Enögda Helle Klein om ”förtryck”

Den radikalfeministiska vänsterdebattören och före detta prästen Helle Klein hyllas ofta i svenska traditionella medier. Som en slags åsiktskorridorens vakthund bjuds hon ständigt in till morgonsoffor i tv och det görs många, långa och okritiska hyllningsreportage om henne, naturligtvis även i borgerliga Svenska Dagbladet.

Tidigare i veckan fanns hon återigen med på SvD’s framsida (nätupplagan), där hon fick slå fast att den Svenska Kyrkan utövar förtryck. Det handlar om att alla präster i svenska kyrkan inte tvingas att viga homosexuella par, vilket Klein nu kämpar för skall bli verklighet. Som det är i dagsläget måste en församling erbjuda vigselakt för både hetero- och homosexuella par (och man är skyldig att hitta en präst). Det är ju jättebra, kan man tycka! Men nej, Klein vill gå längre. Alla präster skall tvingas att viga även homosexuella par, även om de tror på en annan tolkning av äktenskapets innebörd.

För Helle Klein är allt annat ett ”förtryck” (som också är rubriken i SvD).

Är det inte ganska fascinerande allt detta? Nu tillhör ju jag dem som tycker att det är fint och bra att även homosexuella par kan gifta sig i Svenska Kyrkan. Stockholm har också en lesbisk biskop – och nu får vi snart en kvinnlig ärkebiskop, Antje Jackelén, som också har allt annat än traditionellt kristna referenser (med bland annat valspråket ”Gud är störst” som är en direkt översättning av ”Allahu akbar”).

Men kampen går alltså vidare. Och någon tolerans för oliktänkande skall inte finnas i Svenska Kyrkan. ”Förtrycket” skall bekämpas. Det är inte utan att man undrar vilka visioner man har? Antje Jackelén och Svenska Kyrkans egen ”researchgrupp” Seglora? I dessa tider av öppen kamp mot heteronormativiteten kan kanske Svenska Kyrkan bli den första i världen som vågar sätta ner foten och avstå från att viga heterosexuella par? På det sättet skulle man ju visa maximal solidaritet med HBTQ-rörelsen och samtidigt bryta de förhatliga ”normerna”?

Det finns dock en annan vinkel i allt detta som jag upplever som mer bekymmersam. Vid sidan av kristendomen är idag islam en relativt stor religion i Sverige. En del är sekulariserade muslimer men de allra flesta är troende. Ärkebiskop Antje Jackelén, som också svävar på målet när det gäller om Jesus eller Muhammed är den viktigaste referensen till Gud, måste ju vara förtrogen med detta. Också att flera fundamentalistiska islamistiska grupperingar har etablerat sig i Sverige.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, kanske att det är på sin plats att jämföra det man menar när man använder ordet ”förtryck”. Och hur det kommer sig att exempelvis Helle Kleins indignation riktas så snävt i en riktning (Svenska Kyrkan), men tycks vara blind för hur andra troende befolkningsgrupper i Sverige har det.

I många islamistiska länder avrättas homosexuella. Stora grupper av homosexuella ungdomar med invandrarbakgrund drabbas i Sverige av bortstötning från släkt och familj, våld, hot och ibland mord. Att homosexuella skulle få vigas inom islam är en så absurd tankegång att den som yttrar den förmodligen skulle få en örfil (eller en sko kastad – eller värre). Den avsky och det djupa förakt gentemot homosexuella som öppet saluförs bland många religiösa muslimer, också i Sverige, är en vardag för många tusentals svenska ungdomar.

Men hör vi Helle Klein basunera ut slagord om förtryck om detta på dagstidningarnas förstasidor? Nej, knappast. Hellre då att välja den ofarliga vägen och skälla på Svenska Kyrkan, i samförstånd med den fega, kulturrelativistiska vänsteragendan.

Feminismens ointresse för kunskap och bildning

Det fanns något avslöjande och samtidigt besvärande med hur den uppburna och hyllade feministen Ebba-Witt Brattström (som efter bråken med Fi’s ledning, blev litteraturprofessor i Helsingfors), bemötte några argument från jämställdisten Erik Wedin (från Genusdebatten.se), i samband med den feministiska ”debatten” på Kulturhuset i Stockholm (arrangerad av Sveriges Radio P1). Det handlar om ett snävt och på många sätt inskränkt sätt att se på kunskap och bildning som är så kännetecknande för feminismen idag. En ovilja – men ibland säkert också en rädsla och ängslan – att ta till sig av annan kunskap och forskning än den som odlats fram internt och i de egna snäva ideologiska kretsarna (inte sällan genom vetenskapligt ohederliga metoder).

I Brattströms uttalande, som var i respons till den feministiska statliga mansutredningen, fanns något tydligt nedlåtande i att det som Wedin refererade till kom från utlandet, att det inte handlade om ”svensk” forskning (särskilt anmärkningsvärt kanske utifrån Brattströms position i Finland). Men vi ser det här beteendet ganska ofta. Visserligen bygger mycket av den så kallade genusvetenskapen, eller feministisk teori, på texter från amerikanska radikalfeminister, och de marxistiska, postmodernistiska skisser som utgör grunden (också för så kallade intersektionella teorier), kommer ju ursprungligen från Frankrike. Men nu tycks alltså intresset för utlandet ha svalnat avsevärt.

