Katarina Wennstam lägger ut med näthatet som drabbar tjejer

Jag vet inte om det är Katarina Wennstams första kolumn i SvD idag, men jag misstänker det. Bra isåfall, eftersom jag hade tänkt fästa särskild uppmärksamhet vid det som denna journalist skriver framöver (i denna tidning). Låt oss se hur många av hennes sammanlagda kolumner som används för att sprida feministiska myter och vrångbilder.

Det börjar som man kunde förvänta sig. Ett angeläget ämne som inte ser ut att ha med feminism att göra. Wennstam skriver om hur svårt det är för journalister att granska ”goda” organisationer, i det här fallet ”Friends” (det handlar alltså om mobbning). Man anar nästan en koppling till Janne Josefssons granskning av Rädda Barnens och Majblommans påstådda svenska barnfattigdom.

Men snabbt gör sig det radikalfeministiska perspektivet gällande. Från mobbning till kränkningar på nätet som drabbar tjejer, näthatet som har en ”tydlig avsändare” (de dumma och dåliga pojkarna förstår vi genom Wennstams upplägg), och lite om sexuella trakasserier.

Taktiken är här alltså den vanliga offer-förövare-indelningen. Wennstam upprepar begreppet ”näthat” med avsikten att pränta in i folks medvetande att detta är något som pojkar och män sysslar med och att de som är utsatta är tjejer och kvinnor. Det knyter an till Uppdrag Gransknings skeva beskrivning av näthatet förra året, där Wennstam själv och ett flertal andra radikalfeminister fick möjlighet att sätta dagordningen och undervisa om näthatets sammansättning. Tilläggas kan ju också att bland dessa kränkta feminister fanns även några av nätets allra värsta och mest metodiska hatare (men om detta sades givetvis ingenting).

Så nu har Wennstam satt riktningen. En artikel om en antimobbningsorganisation har nu (delvis mellan raderna), också lyckats berätta att de som är mobbade är unga tjejer. Och att de som mobbar är pojkar. Sanningen – att de som oftast kränker unga tjejer på nätet är andra unga tjejer kan vi ju heller inte förvänta oss i en text av Katarina Wennstam. Naturligtvis inte heller att näthatet drabbar både kvinnor och män, tjejer och killar. Eller att fler manliga journalister drabbas av hat och kränkningar på nätet jämfört med kvinnliga.

Mediafeminismens mest använda metod för propaganda är intertextualisering och upprepning. Man upprepar felaktiga påståenden eller begreppsanalyser så ofta det ges tillfälle – och länkar till vad andra radikalfeminister sagt och skrivit (oftast samma sak). Med tiden hoppas man sedan att lögnen skall låta som en sanning. Ett exempel där detta fungerat utmärkt är kvinnors löner, ett annat ”mäns våld mot kvinnor”. Och nu alltså ”näthatet”.

Sedan återgår Wennstam till textens huvudämne, organisationen ”Friends” och granskningen av denna.

Det är faktiskt lite ironiskt att Wennstam avslutar sin första kolumn i SvD med dessa ord:

”Just därför är det extra viktigt att vi vågar ta av silkesvantarna. För som en av nätforskarna frågar sig: Hur kritiserar man en god organisation utan att framstå som ett svin?”

Jag kan lova dig, Katarina Wennstam, att silkesvantarna redan är av. Och för oss som granskar den ”goda” feminismen är det tyvärr betydligt värre epitet än svin som gäller. Som du vet.

Annons