Feminismens ointresse för kunskap och bildning

Det fanns något avslöjande och samtidigt besvärande med hur den uppburna och hyllade feministen Ebba-Witt Brattström (som efter bråken med Fi’s ledning, blev litteraturprofessor i Helsingfors), bemötte några argument från jämställdisten Erik Wedin (från Genusdebatten.se), i samband med den feministiska ”debatten” på Kulturhuset i Stockholm (arrangerad av Sveriges Radio P1). Det handlar om ett snävt och på många sätt inskränkt sätt att se på kunskap och bildning som är så kännetecknande för feminismen idag. En ovilja – men ibland säkert också en rädsla och ängslan – att ta till sig av annan kunskap och forskning än den som odlats fram internt och i de egna snäva ideologiska kretsarna (inte sällan genom vetenskapligt ohederliga metoder).

I Brattströms uttalande, som var i respons till den feministiska statliga mansutredningen, fanns något tydligt nedlåtande i att det som Wedin refererade till kom från utlandet, att det inte handlade om ”svensk” forskning (särskilt anmärkningsvärt kanske utifrån Brattströms position i Finland). Men vi ser det här beteendet ganska ofta. Visserligen bygger mycket av den så kallade genusvetenskapen, eller feministisk teori, på texter från amerikanska radikalfeminister, och de marxistiska, postmodernistiska skisser som utgör grunden (också för så kallade intersektionella teorier), kommer ju ursprungligen från Frankrike. Men nu tycks alltså intresset för utlandet ha svalnat avsevärt.

Eftersom man från genusvetenskapligt och radikalfeministiskt håll idag endast är intresserad av kunskap och forskning som bekräftar de redan fastslagna teserna, blir utlandet (där en bredare intellektuell kompetens står att finna), och ny kunskap något hotfullt och kontraproduktivt för den egna verksamheten (och många gånger för dess existensberättigande). Man stänger därför in sig och försöker hålla omvärlden borta. Och om forskare i de egna leden skulle komma fram till oönskade resultat, makuleras antingen arbetet i sin helhet eller skrivs om så att resultatet ter sig mindre besvärande.

Man skulle kunna kalla detta för kunskapssamhällets slutliga kollaps – eftersom det är kunskapen i sig själv som ses som hotfull. Och mot bakgrund av att denna utveckling sker på universiteten, hur kan det då komma som en överraskning att Sverige även rasar internationellt när det gäller skolresultaten? Föraktet för eller oviljan att ta till sig kunskap har blivit en nationell återvändsgränd, där åsikter, föreställningar och vidskepelse allt oftare styr hur samhällets olika funktioner ordnas, inte minst skolan.

Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har på sistone skrivit en del bra om denna dystra svenska utveckling, dock utan att verka vilja se det feministiska perspektivet. Inom medicinsk forskning är detta sannolikt inget problem alls (och kanske är det också därför som Karolinska institutet som enda svenska lärosäte behåller sin plats bland de 100 med bäst internationella rykte). Nej, de riktigt stora felsluten finns i humaniora och boven i dramat är den infiltrering av sektliknande ideologer som, likt en sekt, tar hand om ”sina egna” och håller resten av världen ute. Det riktigt bekymmersamma med denna utveckling är också att den är mycket svår, kanske omöjlig, att bryta (de som väl är ”inne” kommer att kämpa mot förnyelse med hela universitetets existens som insats).

En dag kommer riktig forskning att bedrivas kring det som kan komma att kallas ”den svenska kollapsen”. Riktiga forskare kommer att försöka förstå hur det var möjligt för en udda och extrem ideologi som feminismen – och dess akademiska gren genusvetenskapen – att infiltrera och politisera större delen av den akademiska världen och därmed driva bildningstraditionen i fördärv.

Tills dess kommer vi dessvärre bara att som åskådare kunna bevittna sammanbrottet.

Annonser

8 thoughts on “Feminismens ointresse för kunskap och bildning

  1. Ja, hur kunde ett kulturellt högt utvecklat samhälle kollapsa…? Som icke-svensk börjar jag se det som min skyldighet att ta Sverige i försvar. ett slags Aëthius, om parallellen tillåts…

  2. Pingback: Poes Lag | WTF?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s