Häpnadsväckande att Alfred Skogberg helt osynliggör den mest drabbade gruppen bland barn som begår självmord

Jo, vi har lärt oss hur den feministiska medialogiken ser ut i Sverige. Att när pojkar och män drabbas av något särskilt mycket så är det en icke-fråga, och könsaspekten skall helst inte nämnas. Vi ser det när det rapporteras om skolans haveri (som främst drabbar pojkar), när betygsdiskriminering kartläggs (då är det mer intressant att se på geografiska områden än på gruppen pojkar) och inte minst när arbetsplatsolyckorna diskuteras. Pojkarna och männen finns plötsligt inte, de är omförhandlade till ”personer”, ”arbetare” eller ”elever”.

På detta sätt försäkrar sig media- och statsfeminismen om att aldrig nå en lösning på problemen i sig – eller att samhället skall kunna ta resurser från särskilda satsningar på flickor och kvinnor till att även gälla pojkar och män (oss alla).

Jag skrev häromdagen också om de särskilda satsningarna på kvinnors hälsa när det specifikt gäller hjärt- och kärlsjukdomar (detta gäller även bröst- och prostatacancerforskning). Trots att betydligt fler män dör i hjärtsjukdomar (och generellt lever fyra år kortare än kvinnor), skall alltså särskilda satsningar göras på kvinnor som också drabbas.

Så ser alltså feminismen ut i praktiken i Sverige idag.

Men värst av allt, det som åtminstone för mig känns mest empatilöst och omänskligt, det är när detta med självmord bland barn kommer upp. Det som vore det självklara för en sund och frisk människa, att se på detta med ansatsen att åtminstone försöka se på problemet i sin helhet och därmed pröva att göra något åt det, har alltså i Sverige också fått en feministiskt snedvriden och spegelvänd genusdimension. Även här arbetar journalister, forskare och skribenter alltså med att gömma undan fakta och osynliggöra den stora grupp barn som faktiskt tar sina liv, nämligen pojkar. Omkring 2 av 3 barn som begår självmord är pojkar – och den siffran ökar efter barndomen.

Det värsta exemplet på denna människosyn, så vitt jag har sett, publicerades i dagens SvD Brännpunkt. Journalisten och författaren Alfred Skogberg lyckas med konststycket att inte på någon plats i den helsidestext han tar i anspråk överhuvudtaget nämna pojkar. Trots att ämnet alltså är självmord bland barn och trots att de dystra siffrorna ser ut som de gör för just pojkarna.

Skogberg skiver bland annat:

”För det finns en mängd undersökningar som visar att självmord kan smitta. När någon med självmordstankar kan identifiera sig med en annan persons självmord och tänka ”kan hen kan jag” då kan så kallade copy cat-suicid inträffa. Därför är det av största vikt att de närmast drabbade får den hjälp som behövs så att fler självmord inte ska inträffa.”

Kan hen kan jag…? Här visar Skogberg, vid sidan av den feministiska markören, att suiciden alltså inte på något sätt handlar om kön för honom (trots den kraftiga övervikten av pojkar i statistiken – som Skogberg inte refererar till).

Han bemödar sig med att skriva ut dessa siffror: ”I Sverige tar ungefär 10 per 100 000 ungdomar under 20 år sitt liv varje år. Det är nästan en i veckan. Ungefär två av dessa som varje år tar sitt liv är yngre än tio år.”

Det är viktigt för Skogberg att undersöka och konstatera att 2 av dessa 10 är under tio år gamla. Men inte hur många av dem som är pojkar. Det som i alla andra sammanhang skulle vara absolut högsta prioritet för en undersökning – om det visade sig att flickor drabbades värst – är nu alltså plötsligt fullkomligt osynliggjort. Inte ens värt att nämnas, helt enkelt för att det rimmar illa i en allmänfeministisk diskurs, den Skogberg är en del av.

Sedan fortsätter artikeln med reflektioner kring samtal med flickor Skogberg haft. Flickor som känt flickor som tagit sina liv.

Det är möjligt att Alfred Skogberg är en god människa. Kanske vill han vara så ”god” att han även reservationslöst köpt de populära föreställningarna om patriarkatet och könsmaktsordningen? Kanske är det därför han utelämnar den viktigaste analysen i sitt i övrigt ”godhjärtade” inlägg? På samma gång som han får göra reklam för sin nya bok ”När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra”.

Jag får en riktigt dålig smak i munnen. Det går inte att skriva ett sådant här inlägg och helt och hållet utelämna det som både är en kärna och definitivt en förklaring till den höga statistiken i detta svåra ämne. Men skulden kan självklart inte läggas på Skogberg allena.

Jag funderar på dessa förklaringar som möjliga till det Alfred Skogberg gör:

1) Den radikala feminismen har blivit ett sådant allmängods att i övrigt intelligenta människor har slutat att tänka kritiskt. Att föreställa sig ”patriarkatet” och ”könsmaktsordningen” är så förväntat att både logiken och empatin har slutat att fungera som den ska. Skogberg är en svag människa med en empatisk störning.

