Enögda Helle Klein om ”förtryck”

Den radikalfeministiska vänsterdebattören och före detta prästen Helle Klein hyllas ofta i svenska traditionella medier. Som en slags åsiktskorridorens vakthund bjuds hon ständigt in till morgonsoffor i tv och det görs många, långa och okritiska hyllningsreportage om henne, naturligtvis även i borgerliga Svenska Dagbladet.

Tidigare i veckan fanns hon återigen med på SvD’s framsida (nätupplagan), där hon fick slå fast att den Svenska Kyrkan utövar förtryck. Det handlar om att alla präster i svenska kyrkan inte tvingas att viga homosexuella par, vilket Klein nu kämpar för skall bli verklighet. Som det är i dagsläget måste en församling erbjuda vigselakt för både hetero- och homosexuella par (och man är skyldig att hitta en präst). Det är ju jättebra, kan man tycka! Men nej, Klein vill gå längre. Alla präster skall tvingas att viga även homosexuella par, även om de tror på en annan tolkning av äktenskapets innebörd.

För Helle Klein är allt annat ett ”förtryck” (som också är rubriken i SvD).

Är det inte ganska fascinerande allt detta? Nu tillhör ju jag dem som tycker att det är fint och bra att även homosexuella par kan gifta sig i Svenska Kyrkan. Stockholm har också en lesbisk biskop – och nu får vi snart en kvinnlig ärkebiskop, Antje Jackelén, som också har allt annat än traditionellt kristna referenser (med bland annat valspråket ”Gud är störst” som är en direkt översättning av ”Allahu akbar”).

Men kampen går alltså vidare. Och någon tolerans för oliktänkande skall inte finnas i Svenska Kyrkan. ”Förtrycket” skall bekämpas. Det är inte utan att man undrar vilka visioner man har? Antje Jackelén och Svenska Kyrkans egen ”researchgrupp” Seglora? I dessa tider av öppen kamp mot heteronormativiteten kan kanske Svenska Kyrkan bli den första i världen som vågar sätta ner foten och avstå från att viga heterosexuella par? På det sättet skulle man ju visa maximal solidaritet med HBTQ-rörelsen och samtidigt bryta de förhatliga ”normerna”?

Det finns dock en annan vinkel i allt detta som jag upplever som mer bekymmersam. Vid sidan av kristendomen är idag islam en relativt stor religion i Sverige. En del är sekulariserade muslimer men de allra flesta är troende. Ärkebiskop Antje Jackelén, som också svävar på målet när det gäller om Jesus eller Muhammed är den viktigaste referensen till Gud, måste ju vara förtrogen med detta. Också att flera fundamentalistiska islamistiska grupperingar har etablerat sig i Sverige.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, kanske att det är på sin plats att jämföra det man menar när man använder ordet ”förtryck”. Och hur det kommer sig att exempelvis Helle Kleins indignation riktas så snävt i en riktning (Svenska Kyrkan), men tycks vara blind för hur andra troende befolkningsgrupper i Sverige har det.

I många islamistiska länder avrättas homosexuella. Stora grupper av homosexuella ungdomar med invandrarbakgrund drabbas i Sverige av bortstötning från släkt och familj, våld, hot och ibland mord. Att homosexuella skulle få vigas inom islam är en så absurd tankegång att den som yttrar den förmodligen skulle få en örfil (eller en sko kastad – eller värre). Den avsky och det djupa förakt gentemot homosexuella som öppet saluförs bland många religiösa muslimer, också i Sverige, är en vardag för många tusentals svenska ungdomar.

Men hör vi Helle Klein basunera ut slagord om förtryck om detta på dagstidningarnas förstasidor? Nej, knappast. Hellre då att välja den ofarliga vägen och skälla på Svenska Kyrkan, i samförstånd med den fega, kulturrelativistiska vänsteragendan.

