Kvinnor är lika kapabla, starka och värdefulla som män

En absolut avgörande aspekt i den postmoderna radikala feminismen är att ”hålla kvar” kvinnor i föreställningen att de är förtryckta offer. Utan denna beskrivning faller hela det teoretiska korthuset samman omedelbart.

Ibland måste vi reflektera över vad detta faktiskt betyder för kvinnor. Kanske behöver fokus heller inte alltid ligga på de självskärande och deprimerade tonårstjejerna, eller de av feministiska teorier färgade äldre kvinnor som ser ”patriarkatet” som orsaken till livets alla tillkortakommanden.

Nej, jag tänker nu mest på ”vanliga” tjejer och kvinnor. Hur påverkar det dem att ständigt få höra att de befinner sig i en strukturell underordning, att de är offer och oförmögna att påverka sin livssituation (såvida de inte ger sig in i den radikalfeministiska kampen mot ”patriarkatet”)? Jag tror ju nu inte att många (jag är tacksam att kunna kalla mig vän till ganska många kvinnor), känner igen sig i detta, men ibland kanske offerperspektivet erbjuder en slags smärtlindring, en enkel väg ut från de problem som livet som människa på jorden ibland innebär?

Men samtidigt, hur måste det inte kännas i själen att få höra att man (trots att detta aldrig har varit synligt eller på något annat sätt visat sig i sina livserfarenheter), är en underordnad människa? Ett offer. En förtryckt själ, som dessutom är så förtryckt att man själv inte har insett det?

Hur sporras man som människa att ta sig vidare, att överbrygga hinder, att tro på sig själv när förutsättningarna ser så illa ut? När det ondskefulla ”patriarkatet” sägs kontrollera det mesta som sägs och görs, när man påstås behöva hjälp och stöd för den minsta ansträngning? När dem man älskar, som kan vara pojkar eller män, utmålas som förövare som egentligen vill en illa?

Det finns något paradoxalt och ytterst obekvämt med feministiska män som verkar gilla att prata om könsmaktsordningen. Jag har mött många av dem, inte sällan högt i samhällshierarkin. Det är som att ”erkännandet” att de ju trots allt är överordnade, genom sitt kön, ger en viss tillfredsställelse. Att känna sig överordnad, viktigare, mer angelägen att lyssnas på, är något som dessa män gillar (och är vana vid). Att det dessutom innebär uppskattning från kvinnor att prata om det – och kalla sig feminist – är ju heller inte fel. Två flugor i en smäll liksom. Att få vara mäktig och tillika behandlas som mäktig.

Och spegelvänt, att som kvinna ständigt utmålas som oförmögen, utsatt, berövad och underordnad…, ja, lustigt nog är det en föreställning som passar både en del feministiska kvinnor – och män. Motiven, ambitionerna, synsättet blir en symbios.

I verkligheten lär vi aldrig få reda på hur mycket den radikala feminismen har kostat vad det gäller avbrutna eller havererade karriärer (bland kvinnor). Att utmålas som ett offer – och acceptera denna självbild – är givetvis förödande.

Samtidigt, bland de feministiska alfamännen, är samma utveckling en seger. Färre män som konkurrerar, ett bättre läge att välja mellan horder av välutbildade, kompetenta och ”underordnade” kvinnor, och en möjlighet att samtidigt bli hyllad i offentligheten.

Min uppfattning är glasklar. Jag ser kvinnor som lika värdefulla, kapabla och starka som män. Därför har jag aldrig haft problem med starka kvinnor, aldrig haft några problem med att vara nära vän med kvinnor. I motsats till de feministiska alfahannarna i min omgivning, som hyllas för sin syn på kvinnor som underordnade – och som inte sällan beter sig manschauvinistiskt – ser jag kvinnor som jämlikar.

Det är också därför som jag sedan länge slutat kalla mig feminist.

Annonser

12 thoughts on “Kvinnor är lika kapabla, starka och värdefulla som män

  1. Jag brukar själv fundera i de där banorna. En man som talar om könsmaktsordning säger egentligen ”kvinnor, jag är mäktig”. Det här kan vara någotslags kompensation för upplevda tillkortakommanden. Vi ska heller inte hymla med att många kvinnor gillar det här, dvs. precis som du skriver,börjar de också uppträda som hjälplösa offer. Vips så har vi en perfekt matchning här – mannens drömmar om att vara mäktig och kvinnans om att vara underordnad. Vi är kort och gott tilbaka ett århundrade. Det är som om reell jämställdhet skulle får svårt att riktigt få fotfäste. Jag misstänker att vi har något biologiskt spökande i bakgrunden, men det kan också handla om en oförmåga att riktigt inse vad jämställdhet i själva verket innebär.

    Det här kan jämföras med demokrati, som också är förbluffande svårt att införa. Människor säger sig vilja ha det, men vägen till en demokratisk mentalitet är lång och kräver att en hel del föreställningar ställs på ända. I stället för demokrati får man t.ex. Putin-styre.

  2. Pingback: Gästinlägg: Kvinnor är lika kapabla, starka och värdefulla som män | Genusdebatten

  3. Av precis samma skäl tänker jag aldrig vifta med feminist flaggan. För övrigt har jag nyligen upptäckt din blogg och plöjt igenom alla dina inlägg de senaste två dagarna. Vilka klockrena analyser! Har själv varit mycket skeptisk till media den senaste tiden och mycket frustrerad över den skeva rapporteringen som sker. Känns som halva journalistkåren har hamnat i någon form av masspsykos. Skönt att hitta en vettig och tänkande röst mitt i det hela. Ser fram emot framtida inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s