Den radikala och androfoba feminismens segertåg över framförallt västvärlden stövlar på med oförminskad styrka genom allt fler kanaler och plattformar. Ju mer inflytande, ju hätskare och mer aggressivt tonläge. Ju större makt över problemformuleringsprivilegiet, ju fler dimridåer, vinklingar, faktabortfall och mytspridningar. Och ju färre som ges möjlighet att ifrågasätta.
Sverige är tveklöst den extrema feminismens kuttersmycke, möjligen vid sidan av Island. Här kan man som feminist säga och göra nästan vad som helst. Åsiktskorridoren är fast förankrad och skrämseltaktiken gentemot avvikare fungerar lysande. Bildningsnivån är generellt låg vilket är utmärkt grogrund för postkoloniala och intersektionella teoriskisser att presenteras som sanningar och ”forskning”. En konfliktskygg och stundtals alarmerande naiv medelklass vänder också hellre bort blicken vilket öppnar upp för än större infiltrering och inflytande. Dessutom fungerar indoktrineringen och den politiska propagandan framgångsrikt genom skolor och utbildningssystem. Nya generationer radikala och manshatande feminister är att vänta i en snar framtid.
Men kampen förs också i andra västländer, där kanske utvecklingen i Storbrittanien, Kanada, Norge och USA (vissa stater), är mest lik den i Sverige (men där man alltså ännu inte uppnått samma framgångar).
Just nu driver BBC World en radikalfeministiskt färgad kampanj globalt som en del i en serie kallad ”Freedom”. Jag har gjort några reflektioner* och kan konstatera att den i stort sett följer den svenska modellen för feministisk propaganda, inte minst i försöket att beskriva det hela som en kamp för ”jämställdhet” – och sedan presentera en panel feminister som ser ut att ”debattera” med varandra.
Man lägger redan i inledningen ut antagandet att unga tjejer i dagens Europa har det tufft (tuffare än pojkar), svårt (svårare än pojkar) och konstant möts av hinder och ”glastak” i sin omgivning (vilket naturligtvis inte unga män drabbas av). Sedan har en manlig feminist åkt runt i världen och intervjuat fyra unga tjejer om hur svårt och tufft det är att leva (i detta förhatliga patriarkat förstår vi). Bilden av utsatthet, osynliga strukturer som hindrar kvinnorna (bara för att de är kvinnor), målas upp. Offerpositionen cementeras, vid sidan av bilden av pojkar som bara glider fram i livet, aldrig ifrågasatta, aldrig motarbetade och alltid framgångsrika.
Detta är naturligtvis en vrångbild. Det har aldrig gått så bra för tjejer och kvinnor i framförallt västeuropa – och det har aldrig gått så illa för pojkarna och männen. Men offerperspektivet är centralt i feminismen och föreställningen om könsmaktordningen måste spridas till varje pris.
Det är också intressant hur man sida vid sida ställer två unga tjejer från Island respektive Jordanien. Båda får berätta om hur de är förtryckta av strukturer, men man ser ingen anledning (i sann kulturrelativistisk anda), att resonera kring om huruvida utsattheten för den senare har något med religion och hederskultur att göra. Och naturligtvis ifrågasätter man inte den isländska kvinnans upplevda förtryck.
I studion sitter sedan mer eller mindre radikala feministiska kvinnor (en del kallar sig ”aktivister”), med den feministiska mannen som har rest runt och pratat med flickor, och diskuterar med varandra om hur viktig den feministiska kampen är, och hur viktigt det är att den skruvas upp ytterligare. Det är mysigt, lite fnissigt och en helt och hållet hegemon atmosfär. Alla håller med varandra och den manlige feministen får uppskattande blickar.
Vi känner igen scenografin.
Och som för att ytterligare måla upp bilden av gruppen pojkar som överordnade glidare, har man frågat en handfull unga män i olika länder om hur de ser på möjligheten att vara tillsammans med en framgångsrik kvinna. De som får komma till tals tycker mestadels (inte oväntat givet vinklingen), att ett sådant förhållande vore problematiskt.
En betydligt mer relevant undersökning, mot bakgrund över hur situationen i framförallt Europa ser ut, hade ju varit att fråga unga kvinnor om hur de ser på tanken att vara tillsammans med en lågutbildad man med små inkomstmöjligheter. Men en sådan fråga hör såklart inte hemma i den feministiska repertoaren, eftersom ”underordningen” och offerperspektivet ständigt måste befästas. Det är mot den lilla grupp män i toppen man riktar sin blick, det är dessa som kallas ”männen”. Resten är osynliga.
Det är inte förvånande men ändå oroväckande att anrika BBC arbetar med denna form av politisk propaganda, inte minst eftersom det sker genom en global plattform. Samtidigt ser vi samma utveckling i vår svenska Public Service. Det räcker med att tillräckligt många ideologiska förespråkare tar sig in i ledarskiktet och det är bara en tidsfråga innan kanalen kommer att användas för propaganda.
Sen finns det fortfarande naiva eller åtminstone godtrogna medlöpare som menar att feminism ju inte är politik utan en ”värdegrundsfråga”. Till dessa vill jag bara säga vakna upp! I Sverige har vi till och med ett politiskt parti med samma namn. Feminism är politik, feminism är ideologi, feminism är åsikter och föreställningar om hur världen ser ut. För detta skall den erkännas och respekteras – men sannerligen också bemötas.
* Detta är en pågående serie som alltså sänds globalt genom BBC World. Jag har inte sett alla inslag och kan alltså ha missat inlägg och kommentarer. Efter några timmars tittande är jag dock ganska säker på att jag har fått med de viktigaste konturerna i programseriens ambitioner.
Jussi H. Lundell 