Annonser

Feminismens ointresse för kunskap och bildning

Det fanns något avslöjande och samtidigt besvärande med hur den uppburna och hyllade feministen Ebba-Witt Brattström (som efter bråken med Fi’s ledning, blev litteraturprofessor i Helsingfors), bemötte några argument från jämställdisten Erik Wedin (från Genusdebatten.se), i samband med den feministiska ”debatten” på Kulturhuset i Stockholm (arrangerad av Sveriges Radio P1). Det handlar om ett snävt och på många sätt inskränkt sätt att se på kunskap och bildning som är så kännetecknande för feminismen idag. En ovilja – men ibland säkert också en rädsla och ängslan – att ta till sig av annan kunskap och forskning än den som odlats fram internt och i de egna snäva ideologiska kretsarna (inte sällan genom vetenskapligt ohederliga metoder).

I Brattströms uttalande, som var i respons till den feministiska statliga mansutredningen, fanns något tydligt nedlåtande i att det som Wedin refererade till kom från utlandet, att det inte handlade om ”svensk” forskning (särskilt anmärkningsvärt kanske utifrån Brattströms position i Finland). Men vi ser det här beteendet ganska ofta. Visserligen bygger mycket av den så kallade genusvetenskapen, eller feministisk teori, på texter från amerikanska radikalfeminister, och de marxistiska, postmodernistiska skisser som utgör grunden (också för så kallade intersektionella teorier), kommer ju ursprungligen från Frankrike. Men nu tycks alltså intresset för utlandet ha svalnat avsevärt.

Eftersom man från genusvetenskapligt och radikalfeministiskt håll idag endast är intresserad av kunskap och forskning som bekräftar de redan fastslagna teserna, blir utlandet (där en bredare intellektuell kompetens står att finna), och ny kunskap något hotfullt och kontraproduktivt för den egna verksamheten (och många gånger för dess existensberättigande). Man stänger därför in sig och försöker hålla omvärlden borta. Och om forskare i de egna leden skulle komma fram till oönskade resultat, makuleras antingen arbetet i sin helhet eller skrivs om så att resultatet ter sig mindre besvärande.

Man skulle kunna kalla detta för kunskapssamhällets slutliga kollaps – eftersom det är kunskapen i sig själv som ses som hotfull. Och mot bakgrund av att denna utveckling sker på universiteten, hur kan det då komma som en överraskning att Sverige även rasar internationellt när det gäller skolresultaten? Föraktet för eller oviljan att ta till sig kunskap har blivit en nationell återvändsgränd, där åsikter, föreställningar och vidskepelse allt oftare styr hur samhällets olika funktioner ordnas, inte minst skolan.

Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har på sistone skrivit en del bra om denna dystra svenska utveckling, dock utan att verka vilja se det feministiska perspektivet. Inom medicinsk forskning är detta sannolikt inget problem alls (och kanske är det också därför som Karolinska institutet som enda svenska lärosäte behåller sin plats bland de 100 med bäst internationella rykte). Nej, de riktigt stora felsluten finns i humaniora och boven i dramat är den infiltrering av sektliknande ideologer som, likt en sekt, tar hand om ”sina egna” och håller resten av världen ute. Det riktigt bekymmersamma med denna utveckling är också att den är mycket svår, kanske omöjlig, att bryta (de som väl är ”inne” kommer att kämpa mot förnyelse med hela universitetets existens som insats).

En dag kommer riktig forskning att bedrivas kring det som kan komma att kallas ”den svenska kollapsen”. Riktiga forskare kommer att försöka förstå hur det var möjligt för en udda och extrem ideologi som feminismen – och dess akademiska gren genusvetenskapen – att infiltrera och politisera större delen av den akademiska världen och därmed driva bildningstraditionen i fördärv.

Tills dess kommer vi dessvärre bara att som åskådare kunna bevittna sammanbrottet.

Katarina Wennstam lägger ut med näthatet som drabbar tjejer

Jag vet inte om det är Katarina Wennstams första kolumn i SvD idag, men jag misstänker det. Bra isåfall, eftersom jag hade tänkt fästa särskild uppmärksamhet vid det som denna journalist skriver framöver (i denna tidning). Låt oss se hur många av hennes sammanlagda kolumner som används för att sprida feministiska myter och vrångbilder.