Eftersom man från genusvetenskapligt och radikalfeministiskt håll idag endast är intresserad av kunskap och forskning som bekräftar de redan fastslagna teserna, blir utlandet (där en bredare intellektuell kompetens står att finna), och ny kunskap något hotfullt och kontraproduktivt för den egna verksamheten (och många gånger för dess existensberättigande). Man stänger därför in sig och försöker hålla omvärlden borta. Och om forskare i de egna leden skulle komma fram till oönskade resultat, makuleras antingen arbetet i sin helhet eller skrivs om så att resultatet ter sig mindre besvärande.

Man skulle kunna kalla detta för kunskapssamhällets slutliga kollaps – eftersom det är kunskapen i sig själv som ses som hotfull. Och mot bakgrund av att denna utveckling sker på universiteten, hur kan det då komma som en överraskning att Sverige även rasar internationellt när det gäller skolresultaten? Föraktet för eller oviljan att ta till sig kunskap har blivit en nationell återvändsgränd, där åsikter, föreställningar och vidskepelse allt oftare styr hur samhällets olika funktioner ordnas, inte minst skolan.

Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har på sistone skrivit en del bra om denna dystra svenska utveckling, dock utan att verka vilja se det feministiska perspektivet. Inom medicinsk forskning är detta sannolikt inget problem alls (och kanske är det också därför som Karolinska institutet som enda svenska lärosäte behåller sin plats bland de 100 med bäst internationella rykte). Nej, de riktigt stora felsluten finns i humaniora och boven i dramat är den infiltrering av sektliknande ideologer som, likt en sekt, tar hand om ”sina egna” och håller resten av världen ute. Det riktigt bekymmersamma med denna utveckling är också att den är mycket svår, kanske omöjlig, att bryta (de som väl är ”inne” kommer att kämpa mot förnyelse med hela universitetets existens som insats).

En dag kommer riktig forskning att bedrivas kring det som kan komma att kallas ”den svenska kollapsen”. Riktiga forskare kommer att försöka förstå hur det var möjligt för en udda och extrem ideologi som feminismen – och dess akademiska gren genusvetenskapen – att infiltrera och politisera större delen av den akademiska världen och därmed driva bildningstraditionen i fördärv.

Tills dess kommer vi dessvärre bara att som åskådare kunna bevittna sammanbrottet.

Katarina Wennstam lägger ut med näthatet som drabbar tjejer

Jag vet inte om det är Katarina Wennstams första kolumn i SvD idag, men jag misstänker det. Bra isåfall, eftersom jag hade tänkt fästa särskild uppmärksamhet vid det som denna journalist skriver framöver (i denna tidning). Låt oss se hur många av hennes sammanlagda kolumner som används för att sprida feministiska myter och vrångbilder.

Det börjar som man kunde förvänta sig. Ett angeläget ämne som inte ser ut att ha med feminism att göra. Wennstam skriver om hur svårt det är för journalister att granska ”goda” organisationer, i det här fallet ”Friends” (det handlar alltså om mobbning). Man anar nästan en koppling till Janne Josefssons granskning av Rädda Barnens och Majblommans påstådda svenska barnfattigdom.

Men snabbt gör sig det radikalfeministiska perspektivet gällande. Från mobbning till kränkningar på nätet som drabbar tjejer, näthatet som har en ”tydlig avsändare” (de dumma och dåliga pojkarna förstår vi genom Wennstams upplägg), och lite om sexuella trakasserier.

Taktiken är här alltså den vanliga offer-förövare-indelningen. Wennstam upprepar begreppet ”näthat” med avsikten att pränta in i folks medvetande att detta är något som pojkar och män sysslar med och att de som är utsatta är tjejer och kvinnor. Det knyter an till Uppdrag Gransknings skeva beskrivning av näthatet förra året, där Wennstam själv och ett flertal andra radikalfeminister fick möjlighet att sätta dagordningen och undervisa om näthatets sammansättning. Tilläggas kan ju också att bland dessa kränkta feminister fanns även några av nätets allra värsta och mest metodiska hatare (men om detta sades givetvis ingenting).

Så nu har Wennstam satt riktningen. En artikel om en antimobbningsorganisation har nu (delvis mellan raderna), också lyckats berätta att de som är mobbade är unga tjejer. Och att de som mobbar är pojkar. Sanningen – att de som oftast kränker unga tjejer på nätet är andra unga tjejer kan vi ju heller inte förvänta oss i en text av Katarina Wennstam. Naturligtvis inte heller att näthatet drabbar både kvinnor och män, tjejer och killar. Eller att fler manliga journalister drabbas av hat och kränkningar på nätet jämfört med kvinnliga.

