra att inte följa dessa ”normer”…?

Sverige är ett fantastiskt land, men vi måste värna om det. Och om det sunda förnuftet. Båda är hotade.

Inledningstext – Mitt namn är Jussi

Jag är man, högutbildad inom kommunikation och media, bosatt i Stockholms innerstad och har två härliga ungar. Idag tar jag bladet från munnen och ger mig in i idédebatten. Nu startar jag en blogg där jag i mån av tid kommer att försöka bevaka de frågor och ämnen som snurrar runt i samhällsdebatten – och som ligger närmast om hjärtat: Identitetspolitik, statsfeminism (eller radikalfeminism, om ni så vill), kulturrelativism och jämställdhet.

Mitt perspektiv är både socialliberalt och kulturkonservativt. Mina fötter står stadigt på en värdegrund som tar sin utgångspunkt i humanism och upplysningsideal. Jag tror på varje enskild människas obestridliga värde – och det nödvändiga i att ifrågasätta och ställa sig kritisk till doktriner och dogmatiska lärosatser som kommer uppifrån. Jag är inte troende men ser värdet i vårt kristna kulturarv. Den vänster som jag tidigare hade respekt för ser jag idag som allt mer verklighetsfrånvänd, populistisk och vårdslös. Jag tar avstånd från extremism, står bakom homosexuellas rättigheter och menar att ras och hudfärg inte är egenskaper som skall ligga till grund för hur vi ser på våra medmänniskor – eller bedömer dem. Jag är besvärad av den anmärkningsvärt låga kvalitétsnivån i den svenska journalistiken idag och ytterst kritisk till hur ofta journalister och media missbrukar sina uppdrag.

Jag anser att kvinnor och män är lika värdefulla och måste tillskrivas samma rättigheter och skyldigheter i samhällets alla områden. Den liberala grundsynen handlar samtidigt om att se och respektera människors individuella val (vare sig det handlar om kvinnor eller män). Att lyfta fram föreställda kollektivistiska mänskliga egenskaper eller osynliga strukturer som det som bestämmer över våra liv och möjligheter är vår tids kanske största intellektuella haveri och leder till det sönderfall och den djupa splittring (och ineffektivitet) som vi redan idag märker av i samhället.
Det sista decenniet har jag med en ökad känsla av bedrövelse sett hur samhällsdebatten i Sverige har förtvinat och slagit knut på sig själv. Den allt mer radikaliserade och extrema feminismen blir mer och mer hatisk och revolutionär i takt med att den får allt större inflytande (i nästan alla områden). Samtidigt stöts allt fler pojkar och män bort från utbildningar, karriärer och psykisk omsorg. Parallellt gör andra extrema grupper större och större anspråk på tolkningsföreträdet och det mediala utrymmet; extrema religiösa grupper, vänsterrevolutionärer och så kallade antirasister, som redan skönjt framgång i det offentliga arbetet med att dela in medborgarna i rastillhörighet. Något de allra flesta tills nyligen inte brydde sig det minsta om.

Som debatterande motpol till dessa extremister tillåts idag i stort sett inga röster i offentligheten. Seriös kritik demoniseras konsekvent och stängs ute. Kvar finns en pseudo-debatt, där feminister tillåts debattera med andra feminister, så kallade antirasister med andra så kallade antirasister och så vidare. Någon som är extrem får ibland diskutera med någon som inte är fullt lika extrem och det hela presenteras som demokrati. Grundperspektivet är dock nästan alltid detsamma. Det är vänster (eller präglat av marxistisk retorik), det är feministiskt och det är intersektionellt, i den meningen att det använder sig av hudfärg, sexuell läggning och kön i avgörandet om vem som får komma till tals eller inte. Det friska och demokratiska samtalet har försvunnit. Istället serveras illusioner och vrångbilder, med en växande och farlig polarisering som följd.

Utan att vilja låta allt för apokalyptisk (det finns ju fortfarande delar av Sverige som är bra och fungerar), så pekar mycket åt fel håll. Fenomenalt stor andel av det utrymme som medierna kontrollerar går åt till andra saker än det som är viktigt och borde angå samhället. Och samtidigt alltså denna växande polarisering mellan samhällsgrupper, nu även mellan “vita” (folk som bott i Sverige sedan tidigare) och “rasifierade” (som de så kallade antirasisterna kallar de som inte är “vita”). Även viktig rapportering kring internationella frågor och den omvärldsbevakning som borde analysera världsutvecklingen har fått stryka på foten för menlösheter och icke-frågor på hemmaplan.

Det kanske mest uppseendeväckande de sista åren är dock förråandet och illviljan i debattklimatet. Raffinerade elakheter, mobbning och karaktärsmord är idag en del av journalistiken och politiken på ett sätt som åtminstone jag aldrig tidigare erfarit i Sverige. Och som en följd av denna nya hänsynslöshet följer också en ängslan och tystnad. Svenskar är inte vana vid aggressioner och hat på denna nivå och väljer som en följd hittills att vända bort blicken. Kombinera detta med ett visst mått av naivitet och vi har en någorlunda skarp bild av det uppkomna läget.

Jag är orolig för framtiden, för mina barns (och deras) framtid i detta land. I nuläget upplever jag att det finns en populistisk vårdslöshet i våra politikers hantering av flera viktiga frågor. Man viker sig alltför ofta för små lobbygrupper som skriker högt och har hög medial svansföring (och närvaro). Allt för få politiker uppvisar integritet och mod.

För att använda skolan och klassrummet som metafor (kanske lämpligt i våra tider av ständigt sjunkande nationella skolresultat), så upplever jag allt oftare den svenska samhällsdebatten som om det vore en dysfunktionell skolklass med en maktlös och ängslig klassföreståndare utan förmåga eller kompetens att skapa arbetsro. De problematiska pojkarna har sedan länge visats ut från klassrummet (och bort från skolan), utan en tanke på varför de inte finner sig till rätta. Kvar finns tysta och ängsliga pojkar och flickor som gör så gott de kan, men allt oftare sitter och stirrar ut genom fönstret. En liten klick elaka och illvilliga elever är de som tagit makten i klassrummet. Deras metoder för att bibehålla makten är sofistikerade, oftast handlar det om utfrysning, mobbning och ryktesspridning. Läraren har sedan länge kapitulerat. Ett slags raffinerat skräckvälde råder. Men hur länge kommer de övriga eleverna (de som inte säger så mycket) att låta sig styras och duperas? Kommer de att säga ifrån en dag eller är de så väluppfostrade att de tror på lärarens halvhjärtade påståenden om att allt står rätt till?

Om dessa frågor kommer bland annat mina skriverier och betraktelser handla. Jag tror att det är viktigt att fler sätter sig ner vid tangentbordet, särskilt nu när flera viktiga jämställdhetsbloggar har lagt ner.

Jussi H. Lundell