Det börjar som man kunde förvänta sig. Ett angeläget ämne som inte ser ut att ha med feminism att göra. Wennstam skriver om hur svårt det är för journalister att granska ”goda” organisationer, i det här fallet ”Friends” (det handlar alltså om mobbning). Man anar nästan en koppling till Janne Josefssons granskning av Rädda Barnens och Majblommans påstådda svenska barnfattigdom.

Men snabbt gör sig det radikalfeministiska perspektivet gällande. Från mobbning till kränkningar på nätet som drabbar tjejer, näthatet som har en ”tydlig avsändare” (de dumma och dåliga pojkarna förstår vi genom Wennstams upplägg), och lite om sexuella trakasserier.

Taktiken är här alltså den vanliga offer-förövare-indelningen. Wennstam upprepar begreppet ”näthat” med avsikten att pränta in i folks medvetande att detta är något som pojkar och män sysslar med och att de som är utsatta är tjejer och kvinnor. Det knyter an till Uppdrag Gransknings skeva beskrivning av näthatet förra året, där Wennstam själv och ett flertal andra radikalfeminister fick möjlighet att sätta dagordningen och undervisa om näthatets sammansättning. Tilläggas kan ju också att bland dessa kränkta feminister fanns även några av nätets allra värsta och mest metodiska hatare (men om detta sades givetvis ingenting).

Så nu har Wennstam satt riktningen. En artikel om en antimobbningsorganisation har nu (delvis mellan raderna), också lyckats berätta att de som är mobbade är unga tjejer. Och att de som mobbar är pojkar. Sanningen – att de som oftast kränker unga tjejer på nätet är andra unga tjejer kan vi ju heller inte förvänta oss i en text av Katarina Wennstam. Naturligtvis inte heller att näthatet drabbar både kvinnor och män, tjejer och killar. Eller att fler manliga journalister drabbas av hat och kränkningar på nätet jämfört med kvinnliga.

Mediafeminismens mest använda metod för propaganda är intertextualisering och upprepning. Man upprepar felaktiga påståenden eller begreppsanalyser så ofta det ges tillfälle – och länkar till vad andra radikalfeminister sagt och skrivit (oftast samma sak). Med tiden hoppas man sedan att lögnen skall låta som en sanning. Ett exempel där detta fungerat utmärkt är kvinnors löner, ett annat ”mäns våld mot kvinnor”. Och nu alltså ”näthatet”.

Sedan återgår Wennstam till textens huvudämne, organisationen ”Friends” och granskningen av denna.

Det är faktiskt lite ironiskt att Wennstam avslutar sin första kolumn i SvD med dessa ord:

”Just därför är det extra viktigt att vi vågar ta av silkesvantarna. För som en av nätforskarna frågar sig: Hur kritiserar man en god organisation utan att framstå som ett svin?”

Jag kan lova dig, Katarina Wennstam, att silkesvantarna redan är av. Och för oss som granskar den ”goda” feminismen är det tyvärr betydligt värre epitet än svin som gäller. Som du vet.

Sammanklumpningen av epiteten antifeminist, rasist och homofob

Är det egentligen så konstigt att den röda tråden genom misstänkliggörandet och demoniseringen av kritikiska röster i det offentliga rummet i Sverige idag är sammanklumpningen av epiteten antifeminist, rasist och homofob?

Är det samtidigt ett sammanträffande att de som försöker smutskasta genom denna metod är personer som inte sällan uttrycker hat och förakt över män som grupp, den ”vita” hudfärgen och den så förhatliga heteronormativiteten?