Mediafeminismens mest använda metod för propaganda är intertextualisering och upprepning. Man upprepar felaktiga påståenden eller begreppsanalyser så ofta det ges tillfälle – och länkar till vad andra radikalfeminister sagt och skrivit (oftast samma sak). Med tiden hoppas man sedan att lögnen skall låta som en sanning. Ett exempel där detta fungerat utmärkt är kvinnors löner, ett annat ”mäns våld mot kvinnor”. Och nu alltså ”näthatet”.

Sedan återgår Wennstam till textens huvudämne, organisationen ”Friends” och granskningen av denna.

Det är faktiskt lite ironiskt att Wennstam avslutar sin första kolumn i SvD med dessa ord:

”Just därför är det extra viktigt att vi vågar ta av silkesvantarna. För som en av nätforskarna frågar sig: Hur kritiserar man en god organisation utan att framstå som ett svin?”

Jag kan lova dig, Katarina Wennstam, att silkesvantarna redan är av. Och för oss som granskar den ”goda” feminismen är det tyvärr betydligt värre epitet än svin som gäller. Som du vet.

Sammanklumpningen av epiteten antifeminist, rasist och homofob

Är det egentligen så konstigt att den röda tråden genom misstänkliggörandet och demoniseringen av kritikiska röster i det offentliga rummet i Sverige idag är sammanklumpningen av epiteten antifeminist, rasist och homofob?

Är det samtidigt ett sammanträffande att de som försöker smutskasta genom denna metod är personer som inte sällan uttrycker hat och förakt över män som grupp, den ”vita” hudfärgen och den så förhatliga heteronormativiteten?

I praktiken betyder det att om man är uttryckligen sexistisk, rasistisk och ser den sexuella läggningen hetero som något problematiskt (vars ”norm” behöver brytas och läggningen botas), så är detta något bra och positivt – eftersom hatet nu riktas åt ”rätt” håll. Men i samma ögonblick som någon eller några ur de angripna grupperna opponerar sig, så blir dessa personer svartmålade som ”mörkermän” med just epiteten rasister, sexister och homofober. Och även om det endast handlar om konstruktiv kritik så kallas det omedelbart för ”hat”, och genom att kritiken i hög grad stängs ute från de ordinära kanalerna och finns på internet kallas det följdaktligen för ”näthat”.

Jag har varit inne på detta tidigare men det är en så framträdande tendens i det samtida svenska debattklimatet att det är värt att upprepas. Hur är man idag mest antirasistisk? Mest feministisk? Minst homofobisk? Är det att inte vara rasist? Tro på jämställdhet? Stå upp för homosexuellas rättigheter?

Dessvärre är svaret på alla frågorna nej.

Motsatsen till rasism är inte längre att inte vara rasist. Motsatsen är att bli rasist, fast ”åt andra hållet”. Att hata det ”vita”. Detsamma gäller feminismen. Det mest feministiska man kan vara har ingenting med jämställdhet att göra. Det handlar om att få bort män, att hata män och att bekämpa män. Och i HBTQ-rörelsen markerar de mest hängivna ständigt att cis- och heteronormen inte bara är ett problem utan en oönskad och rent av förhatlig läggning. Heterosexualiten skall botas och våra barn skall ”omprogrammeras”.

Någonting har gått förfärligt snett i Sverige när det politiskt korrekta har lett fram till denna människosyn. När det är förespråkare för detta synsätt som ständigt och dagligen får tillträde till Public Service, traditionella mediakanaler och morgonsoffor. Och dessutom anlitas som ”experter” i allt från statliga utredningar till kartläggningar av oliktänkande i dagspressen. Samtidigt som liberala och sunda kritiker svartmålas och utsätts för karaktärsmord.

Nu har Svenska Dagbladet tagit in Katarina Wennstam och Soran Ismael som nya kolumnister. Jag önskade att någon hade informerat om detta innan jag nyligen förnyade min prenumeration. Att vänta är alltså det tankegods jag beskriver ovan – och ännu mer av det. Kön, hudfärg och sexuell läggning och allt vinklat enligt den skeva politiska korrekthet som varken är intresserad av jämställdhet, tolerans eller samförstånd.

Det absurda med att vara ”svensk”

Precis som med den hatiska radikalfeminismen – som syftar att ställa gruppen kvinnor mot gruppen män – pågår i Sverige idag en ytterst effektiv och antihumanistisk identitetspolitisk kampanj som går ut på att dela in oss svenskar i rastillhörighet och vilken hudfärg vi har, och sedan ställa oss mot varandra. Det gäller de goda, alltså de så kallat ”rasifierade”, mot de onda, alltså de ”vita”, eller etniska svenskar om man så vill.

Hur motiverar jag nu detta med ”onda” och ”goda”? Jo, det är ju de onda som skall utestängas. För några dagar sedan hölls ett seminarium i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, dit endast ”rasifierade” fick möjlighet att delta. Vita personer var uttryckligen inte välkomna (vita kvinnor fick dock inte oväntat tillträde om de gick med på att definera sig som feminister). Köns- och rasseparatism på ljusan dag alltså, och tillika finansierat genom skattemedel. De människotyper vars åsikter eller närvaro man försäkrade sig mot var i slutändan – inte heller detta oväntat – den vita mannen, denna styggelse på jordens yta. Sannolikt gjordes dock undantag för vita HBTQ-män.

