Ännu en skendebatt i SVT och borde feminismen idag ses som en diagnos?

Igår kunde vi bevittna ännu en travesti kring detta med ”debatt” i Sveriges television. Ytterligare häpnadsväckande också därför att det sker i ett program som heter ”Debatt” och att ämnet för kvällen är om den offentliga debatten är präglad av en ”åsiktskorridor”, om alla åsikter verkligen får komma till tals i medierna.

Det hela är en slags inverterad metamaskerad. Naturligtvis är det som så ofta i svenska medier en skendebatt, men det blir alltså extra teatraliskt denna kväll. Här skall alltså inbjudna gäster som i princip alla har samma perspektiv (med ett undantag), som alla tillhör den mediala makten och som alla i stort sett menar att någon åsiktskorridor inte finns, ”debattera” med varandra om detta.

Egentligen är det alltså inte förvånande. Det hela följer samma dramaturgi som vi har vant oss vid. Extrema radikalfeminister som Jonna Sima får bre ut sig och bemöts av andra feminister. Vänsterfeministiska alfahannar som Jan Helin får bre ut sig och bemöts av andra, inte fullt lika vänsterfeministiska debattörer. Alla befinner sig inne i den varma hegemoni som är ämnet för kvällen. Dessa personer som alltså utgör åsiktskorridoren skall diskutera med varandra om det finns någon åsiktskorridor.

Det är ett skämt, men det är inte ens roligt.

Vid något tillfälle kommer detta med det låga förtroendet för journalister upp. SR’s och SVT’s VD’ar Cilla Benkö och Eva Hamilton slår sig för bröstet och hävdar att Public Service åtnjuter stort förtroende. Jo, kanske som begrepp och som institution, men det finns många journalister inom Public Service och det är yrkesgruppen journalister som svenska folket har lägst förtroende för av alla yrkesgrupper. Det borde mana till eftertanke i åsiktskorridoren.

•••

Jag läser den märkliga ”debatten” mellan Dan Josefsson och Kristina Hultman i DN Debatt. Ja, egentligen är det ju ett slags idiotiskt nonsens från Hultmans sida som därefter tillintetgörs av Josefssons skarpa svar. Det handlar alltså återigen om Thomas Quick.

Vad jag menar är intressant med just dessa artiklar är att de visar upp den feministiska vinkeln i Quickskandalen. Journalisten Hultmans löjeväckande inlägg avslöjar med all önskvärd tydlighet hur just det feministiska maktperspektivet nästlade sig in bland seriemordsvurmarna, de som fortfarande vill att den oskyldiga Sture Bergwall skall ruttna bort i en fängelsecell. I hennes text finns mängder av gliringar mot ”män” och föreställda maktordningar. Man kan anta att det låg i feministen Kristina Hultmans intresse att visa att en vit, svensk man verkligen var detta monster. Och hon ger alltså inte upp. Nu vill hon göra gällande att det är ”tabubelagt” att mena att Thomas Quick är skyldig. Och vi anar att denna ”tabubeläggning” är utformad av illvilliga män som Hannes Råstam och Dan Josefsson (gentemot kvinnor som Hultman…). Hennes artikel är fylld av retoriskt intressanta feministiska vinklingar. Vi minns ju också att den vänsterpartistiske radikalfeministen Claes Borgström var den ”advokat” som såg till att Bergwall blev dömd.

•••

Häromdagen skrev jag om den falska våldtäktsanklagelsen som Metro tog upp. Därefter har jag läst den avskyvärda feministiska bloggresponsen signerad hej blekk. Det som är allra mest anstötligt med denna empatilösa, radikalfeministiska och pubertala smörja är att den har blivit delad över 19.000 gånger via Facebook (så vitt jag kan se). Det är naturligtvis oroväckande och bådar inte gott. Men det ligger tyvärr helt i linje med den havererade och politiserade svenska skolan och den snabbt sjunkande kunskapsnivån där unga inte längre uppmanas att tänka kritiskt.

Ibland tror jag att det som den svenska radikalfeministiska rörelsen har blivit snarare liknar en psykisk sjukdom. En diagnos. Är det en tillfällighet att dessa unga tjejer som drivs in i hat och vanföreställningar också ofta mår väldigt dåligt. Det är självskärarbeteenden, ätstörningar och förföljelsemani, depressioner och aggressioner. Och det kanske inte är så konstigt?

Att leva varje dag, från morgon till kväll fylld av hat och harm – och med en känsla av att vara maktlös. Det skulle sannolikt knäcka vem som helst.

Annonser

8 thoughts on “Ännu en skendebatt i SVT och borde feminismen idag ses som en diagnos?

  1. Hultmans inlägg är ju ofrivillig satir; hon presenterar en konspirationsteori, där ett antal olika parter konspirerat för att få Quick frikänd, och hon förkastar det eftersom det som de hävdar skulle vara en konspirationsteori …

  2. ”Ibland tror jag att det som den svenska radikalfeministiska rörelsen har blivit snarare liknar en psykisk sjukdom.”

    Jag har också påstått det ett antal gånger.

  3. Och visst var det väl en underbar tragisk komik denna kväll med SVT:s Debatt då (nästan) alla enhälligt deklarerade att det inte fanns någon åsiktskorridor samtidigt som de med utomordentlig tydlighet i allt de sa visade att den verkligen finns. Vilken uppvisning!
    Välkommen tillbaka förresten Jussi! Har saknat dina vassa krönikor.

  4. Pingback: Feminismens mansideal | WTF?

  5. Håller med angående Jonna Sima m.fl. och smått tragikomiskt när statsvetaren nästan omgående blev beskylld för brunhet när han påtalade den oftast osakliga nivån i svensk debatt men tycker faktiskt att Lotta Gröning skall ha ett erkännande för att hon stod upp för behovet av en bred debatt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s