I praktiken betyder det att om man är uttryckligen sexistisk, rasistisk och ser den sexuella läggningen hetero som något problematiskt (vars ”norm” behöver brytas och läggningen botas), så är detta något bra och positivt – eftersom hatet nu riktas åt ”rätt” håll. Men i samma ögonblick som någon eller några ur de angripna grupperna opponerar sig, så blir dessa personer svartmålade som ”mörkermän” med just epiteten rasister, sexister och homofober. Och även om det endast handlar om konstruktiv kritik så kallas det omedelbart för ”hat”, och genom att kritiken i hög grad stängs ute från de ordinära kanalerna och finns på internet kallas det följdaktligen för ”näthat”.

Jag har varit inne på detta tidigare men det är en så framträdande tendens i det samtida svenska debattklimatet att det är värt att upprepas. Hur är man idag mest antirasistisk? Mest feministisk? Minst homofobisk? Är det att inte vara rasist? Tro på jämställdhet? Stå upp för homosexuellas rättigheter?

Dessvärre är svaret på alla frågorna nej.

Motsatsen till rasism är inte längre att inte vara rasist. Motsatsen är att bli rasist, fast ”åt andra hållet”. Att hata det ”vita”. Detsamma gäller feminismen. Det mest feministiska man kan vara har ingenting med jämställdhet att göra. Det handlar om att få bort män, att hata män och att bekämpa män. Och i HBTQ-rörelsen markerar de mest hängivna ständigt att cis- och heteronormen inte bara är ett problem utan en oönskad och rent av förhatlig läggning. Heterosexualiten skall botas och våra barn skall ”omprogrammeras”.

Någonting har gått förfärligt snett i Sverige när det politiskt korrekta har lett fram till denna människosyn. När det är förespråkare för detta synsätt som ständigt och dagligen får tillträde till Public Service, traditionella mediakanaler och morgonsoffor. Och dessutom anlitas som ”experter” i allt från statliga utredningar till kartläggningar av oliktänkande i dagspressen. Samtidigt som liberala och sunda kritiker svartmålas och utsätts för karaktärsmord.

Nu har Svenska Dagbladet tagit in Katarina Wennstam och Soran Ismael som nya kolumnister. Jag önskade att någon hade informerat om detta innan jag nyligen förnyade min prenumeration. Att vänta är alltså det tankegods jag beskriver ovan – och ännu mer av det. Kön, hudfärg och sexuell läggning och allt vinklat enligt den skeva politiska korrekthet som varken är intresserad av jämställdhet, tolerans eller samförstånd.

Det absurda med att vara ”svensk”

Precis som med den hatiska radikalfeminismen – som syftar att ställa gruppen kvinnor mot gruppen män – pågår i Sverige idag en ytterst effektiv och antihumanistisk identitetspolitisk kampanj som går ut på att dela in oss svenskar i rastillhörighet och vilken hudfärg vi har, och sedan ställa oss mot varandra. Det gäller de goda, alltså de så kallat ”rasifierade”, mot de onda, alltså de ”vita”, eller etniska svenskar om man så vill.

Hur motiverar jag nu detta med ”onda” och ”goda”? Jo, det är ju de onda som skall utestängas. För några dagar sedan hölls ett seminarium i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, dit endast ”rasifierade” fick möjlighet att delta. Vita personer var uttryckligen inte välkomna (vita kvinnor fick dock inte oväntat tillträde om de gick med på att definera sig som feminister). Köns- och rasseparatism på ljusan dag alltså, och tillika finansierat genom skattemedel. De människotyper vars åsikter eller närvaro man försäkrade sig mot var i slutändan – inte heller detta oväntat – den vita mannen, denna styggelse på jordens yta. Sannolikt gjordes dock undantag för vita HBTQ-män.

Något motsvarande, åt andra hållet, skulle naturligtvis aldrig vare sig accepteras eller få tillstånd att genomföras i Sverige och det är jag tacksam för.

Borta är sedan länge Martin Luther Kings visdom om att hudfärgen inte skall spela någon roll. Så här ser Sverige ut idag och det går åt fel håll i rasande fart. Och samtidigt är Sverige ett land som skiljer sig fundamentalt från USA, både historiskt och befolkningsmässigt.