Något motsvarande, åt andra hållet, skulle naturligtvis aldrig vare sig accepteras eller få tillstånd att genomföras i Sverige och det är jag tacksam för.

Borta är sedan länge Martin Luther Kings visdom om att hudfärgen inte skall spela någon roll. Så här ser Sverige ut idag och det går åt fel håll i rasande fart. Och samtidigt är Sverige ett land som skiljer sig fundamentalt från USA, både historiskt och befolkningsmässigt.

Nog är det närmast obegripligt att Sverige har utvecklats till ett land där man inte kan prata om sin svenskhet med glädje och stolthet. Att ens mor- och farföräldrar – och kanske förfäder sedan tusen år – har bott i detta land, kämpat och brukat jorden och såsmåningom byggt upp det till vad det är idag, skall nu alltså förknippas med skuld och skam. Det är idag rent av så tabubelagt att prata om Sverige och svenskhet att det har blivit vanligt i offentligheten att föreställa sig att det inte finns. Det finns inga ”svenskar”, ingen ”svenskhet”, inget ”Sverige”. Att tro något sådant är fult och ”rasistiskt”.

Och var så säker. Bara detta att jag ens vågat skriva passagen ovan, innebär med 100% säkerhet att jag numera vid sidan av misogyn, homofob kvinnohatarbloggare, också kommer att stämplas som rasist men säkert också nazist. Så ser den svenska samhällsdebatten ut 2014. Sen spelar det ju ingen roll hur jag lever mitt liv i övrigt (eller vilka åsikter jag redogör för), vilka vänner jag har, hur mycket jag respekterar mina medmänniskor oavsett hudfärg och sexuell läggning. Att ha en positiv åsikt om svenskhet utifrån perspektivet att faktiskt vara svensk (och dessutom man), är en no-no. Det gör sig bara inte utan att man förpassas till den offentliga skampålen som rasist.

Jag noterade att i diskussionen efter intervjun med Jimmie Åkesson i SVT’s programserie ”Nyfiken på”, som jag i övrigt inte avser att kommentera, slår statsvetaren Ludvig Beckman fast att bara föreställningen att det skulle finnas något ”svenskt” är en tokig idé. En absurd tanke. Och det glider liksom bara förbi.

Vi har också en regering som genom Erik Ullenhag anlitar en person som Tobias Hübinette i en utredning om ”afrofobi”. Samma Hübinette som inte för så många år sedan skrev detta i en debattartikel:

”Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande.”

Tankegodset tycks alltså vara att vi skall delas in i grupper, lära oss att hata varandra – och sedan slå ihjäl varandra.

Själv tror jag mycket hellre på tolerans, kärlek och samarbete. Och för det tänker jag kämpa vidare.

Kvinnor är lika kapabla, starka och värdefulla som män

En absolut avgörande aspekt i den postmoderna radikala feminismen är att ”hålla kvar” kvinnor i föreställningen att de är förtryckta offer. Utan denna beskrivning faller hela det teoretiska korthuset samman omedelbart.

Ibland måste vi reflektera över vad detta faktiskt betyder för kvinnor. Kanske behöver fokus heller inte alltid ligga på de självskärande och deprimerade tonårstjejerna, eller de av feministiska teorier färgade äldre kvinnor som ser ”patriarkatet” som orsaken till livets alla tillkortakommanden.

Nej, jag tänker nu mest på ”vanliga” tjejer och kvinnor. Hur påverkar det dem att ständigt få höra att de befinner sig i en strukturell underordning, att de är offer och oförmögna att påverka sin livssituation (såvida de inte ger sig in i den radikalfeministiska kampen mot ”patriarkatet”)? Jag tror ju nu inte att många (jag är tacksam att kunna kalla mig vän till ganska många kvinnor), känner igen sig i detta, men ibland kanske offerperspektivet erbjuder en slags smärtlindring, en enkel väg ut från de problem som livet som människa på jorden ibland innebär?

Men samtidigt, hur måste det inte kännas i själen att få höra att man (trots att detta aldrig har varit synligt eller på något annat sätt visat sig i sina livserfarenheter), är en underordnad människa? Ett offer. En förtryckt själ, som dessutom är så förtryckt att man själv inte har insett det?

Hur sporras man som människa att ta sig vidare, att överbrygga hinder, att tro på sig själv när förutsättningarna ser så illa ut? När det ondskefulla ”patriarkatet” sägs kontrollera det mesta som sägs och görs, när man påstås behöva hjälp och stöd för den minsta ansträngning? När dem man älskar, som kan vara pojkar eller män, utmålas som förövare som egentligen vill en illa?

Det finns något paradoxalt och ytterst obekvämt med feministiska män som verkar gilla att prata om könsmaktsordningen. Jag har mött många av dem, inte sällan högt i samhällshierarkin. Det är som att ”erkännandet” att de ju trots allt är överordnade, genom sitt kön, ger en viss tillfredsställelse. Att känna sig överordnad, viktigare, mer angelägen att lyssnas på, är något som dessa män gillar (och är vana vid). Att det dessutom innebär uppskattning från kvinnor att prata om det – och kalla sig feminist – är ju heller inte fel. Två flugor i en smäll liksom. Att få vara mäktig och tillika behandlas som mäktig.

