Jag vill stanna kvar en stund vid innebörden av mitt förra inlägg. Jag menar att det råder en missuppfattning bland en del jämställdister, att man överhuvudtaget inte skall reflektera över de specifika problem som oftare drabbar män – eller kvinnor. Att man alltså skall låtsas som att det inte är ett värre problem för den ena gruppen – trots att skillnaderna kan vara mycket stora.
Att inte tro på kollektiviserande resonemang eller att se någon som helst poäng med att ställa grupper av människor mot varandra – betyder inte att man skall blunda för att vissa typer av problem faktiskt oftare drabbar det ena könet.
Självmord bland barn är ett problem som betydligt oftare rör pojkar. Vägrar man att se eller bry sig om detta kommer man heller inte att vara särskilt effektiv i det preventiva arbetet.
På samma sätt måste särskilda insatser sättas in för att hjälpa unga tjejer med skälvskärarbeteende, eftersom just unga tjejer mycket oftare skadar sig själva så. Det samma gäller ätstörningar.
En del skulle då argumentera för att det är samma typ av problem. Varför inte bara hjälpa alla barn och ungdomar? Jag tror inte att det nödvändigtvis alltid är samma typ av problem. Det kan mycket väl hänga samman med könsspecifika faktorer, som man då missar om man inte erkänner att de finns.
Nu behöver vi ju knappast oroa oss då det gäller könsaspekten för problem som oftare drabbar tjejer och kvinnor. Vi ser ofta hur särskilda insatser, program och kampanjer dras ingång på bred front i hela landet när problemen uppdagas. Och det har jag inga problem med. Jag vill givetvis att min mamma, mina systrar och döttrar skall få vara friska och kunna erbjudas den bästa vården och omsorgen.
Nej, problemet är att sådant som alldeles uppenbart – och ibland med förkrossande övervikt – drabbar pojkar och män görs könsneutralt och tystas ner. Och det är här som den feministiska logiken synliggörs. Varför skulle det någonsin ligga i den feministiska diskursens intresse att pojkar och män får en bra (och ibland kostsam), vård och omsorg?
Att bedriva könskrig är inte att erkänna att det finns problem som drabbar könen olika. Att detta med att ”kvinnor drabbas värst” har fått en parodisk innebörd idag (genom feministiska mediers idoga överdrifter och mytspridningar), betyder ju inte att kvinnor ibland inte drabbas värst.
Att bedriva könskrig är att sprida hatfyllda och nedlåtande omdömen om det andra könet.
Inte att prata om de olika problem som drabbar kvinnor och män på olika sätt.
Jussi H. Lundell 
Just så, man behöver ha bilden klar för sig först innan man åtgärdar ett problem och nämna saker vid deras rätta namn. Inte skygga för verkligheten.
Eller hur, Maria!
”Att bedriva könskrig är att sprida hatfyllda och nedlåtande omdömen om det andra könet.”
Javisst. Faktum är att det även kan handla om att sprida nedlåtande omdömen om det egna könet. Vilket är vad mitt nyaste GD-inlägg ”Hur mansförakt skadar kunskapssamhället” är ett bra exempel på. En man (Colin Stokes på TED) som säger ”girl power good – boy power bad” tydligare kan sexism inte bli.
Men jag tror du missuppfattat vad jämställdism ytterst handlar om. Nämligen att man inte ser jämställdhet som en tävlan i lidande och fastnar vid den större siffran i så hög grad att man struntar i den mindre siffran. Visst är det fler pojkar som begår självmord men om det vore fler flickor skulle det vara en ursäkt att strunta i de pojkar som gör det?
Könskrig handlar påfallande ofta om att man vill 100% av resurser, tid och engagemang skall gå till ena sidan och 0% till andra. Ingen säger såklart detta öppet de bara ”råkar” agera på sätt som skapar det resultatet.
Jag förstår vad du menar, Erik, och följer dina tankar. Tackar också för ett formidabelt arbete genom Genusdebatten och andra kanaler.