Nog är det närmast obegripligt att Sverige har utvecklats till ett land där man inte kan prata om sin svenskhet med glädje och stolthet. Att ens mor- och farföräldrar – och kanske förfäder sedan tusen år – har bott i detta land, kämpat och brukat jorden och såsmåningom byggt upp det till vad det är idag, skall nu alltså förknippas med skuld och skam. Det är idag rent av så tabubelagt att prata om Sverige och svenskhet att det har blivit vanligt i offentligheten att föreställa sig att det inte finns. Det finns inga ”svenskar”, ingen ”svenskhet”, inget ”Sverige”. Att tro något sådant är fult och ”rasistiskt”.

Och var så säker. Bara detta att jag ens vågat skriva passagen ovan, innebär med 100% säkerhet att jag numera vid sidan av misogyn, homofob kvinnohatarbloggare, också kommer att stämplas som rasist men säkert också nazist. Så ser den svenska samhällsdebatten ut 2014. Sen spelar det ju ingen roll hur jag lever mitt liv i övrigt (eller vilka åsikter jag redogör för), vilka vänner jag har, hur mycket jag respekterar mina medmänniskor oavsett hudfärg och sexuell läggning. Att ha en positiv åsikt om svenskhet utifrån perspektivet att faktiskt vara svensk (och dessutom man), är en no-no. Det gör sig bara inte utan att man förpassas till den offentliga skampålen som rasist.

Jag noterade att i diskussionen efter intervjun med Jimmie Åkesson i SVT’s programserie ”Nyfiken på”, som jag i övrigt inte avser att kommentera, slår statsvetaren Ludvig Beckman fast att bara föreställningen att det skulle finnas något ”svenskt” är en tokig idé. En absurd tanke. Och det glider liksom bara förbi.

Vi har också en regering som genom Erik Ullenhag anlitar en person som Tobias Hübinette i en utredning om ”afrofobi”. Samma Hübinette som inte för så många år sedan skrev detta i en debattartikel:

”Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande.”

Tankegodset tycks alltså vara att vi skall delas in i grupper, lära oss att hata varandra – och sedan slå ihjäl varandra.

Själv tror jag mycket hellre på tolerans, kärlek och samarbete. Och för det tänker jag kämpa vidare.

Kvinnor är lika kapabla, starka och värdefulla som män

En absolut avgörande aspekt i den postmoderna radikala feminismen är att ”hålla kvar” kvinnor i föreställningen att de är förtryckta offer. Utan denna beskrivning faller hela det teoretiska korthuset samman omedelbart.

Ibland måste vi reflektera över vad detta faktiskt betyder för kvinnor. Kanske behöver fokus heller inte alltid ligga på de självskärande och deprimerade tonårstjejerna, eller de av feministiska teorier färgade äldre kvinnor som ser ”patriarkatet” som orsaken till livets alla tillkortakommanden.

Nej, jag tänker nu mest på ”vanliga” tjejer och kvinnor. Hur påverkar det dem att ständigt få höra att de befinner sig i en strukturell underordning, att de är offer och oförmögna att påverka sin livssituation (såvida de inte ger sig in i den radikalfeministiska kampen mot ”patriarkatet”)? Jag tror ju nu inte att många (jag är tacksam att kunna kalla mig vän till ganska många kvinnor), känner igen sig i detta, men ibland kanske offerperspektivet erbjuder en slags smärtlindring, en enkel väg ut från de problem som livet som människa på jorden ibland innebär?

Men samtidigt, hur måste det inte kännas i själen att få höra att man (trots att detta aldrig har varit synligt eller på något annat sätt visat sig i sina livserfarenheter), är en underordnad människa? Ett offer. En förtryckt själ, som dessutom är så förtryckt att man själv inte har insett det?