Och spegelvänt, att som kvinna ständigt utmålas som oförmögen, utsatt, berövad och underordnad…, ja, lustigt nog är det en föreställning som passar både en del feministiska kvinnor – och män. Motiven, ambitionerna, synsättet blir en symbios.

I verkligheten lär vi aldrig få reda på hur mycket den radikala feminismen har kostat vad det gäller avbrutna eller havererade karriärer (bland kvinnor). Att utmålas som ett offer – och acceptera denna självbild – är givetvis förödande.

Samtidigt, bland de feministiska alfamännen, är samma utveckling en seger. Färre män som konkurrerar, ett bättre läge att välja mellan horder av välutbildade, kompetenta och ”underordnade” kvinnor, och en möjlighet att samtidigt bli hyllad i offentligheten.

Min uppfattning är glasklar. Jag ser kvinnor som lika värdefulla, kapabla och starka som män. Därför har jag aldrig haft problem med starka kvinnor, aldrig haft några problem med att vara nära vän med kvinnor. I motsats till de feministiska alfahannarna i min omgivning, som hyllas för sin syn på kvinnor som underordnade – och som inte sällan beter sig manschauvinistiskt – ser jag kvinnor som jämlikar.

Det är också därför som jag sedan länge slutat kalla mig feminist.

BBC World en ny radikalfeministisk megafon

Den radikala och androfoba feminismens segertåg över framförallt västvärlden stövlar på med oförminskad styrka genom allt fler kanaler och plattformar. Ju mer inflytande, ju hätskare och mer aggressivt tonläge. Ju större makt över problemformuleringsprivilegiet, ju fler dimridåer, vinklingar, faktabortfall och mytspridningar. Och ju färre som ges möjlighet att ifrågasätta.

Sverige är tveklöst den extrema feminismens kuttersmycke, möjligen vid sidan av Island. Här kan man som feminist säga och göra nästan vad som helst. Åsiktskorridoren är fast förankrad och skrämseltaktiken gentemot avvikare fungerar lysande. Bildningsnivån är generellt låg vilket är utmärkt grogrund för postkoloniala och intersektionella teoriskisser att presenteras som sanningar och ”forskning”. En konfliktskygg och stundtals alarmerande naiv medelklass vänder också hellre bort blicken vilket öppnar upp för än större infiltrering och inflytande. Dessutom fungerar indoktrineringen och den politiska propagandan framgångsrikt genom skolor och utbildningssystem. Nya generationer radikala och manshatande feminister är att vänta i en snar framtid.

Men kampen förs också i andra västländer, där kanske utvecklingen i Storbrittanien, Kanada, Norge och USA (vissa stater), är mest lik den i Sverige (men där man alltså ännu inte uppnått samma framgångar).

Just nu driver BBC World en radikalfeministiskt färgad kampanj globalt som en del i en serie kallad ”Freedom”. Jag har gjort några reflektioner* och kan konstatera att den i stort sett följer den svenska modellen för feministisk propaganda, inte minst i försöket att beskriva det hela som en kamp för ”jämställdhet” – och sedan presentera en panel feminister som ser ut att ”debattera” med varandra.

Man lägger redan i inledningen ut antagandet att unga tjejer i dagens Europa har det tufft (tuffare än pojkar), svårt (svårare än pojkar) och konstant möts av hinder och ”glastak” i sin omgivning (vilket naturligtvis inte unga män drabbas av). Sedan har en manlig feminist åkt runt i världen och intervjuat fyra unga tjejer om hur svårt och tufft det är att leva (i detta förhatliga patriarkat förstår vi). Bilden av utsatthet, osynliga strukturer som hindrar kvinnorna (bara för att de är kvinnor), målas upp. Offerpositionen cementeras, vid sidan av bilden av pojkar som bara glider fram i livet, aldrig ifrågasatta, aldrig motarbetade och alltid framgångsrika.

Detta är naturligtvis en vrångbild. Det har aldrig gått så bra för tjejer och kvinnor i framförallt västeuropa – och det har aldrig gått så illa för pojkarna och männen. Men offerperspektivet är centralt i feminismen och föreställningen om könsmaktordningen måste spridas till varje pris.

Det är också intressant hur man sida vid sida ställer två unga tjejer från Island respektive Jordanien. Båda får berätta om hur de är förtryckta av strukturer, men man ser ingen anledning (i sann kulturrelativistisk anda), att resonera kring om huruvida utsattheten för den senare har något med religion och hederskultur att göra. Och naturligtvis ifrågasätter man inte den isländska kvinnans upplevda förtryck.

I studion sitter sedan mer eller mindre radikala feministiska kvinnor (en del kallar sig ”aktivister”), med den feministiska mannen som har rest runt och pratat med flickor, och diskuterar med varandra om hur viktig den feministiska kampen är, och hur viktigt det är att den skruvas upp ytterligare. Det är mysigt, lite fnissigt och en helt och hållet hegemon atmosfär. Alla håller med varandra och den manlige feministen får uppskattande blickar.