2) Skogberg vet mycket väl om pojkarnas särskilda utsatthet bland de suicidala men har samtidigt förstått att han måste undvika att nämna detta i syfte att få bli publicerad, både som författare och journalist. Han väljer att vara tyst för att kunna försörja sig. Skogberg är en cynisk pragmatiker.

3) Skogberg vill lyfta karriären och har förstått att en kombinerad altruistisk och feministisk vinkel (att se ut att bry sig om utsatta flickor och kvinnor – och samtidigt ignorera pojkar och män), är populärt i den feministiska samhällsdiskursen. Skogberg är en känslokall oppurtinist.

4) Skogberg bryr sig på allvar inte om pojkars hälsa. Han avskyr sig själv som man och har i grunden ingenting emot att andra män antingen tar sina liv eller avsäger sig sina identiteter som män. Skogberg är en sjuk psykopat.

Det enda vi kan vara relativt säkra på är att hen är feminist. Och om hen är psykopat, oppurtunist, cyniker eller bara empatiskt störd lär tiden utvisa.

Annonser

9 thoughts on “Häpnadsväckande att Alfred Skogberg helt osynliggör den mest drabbade gruppen bland barn som begår självmord

  1. Jag läste också den texten, och tänkte ungefär samma sak som du när jag läste den. Jag blir så ledsen över att pojkars psykiska ohälsa aldrig tas upp – det pratas alltid om antingen psykisk ohälsa generellt, eller den bland kvinnor, mest det senare. Tycker det är vidrigt att man på det sättet förminskar värdet på männens/pojkarnas liv – som om det skulle vara mindre värt än en kvinnas/flickas?

    Men feministerna kanske tycker det är bra att pojkar tar livet av sig i ung ålder, eftersom de då inte har möjlighet att bli förtryckare när de blir äldre (vilket de blir per automatik), eller växa upp till (ve och fasa) jämställdister! Genom att ta sina liv så tar de verkligen ett steg tillbaka och lämnar företräde åt kvinnorna, som sig bör (?).

  2. Som när frågan om allmän screening av män gällande prostatacancer dök upp senast.
    http://www.dagensmedicin.se/vetenskap/urologi/psa-screening-minskade-dodlighet-i-prostatacancer/
    Experter uttalade sig då i media emot detta bl a menande att sådan undersökningar skulle skapa onödig oro hos de män som företedde symptom som borde utredas närmare. Något som naturligtvis inte kan appliceras som resonemang när det gäller motsvarande undersökning av kvinnors bröst.

  3. Nja ja tycker nog att det finns ett femte alternativ också.

    5) Han bryr sig kanske, som sig bör, inte om vilket kön barnet som tar sitt liv har. Han vill bara minska antalet självmord och inte föra ett könskrig.

    Ibland finns det en risk att man ser ”spöken mitt på ljusa dan”. Jag är naturligtvis beredd att ändra mig om det finns annat som denna AS sagt eller gjort. Tills dess är jag dock inte beredd att dra honom över samma kam som de som t ex mörkar att även offren för partnervåld är rätt jämt fördelade. Det blir ju lite som att dansa efter radikalfeministers pipa där vi ska se på detta ur ett vem-drabbas-värst-könskrigsperspektiv. Finns det sen skillnader mellan pojkar och flickor som kan vara bra att känna till vad gäller självmord för att göra ett bra förebyggande arbete så är ju det bra. Och ja då pratar vi en typ av sund genusforskning.

    • Är det att ”inte införa ett könskrig” – att undlåta att berätta om hur det ligger till bland barnen som begår självmord? Ytterst, ytterst tveksamt, Mia. Du verkar tro att min ambition är att vända på steken när det ju handlar om att hitta en balans – där vi alla ses som lika värdefulla. Tråkigt.

      • Vad du tolkar som att jag tror att din ambition är att vända på steken vet jag inte. Och hur ser det ut bland barn som begår självmord? Enligt AS i artikeln brukar det se ut så att det kan ”smitta” och att man bör vara medveten om det och ge de, särskilt andra barn och ungdomar, som finns runt offret mer stöd. Slutligen är det väl just de som inte delar in offren i kön som ser oss som lika värdefulla? Och for the record så är även min känsla att detta kändes ytterst, ytterst tråkig Jussi.

  4. Pingback: Forskare efterfrågar politiska reformer som kan förändra normer kring femininitet | WTF?

  5. Oj vilka tankar om min personlighet! Det står dig Jussi helt rätt att tolka min text på det sätt du vill men mitt syfte med texten var att synliggöra självmord bland ungdomar. Det är för mig en lika stor tragedi om en pojke eller flicka tar sitt liv. Sen kan man absolut uppmärksamma att fler män än kvinnor tar sitt liv och vad det beror på. Det förtjänar en egen text. Men som Mia skriver så är jag helt ointresserad av att föra ett könskrig. Jag vill att självmorden minskar radikalt, bland både män och kvinnor.

    Hälsar Alfred Skogberg

  6. Pingback: Svar till Alfred Skogberg om osynliggörandet av pojkars självmord | Jussi H. Lundell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s