Hur sporras man som människa att ta sig vidare, att överbrygga hinder, att tro på sig själv när förutsättningarna ser så illa ut? När det ondskefulla ”patriarkatet” sägs kontrollera det mesta som sägs och görs, när man påstås behöva hjälp och stöd för den minsta ansträngning? När dem man älskar, som kan vara pojkar eller män, utmålas som förövare som egentligen vill en illa?

Det finns något paradoxalt och ytterst obekvämt med feministiska män som verkar gilla att prata om könsmaktsordningen. Jag har mött många av dem, inte sällan högt i samhällshierarkin. Det är som att ”erkännandet” att de ju trots allt är överordnade, genom sitt kön, ger en viss tillfredsställelse. Att känna sig överordnad, viktigare, mer angelägen att lyssnas på, är något som dessa män gillar (och är vana vid). Att det dessutom innebär uppskattning från kvinnor att prata om det – och kalla sig feminist – är ju heller inte fel. Två flugor i en smäll liksom. Att få vara mäktig och tillika behandlas som mäktig.

Och spegelvänt, att som kvinna ständigt utmålas som oförmögen, utsatt, berövad och underordnad…, ja, lustigt nog är det en föreställning som passar både en del feministiska kvinnor – och män. Motiven, ambitionerna, synsättet blir en symbios.

I verkligheten lär vi aldrig få reda på hur mycket den radikala feminismen har kostat vad det gäller avbrutna eller havererade karriärer (bland kvinnor). Att utmålas som ett offer – och acceptera denna självbild – är givetvis förödande.

Samtidigt, bland de feministiska alfamännen, är samma utveckling en seger. Färre män som konkurrerar, ett bättre läge att välja mellan horder av välutbildade, kompetenta och ”underordnade” kvinnor, och en möjlighet att samtidigt bli hyllad i offentligheten.

Min uppfattning är glasklar. Jag ser kvinnor som lika värdefulla, kapabla och starka som män. Därför har jag aldrig haft problem med starka kvinnor, aldrig haft några problem med att vara nära vän med kvinnor. I motsats till de feministiska alfahannarna i min omgivning, som hyllas för sin syn på kvinnor som underordnade – och som inte sällan beter sig manschauvinistiskt – ser jag kvinnor som jämlikar.

Det är också därför som jag sedan länge slutat kalla mig feminist.

BBC World en ny radikalfeministisk megafon

Den radikala och androfoba feminismens segertåg över framförallt västvärlden stövlar på med oförminskad styrka genom allt fler kanaler och plattformar. Ju mer inflytande, ju hätskare och mer aggressivt tonläge. Ju större makt över problemformuleringsprivilegiet, ju fler dimridåer, vinklingar, faktabortfall och mytspridningar. Och ju färre som ges möjlighet att ifrågasätta.

Sverige är tveklöst den extrema feminismens kuttersmycke, möjligen vid sidan av Island. Här kan man som feminist säga och göra nästan vad som helst. Åsiktskorridoren är fast förankrad och skrämseltaktiken gentemot avvikare fungerar lysande. Bildningsnivån är generellt låg vilket är utmärkt grogrund för postkoloniala och intersektionella teoriskisser att presenteras som sanningar och ”forskning”. En konfliktskygg och stundtals alarmerande naiv medelklass vänder också hellre bort blicken vilket öppnar upp för än större infiltrering och inflytande. Dessutom fungerar indoktrineringen och den politiska propagandan framgångsrikt genom skolor och utbildningssystem. Nya generationer radikala och manshatande feminister är att vänta i en snar framtid.

Men kampen förs också i andra västländer, där kanske utvecklingen i Storbrittanien, Kanada, Norge och USA (vissa stater), är mest lik den i Sverige (men där man alltså ännu inte uppnått samma framgångar).

Just nu driver BBC World en radikalfeministiskt färgad kampanj globalt som en del i en serie kallad ”Freedom”. Jag har gjort några reflektioner* och kan konstatera att den i stort sett följer den svenska modellen för feministisk propaganda, inte minst i försöket att beskriva det hela som en kamp för ”jämställdhet” – och sedan presentera en panel feminister som ser ut att ”debattera” med varandra.