Vi känner igen scenografin.

Och som för att ytterligare måla upp bilden av gruppen pojkar som överordnade glidare, har man frågat en handfull unga män i olika länder om hur de ser på möjligheten att vara tillsammans med en framgångsrik kvinna. De som får komma till tals tycker mestadels (inte oväntat givet vinklingen), att ett sådant förhållande vore problematiskt.

En betydligt mer relevant undersökning, mot bakgrund över hur situationen i framförallt Europa ser ut, hade ju varit att fråga unga kvinnor om hur de ser på tanken att vara tillsammans med en lågutbildad man med små inkomstmöjligheter. Men en sådan fråga hör såklart inte hemma i den feministiska repertoaren, eftersom ”underordningen” och offerperspektivet ständigt måste befästas. Det är mot den lilla grupp män i toppen man riktar sin blick, det är dessa som kallas ”männen”. Resten är osynliga.

Det är inte förvånande men ändå oroväckande att anrika BBC arbetar med denna form av politisk propaganda, inte minst eftersom det sker genom en global plattform. Samtidigt ser vi samma utveckling i vår svenska Public Service. Det räcker med att tillräckligt många ideologiska förespråkare tar sig in i ledarskiktet och det är bara en tidsfråga innan kanalen kommer att användas för propaganda.

Sen finns det fortfarande naiva eller åtminstone godtrogna medlöpare som menar att feminism ju inte är politik utan en ”värdegrundsfråga”. Till dessa vill jag bara säga vakna upp! I Sverige har vi till och med ett politiskt parti med samma namn. Feminism är politik, feminism är ideologi, feminism är åsikter och föreställningar om hur världen ser ut. För detta skall den erkännas och respekteras – men sannerligen också bemötas.

* Detta är en pågående serie som alltså sänds globalt genom BBC World. Jag har inte sett alla inslag och kan alltså ha missat inlägg och kommentarer. Efter några timmars tittande är jag dock ganska säker på att jag har fått med de viktigaste konturerna i programseriens ambitioner.

Att bedriva könskrig är inte att erkänna att det finns problem som drabbar könen olika

Jag vill stanna kvar en stund vid innebörden av mitt förra inlägg. Jag menar att det råder en missuppfattning bland en del jämställdister, att man överhuvudtaget inte skall reflektera över de specifika problem som oftare drabbar män – eller kvinnor. Att man alltså skall låtsas som att det inte är ett värre problem för den ena gruppen – trots att skillnaderna kan vara mycket stora.

Att inte tro på kollektiviserande resonemang eller att se någon som helst poäng med att ställa grupper av människor mot varandra – betyder inte att man skall blunda för att vissa typer av problem faktiskt oftare drabbar det ena könet.

Självmord bland barn är ett problem som betydligt oftare rör pojkar. Vägrar man att se eller bry sig om detta kommer man heller inte att vara särskilt effektiv i det preventiva arbetet.

På samma sätt måste särskilda insatser sättas in för att hjälpa unga tjejer med skälvskärarbeteende, eftersom just unga tjejer mycket oftare skadar sig själva så. Det samma gäller ätstörningar.

En del skulle då argumentera för att det är samma typ av problem. Varför inte bara hjälpa alla barn och ungdomar? Jag tror inte att det nödvändigtvis alltid är samma typ av problem. Det kan mycket väl hänga samman med könsspecifika faktorer, som man då missar om man inte erkänner att de finns.

Nu behöver vi ju knappast oroa oss då det gäller könsaspekten för problem som oftare drabbar tjejer och kvinnor. Vi ser ofta hur särskilda insatser, program och kampanjer dras ingång på bred front i hela landet när problemen uppdagas. Och det har jag inga problem med. Jag vill givetvis att min mamma, mina systrar och döttrar skall få vara friska och kunna erbjudas den bästa vården och omsorgen.

Nej, problemet är att sådant som alldeles uppenbart – och ibland med förkrossande övervikt – drabbar pojkar och män görs könsneutralt och tystas ner. Och det är här som den feministiska logiken synliggörs. Varför skulle det någonsin ligga i den feministiska diskursens intresse att pojkar och män får en bra (och ibland kostsam), vård och omsorg?

Att bedriva könskrig är inte att erkänna att det finns problem som drabbar könen olika. Att detta med att ”kvinnor drabbas värst” har fått en parodisk innebörd idag (genom feministiska mediers idoga överdrifter och mytspridningar), betyder ju inte att kvinnor ibland inte drabbas värst.

Att bedriva könskrig är att sprida hatfyllda och nedlåtande omdömen om det andra könet.

Inte att prata om de olika problem som drabbar kvinnor och män på olika sätt.

Häpnadsväckande att Alfred Skogberg helt osynliggör den mest drabbade gruppen bland barn som begår självmord

Jo, vi har lärt oss hur den feministiska medialogiken ser ut i Sverige. Att när pojkar och män drabbas av något särskilt mycket så är det en icke-fråga, och könsaspekten skall helst inte nämnas. Vi ser det när det rapporteras om skolans haveri (som främst drabbar pojkar), när betygsdiskriminering kartläggs (då är det mer intressant att se på geografiska områden än på gruppen pojkar) och inte minst när arbetsplatsolyckorna diskuteras. Pojkarna och männen finns plötsligt inte, de är omförhandlade till ”personer”, ”arbetare” eller ”elever”.

