Det absurda med att vara ”svensk”

Precis som med den hatiska radikalfeminismen – som syftar att ställa gruppen kvinnor mot gruppen män – pågår i Sverige idag en ytterst effektiv och antihumanistisk identitetspolitisk kampanj som går ut på att dela in oss svenskar i rastillhörighet och vilken hudfärg vi har, och sedan ställa oss mot varandra. Det gäller de goda, alltså de så kallat ”rasifierade”, mot de onda, alltså de ”vita”, eller etniska svenskar om man så vill.

Hur motiverar jag nu detta med ”onda” och ”goda”? Jo, det är ju de onda som skall utestängas. För några dagar sedan hölls ett seminarium i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, dit endast ”rasifierade” fick möjlighet att delta. Vita personer var uttryckligen inte välkomna (vita kvinnor fick dock inte oväntat tillträde om de gick med på att definera sig som feminister). Köns- och rasseparatism på ljusan dag alltså, och tillika finansierat genom skattemedel. De människotyper vars åsikter eller närvaro man försäkrade sig mot var i slutändan – inte heller detta oväntat – den vita mannen, denna styggelse på jordens yta. Sannolikt gjordes dock undantag för vita HBTQ-män.

Något motsvarande, åt andra hållet, skulle naturligtvis aldrig vare sig accepteras eller få tillstånd att genomföras i Sverige och det är jag tacksam för.

Borta är sedan länge Martin Luther Kings visdom om att hudfärgen inte skall spela någon roll. Så här ser Sverige ut idag och det går åt fel håll i rasande fart. Och samtidigt är Sverige ett land som skiljer sig fundamentalt från USA, både historiskt och befolkningsmässigt.

Nog är det närmast obegripligt att Sverige har utvecklats till ett land där man inte kan prata om sin svenskhet med glädje och stolthet. Att ens mor- och farföräldrar – och kanske förfäder sedan tusen år – har bott i detta land, kämpat och brukat jorden och såsmåningom byggt upp det till vad det är idag, skall nu alltså förknippas med skuld och skam. Det är idag rent av så tabubelagt att prata om Sverige och svenskhet att det har blivit vanligt i offentligheten att föreställa sig att det inte finns. Det finns inga ”svenskar”, ingen ”svenskhet”, inget ”Sverige”. Att tro något sådant är fult och ”rasistiskt”.

Och var så säker. Bara detta att jag ens vågat skriva passagen ovan, innebär med 100% säkerhet att jag numera vid sidan av misogyn, homofob kvinnohatarbloggare, också kommer att stämplas som rasist men säkert också nazist. Så ser den svenska samhällsdebatten ut 2014. Sen spelar det ju ingen roll hur jag lever mitt liv i övrigt (eller vilka åsikter jag redogör för), vilka vänner jag har, hur mycket jag respekterar mina medmänniskor oavsett hudfärg och sexuell läggning. Att ha en positiv åsikt om svenskhet utifrån perspektivet att faktiskt vara svensk (och dessutom man), är en no-no. Det gör sig bara inte utan att man förpassas till den offentliga skampålen som rasist.

Jag noterade att i diskussionen efter intervjun med Jimmie Åkesson i SVT’s programserie ”Nyfiken på”, som jag i övrigt inte avser att kommentera, slår statsvetaren Ludvig Beckman fast att bara föreställningen att det skulle finnas något ”svenskt” är en tokig idé. En absurd tanke. Och det glider liksom bara förbi.

Vi har också en regering som genom Erik Ullenhag anlitar en person som Tobias Hübinette i en utredning om ”afrofobi”. Samma Hübinette som inte för så många år sedan skrev detta i en debattartikel:

”Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande.”

Tankegodset tycks alltså vara att vi skall delas in i grupper, lära oss att hata varandra – och sedan slå ihjäl varandra.

Själv tror jag mycket hellre på tolerans, kärlek och samarbete. Och för det tänker jag kämpa vidare.

Annons