Man lägger redan i inledningen ut antagandet att unga tjejer i dagens Europa har det tufft (tuffare än pojkar), svårt (svårare än pojkar) och konstant möts av hinder och ”glastak” i sin omgivning (vilket naturligtvis inte unga män drabbas av). Sedan har en manlig feminist åkt runt i världen och intervjuat fyra unga tjejer om hur svårt och tufft det är att leva (i detta förhatliga patriarkat förstår vi). Bilden av utsatthet, osynliga strukturer som hindrar kvinnorna (bara för att de är kvinnor), målas upp. Offerpositionen cementeras, vid sidan av bilden av pojkar som bara glider fram i livet, aldrig ifrågasatta, aldrig motarbetade och alltid framgångsrika.

Detta är naturligtvis en vrångbild. Det har aldrig gått så bra för tjejer och kvinnor i framförallt västeuropa – och det har aldrig gått så illa för pojkarna och männen. Men offerperspektivet är centralt i feminismen och föreställningen om könsmaktordningen måste spridas till varje pris.

Det är också intressant hur man sida vid sida ställer två unga tjejer från Island respektive Jordanien. Båda får berätta om hur de är förtryckta av strukturer, men man ser ingen anledning (i sann kulturrelativistisk anda), att resonera kring om huruvida utsattheten för den senare har något med religion och hederskultur att göra. Och naturligtvis ifrågasätter man inte den isländska kvinnans upplevda förtryck.

I studion sitter sedan mer eller mindre radikala feministiska kvinnor (en del kallar sig ”aktivister”), med den feministiska mannen som har rest runt och pratat med flickor, och diskuterar med varandra om hur viktig den feministiska kampen är, och hur viktigt det är att den skruvas upp ytterligare. Det är mysigt, lite fnissigt och en helt och hållet hegemon atmosfär. Alla håller med varandra och den manlige feministen får uppskattande blickar.

Vi känner igen scenografin.

Och som för att ytterligare måla upp bilden av gruppen pojkar som överordnade glidare, har man frågat en handfull unga män i olika länder om hur de ser på möjligheten att vara tillsammans med en framgångsrik kvinna. De som får komma till tals tycker mestadels (inte oväntat givet vinklingen), att ett sådant förhållande vore problematiskt.

En betydligt mer relevant undersökning, mot bakgrund över hur situationen i framförallt Europa ser ut, hade ju varit att fråga unga kvinnor om hur de ser på tanken att vara tillsammans med en lågutbildad man med små inkomstmöjligheter. Men en sådan fråga hör såklart inte hemma i den feministiska repertoaren, eftersom ”underordningen” och offerperspektivet ständigt måste befästas. Det är mot den lilla grupp män i toppen man riktar sin blick, det är dessa som kallas ”männen”. Resten är osynliga.

Det är inte förvånande men ändå oroväckande att anrika BBC arbetar med denna form av politisk propaganda, inte minst eftersom det sker genom en global plattform. Samtidigt ser vi samma utveckling i vår svenska Public Service. Det räcker med att tillräckligt många ideologiska förespråkare tar sig in i ledarskiktet och det är bara en tidsfråga innan kanalen kommer att användas för propaganda.

Sen finns det fortfarande naiva eller åtminstone godtrogna medlöpare som menar att feminism ju inte är politik utan en ”värdegrundsfråga”. Till dessa vill jag bara säga vakna upp! I Sverige har vi till och med ett politiskt parti med samma namn. Feminism är politik, feminism är ideologi, feminism är åsikter och föreställningar om hur världen ser ut. För detta skall den erkännas och respekteras – men sannerligen också bemötas.

* Detta är en pågående serie som alltså sänds globalt genom BBC World. Jag har inte sett alla inslag och kan alltså ha missat inlägg och kommentarer. Efter några timmars tittande är jag dock ganska säker på att jag har fått med de viktigaste konturerna i programseriens ambitioner.