På detta sätt försäkrar sig media- och statsfeminismen om att aldrig nå en lösning på problemen i sig – eller att samhället skall kunna ta resurser från särskilda satsningar på flickor och kvinnor till att även gälla pojkar och män (oss alla).

Jag skrev häromdagen också om de särskilda satsningarna på kvinnors hälsa när det specifikt gäller hjärt- och kärlsjukdomar (detta gäller även bröst- och prostatacancerforskning). Trots att betydligt fler män dör i hjärtsjukdomar (och generellt lever fyra år kortare än kvinnor), skall alltså särskilda satsningar göras på kvinnor som också drabbas.

Så ser alltså feminismen ut i praktiken i Sverige idag.

Men värst av allt, det som åtminstone för mig känns mest empatilöst och omänskligt, det är när detta med självmord bland barn kommer upp. Det som vore det självklara för en sund och frisk människa, att se på detta med ansatsen att åtminstone försöka se på problemet i sin helhet och därmed pröva att göra något åt det, har alltså i Sverige också fått en feministiskt snedvriden och spegelvänd genusdimension. Även här arbetar journalister, forskare och skribenter alltså med att gömma undan fakta och osynliggöra den stora grupp barn som faktiskt tar sina liv, nämligen pojkar. Omkring 2 av 3 barn som begår självmord är pojkar – och den siffran ökar efter barndomen.

Det värsta exemplet på denna människosyn, så vitt jag har sett, publicerades i dagens SvD Brännpunkt. Journalisten och författaren Alfred Skogberg lyckas med konststycket att inte på någon plats i den helsidestext han tar i anspråk överhuvudtaget nämna pojkar. Trots att ämnet alltså är självmord bland barn och trots att de dystra siffrorna ser ut som de gör för just pojkarna.

Skogberg skiver bland annat:

”För det finns en mängd undersökningar som visar att självmord kan smitta. När någon med självmordstankar kan identifiera sig med en annan persons självmord och tänka ”kan hen kan jag” då kan så kallade copy cat-suicid inträffa. Därför är det av största vikt att de närmast drabbade får den hjälp som behövs så att fler självmord inte ska inträffa.”

Kan hen kan jag…? Här visar Skogberg, vid sidan av den feministiska markören, att suiciden alltså inte på något sätt handlar om kön för honom (trots den kraftiga övervikten av pojkar i statistiken – som Skogberg inte refererar till).

Han bemödar sig med att skriva ut dessa siffror: ”I Sverige tar ungefär 10 per 100 000 ungdomar under 20 år sitt liv varje år. Det är nästan en i veckan. Ungefär två av dessa som varje år tar sitt liv är yngre än tio år.”

Det är viktigt för Skogberg att undersöka och konstatera att 2 av dessa 10 är under tio år gamla. Men inte hur många av dem som är pojkar. Det som i alla andra sammanhang skulle vara absolut högsta prioritet för en undersökning – om det visade sig att flickor drabbades värst – är nu alltså plötsligt fullkomligt osynliggjort. Inte ens värt att nämnas, helt enkelt för att det rimmar illa i en allmänfeministisk diskurs, den Skogberg är en del av.

Sedan fortsätter artikeln med reflektioner kring samtal med flickor Skogberg haft. Flickor som känt flickor som tagit sina liv.

Det är möjligt att Alfred Skogberg är en god människa. Kanske vill han vara så ”god” att han även reservationslöst köpt de populära föreställningarna om patriarkatet och könsmaktsordningen? Kanske är det därför han utelämnar den viktigaste analysen i sitt i övrigt ”godhjärtade” inlägg? På samma gång som han får göra reklam för sin nya bok ”När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra”.

Jag får en riktigt dålig smak i munnen. Det går inte att skriva ett sådant här inlägg och helt och hållet utelämna det som både är en kärna och definitivt en förklaring till den höga statistiken i detta svåra ämne. Men skulden kan självklart inte läggas på Skogberg allena.

Jag funderar på dessa förklaringar som möjliga till det Alfred Skogberg gör:

1) Den radikala feminismen har blivit ett sådant allmängods att i övrigt intelligenta människor har slutat att tänka kritiskt. Att föreställa sig ”patriarkatet” och ”könsmaktsordningen” är så förväntat att både logiken och empatin har slutat att fungera som den ska. Skogberg är en svag människa med en empatisk störning.

2) Skogberg vet mycket väl om pojkarnas särskilda utsatthet bland de suicidala men har samtidigt förstått att han måste undvika att nämna detta i syfte att få bli publicerad, både som författare och journalist. Han väljer att vara tyst för att kunna försörja sig. Skogberg är en cynisk pragmatiker.

3) Skogberg vill lyfta karriären och har förstått att en kombinerad altruistisk och feministisk vinkel (att se ut att bry sig om utsatta flickor och kvinnor – och samtidigt ignorera pojkar och män), är populärt i den feministiska samhällsdiskursen. Skogberg är en känslokall oppurtinist.

