Dr Phil och fittorna

Nu är ju Dr Phil en särdeles amerikansk version av en slags populärpsykologisk offentlig debatt, men det finns också en del likheter med hur man i Sverige ser på och beskriver kvinnor och män. Den normerande manliga ridderlighetsprincipen lyser ofta igenom, liksom oviljan att acceptera kvinnor som förövare med ett eget ansvar över sina handlingar.

I gårdagens avsnitt handlade det om våld i nära relationer, och det är slående hur olika två fall beskrivs och presenteras, med utgångsläge i könet på förövaren. I det ena fallet en ung kvinna som levt med en våldsam man som sitter i fängelse för att nästan ha slagit ihjäl henne med ett basebollracket. I det andra fallet en äldre man vars före detta fru sitter i fängelse för att ha försökt betala en ”hitman” för att skjuta ihjäl både honom och hans nuvarande sambo.

När det gäller den manipulativa och våldsamma yngre mannen är Dr Phils dom skoningslös (och som det förefaller – med rätta). Det råder inga tvivel om att han är både skyldig och en ondsint människa som kvinnan måste hålla sig borta från. Publiken är helt enig.

Men när det gäller den andra relationen är detta inte alls lika säkert. Det hela presenteras som ett gräl där det finns olika uppfattningar om vad som hänt (och kvinnan får också komma till tals, i telefon från fängelset). Trots att hon alltså är dömd för anstiftan till mord, och där FBI också har telefonavlyssningar i vilka det inte råder några som helst tvivel om att mordet beställs (vilka också spelas upp i studion). Nu är stämningen i studion istället närmast munter, och det skall sägas att även den före detta maken spelar med i detta. Han skojar till det med att beställningen av ett mord kostar mer än de 2000 dollar som kvinnan ville betala, och kallar henne snål. Publiken skrattar.

Och vad vill jag då säga med detta? Jo, att våra föreställningar om kön både är ett rättvise- och rättssäkerhetsproblem. I både USA och Sverige döms kvinnor till avsevärt kortare straff för samma brott jämfört med män. Oviljan att acceptera att kvinnan kan vara en förövare på samma sätt som en man, finns här liksom där. Och det blir inte bättre av att många män både förminskar och ibland ignorerar det våld som drabbar dem, eller den hotbild som finns.

I Sverige har den feministiska rörelsen så till den grad bekämpat tanken att kvinnor precis som män kan vara förövare – och måste ställas till ansvar för sina handlingar på samma sätt som män, att själva begreppet ”våld i nära relationer” oftast benämns ”mäns våld mot kvinnor”. Att utmåla gruppen män som förövare eller potentiella förövare är en av grundbultarna i den feministiska kampanjen – och utifrån denna grova verklighetsförvrängning är det kanske inte heller så konstigt att så många feminister ägnar sig åt systematiserat manshat.

En av de allra mest förvirrade, absurda och häpnadsväckande föreställningar på senare år från feministiskt håll är att den ”normativa maskuliniteten” skulle vara våldsam och förtryckande. Ingenting kunde ju vara längre bort från verkligheten. Våld, hot och förtryck (i synnerhet gentemot kvinnor och barn), är i normativt manliga och maskulina kretsar det allra lägsta tänkbara. Visst finns undantagen, kanske särskilt i kriminella miljöer, fängelsemiljöer och för att ta ett udda exempel; i extrema militärförband (där användandet av våld ligger i yrkets definition), men det handlar ju just om undantag. Det är inte det normala, det normativa eller på något annat sätt utmärkande för en ”typisk” maskulinitet.

•••

Fittan. Ja, det känns besynnerligt att det skulle finnas ett behov i offentligenheten av att upprepa de namn vi använder på våra könsorgan. Jag undrar stilla, varför? Det är fittbyxor, fittfestivaler och fittstim – min kamp, på TV. Feministerna säger att de vill ”få människor att prata om fittan i offentliga sammanhang”.

Vad håller de här människorna på med? Varför skall det pratas om fittan i det offentliga rummet? Jo, för att det kan vara förenat med… ”skam” att prata om fittan i det offentliga rummet… På riktigt?

Det kanske inte är ”skam”, så mycket som att det är lite hemligt, att vissa delar av våra kroppar vill vi hålla för privata. Vi delar dem bara med speciellt inbjuda, med dem vi älskar eller är attraherade av. Jovisst, många skulle hålla med om att fittan är vacker, att fittan är fin – och utan tvivel är den beundrad och efterlängtad av många män (liksom en hel del kvinnor). Och det var ur den vi nästan alla en gång dök upp i detta livet. Men varför skall den ut i offentligheten? Varför skall den pratas om hela tiden?

Bara en feminist kan svara på det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s