4) Skogberg bryr sig på allvar inte om pojkars hälsa. Han avskyr sig själv som man och har i grunden ingenting emot att andra män antingen tar sina liv eller avsäger sig sina identiteter som män. Skogberg är en sjuk psykopat.

Det enda vi kan vara relativt säkra på är att hen är feminist. Och om hen är psykopat, oppurtunist, cyniker eller bara empatiskt störd lär tiden utvisa.

Feminismen är en sekt

Jag vet att flera andra har skrivit om detta tidigare – om det sektliknande i dagens feminism – men det är så pass relevant att det är värt att knyta an.

Kanske framkommer det ännu tydligare när Miljöpartiet nu (häromdagen i SvD), går ut med kravet om att göra helgdag av kvinnodagen. Det finns liksom inget slut på hängivenheten inför feminismen som ideologi. De religiösa symboler man dyrkade förr i tiden skall maka på sig (plocka bort en kristen högtidsdag), och låt oss istället buga i vördnad inför den heliga feminismen. Vi skall inte behöva arbeta denna dag utan begrunda våra synder och hänföras av renheten i den sanna läran.

Jag undrar om Miljöpartiets språkrör någonsin kommer att förstå vilket åtlöje de gör av sig själva?

Jag gillar tanken att hylla olika människor och det är väl fint att vi kan hylla kvinnor på den internationella kvinnodagen! Alla människor borde ha en egen dag där vi kan hyllas en smula – och det har vi väl i någon mening genom våra födelsedagar. Men när går hyllandet överstyr? När blir det hälsosamma och glada hyllandet istället en slags andlig och religiöst inspirerad dyrkan?

Sveriges förhållande till den radikala feminismen är ett exempel som kan svara på den frågan. Denna ”väckelserörelse” har allting gemensamt med det som utmärker sekter och sektmetodik. Karismatiska ledare som undviker debatter där kritik framförs. Föreställningen att ”du är antingen med oss eller mot oss” och brännmärkningen av ”heretics”, avfällingar och ”förrädare”. Arbetet med att kriminalisera och förbjuda kritik mot rörelsen. Föreställningen om att ”ha sett ljuset”, förstått hur allting hänger samman och att det hela handlar om en ”renare” och ”sannare” kunskap. Den tydliga bilden av fienden. Föraktet gentemot ”fakta” och ”vetenskap”. Konspirationsteorierna. Upplevelsen av att vara ”utsatt”. Mystifieringen i språket.

Och nu alltså även ambitionen att göra feminismens dag till en röd dag i kalendern, vid sidan av andra religiösa högtidsdagar. Miljöpartiets språkrör är mycket noga med att underteckna sitt inlägg i SvD med sina namn och ”feminist” efter, så det råder inga som helst tvivel om att den internationella kvinnodagen här handlar om feminism och inte kvinnor i första hand. Tricket återigen är naturligtvis att normalisera föreställningen att feminist och kvinna är samma sak. Vilket det såklart inte är (och det skall vi vara tacksamma för).

Det är inte lätt att kämpa mot en sekt, det vet de avhoppare som vågar berätta om sina erfarenheter. Att bedriva opinion mot den radikala feminismen i Sverige är ungefär samma sak. Även om feminismen är en ideologi (och även ett politiskt parti), så går det inte att diskutera dess idéer eller ifrågasätta dess antaganden – och detta hänger alltså samman med den andliga och spirituella dimensionen. Eftersom rörelsen till stor del består av ”believers”, följare, råder andra regler än för övriga ideologier och politiska partier. Det sunda förnuftet har blåst bort. Hängivenheten har ersatt intellektet. Istället för att debattera talar man i tungor till de redan frälsta.

Att miljöpartiet sannolikt blir en del av sveriges regering i höst är en bedrövelse. Det är ett extremistiskt parti och tillsammans med radikalfeminister i socialdemokraterna och vänsterpartiet kommer de med stor sannolikhet ruinera landet. Men det kanske behövs ett totalt haveri innan vanliga människor vaknar upp?

Amen.

•••

A voice for men, Sverige, tar upp detta med att Hemköp nu kampanjar för ”kvinnohjärtat”, alltså stöd till forskning som skall minska riskerna för kvinnor att drabbas av hjärtsjukdomar. Jag reagerade också på ”The red shoe” kampanjen. Varför är det viktigare att satsa på stöd till forskning som endast syftar att hjälpa kvinnor? Vi vet ju att långt fler män drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar, men ändå skall vi alltså rikta särskilt stöd för de kvinnor som drabbas.

Var finns den allmänmänskliga empatin i allt detta? Ingår det i den feministiska strategin att distansera sig från sina pappor, bröder och söner så till den grad att det inte längre spelar någon roll om de dör? Eller har man fått för sig att män där uppe i sin ”överordning” är odödliga?

I liberalernas högkvarter i Stockholm hänger rader av affischer. ”Femmetopia” är slagordet. De radikala feministerna har tagit sig in överallt.