Enögda Helle Klein om ”förtryck”

Den radikalfeministiska vänsterdebattören och före detta prästen Helle Klein hyllas ofta i svenska traditionella medier. Som en slags åsiktskorridorens vakthund bjuds hon ständigt in till morgonsoffor i tv och det görs många, långa och okritiska hyllningsreportage om henne, naturligtvis även i borgerliga Svenska Dagbladet.

Tidigare i veckan fanns hon återigen med på SvD’s framsida (nätupplagan), där hon fick slå fast att den Svenska Kyrkan utövar förtryck. Det handlar om att alla präster i svenska kyrkan inte tvingas att viga homosexuella par, vilket Klein nu kämpar för skall bli verklighet. Som det är i dagsläget måste en församling erbjuda vigselakt för både hetero- och homosexuella par (och man är skyldig att hitta en präst). Det är ju jättebra, kan man tycka! Men nej, Klein vill gå längre. Alla präster skall tvingas att viga även homosexuella par, även om de tror på en annan tolkning av äktenskapets innebörd.

För Helle Klein är allt annat ett ”förtryck” (som också är rubriken i SvD).

Är det inte ganska fascinerande allt detta? Nu tillhör ju jag dem som tycker att det är fint och bra att även homosexuella par kan gifta sig i Svenska Kyrkan. Stockholm har också en lesbisk biskop – och nu får vi snart en kvinnlig ärkebiskop, Antje Jackelén, som också har allt annat än traditionellt kristna referenser (med bland annat valspråket ”Gud är störst” som är en direkt översättning av ”Allahu akbar”).

Men kampen går alltså vidare. Och någon tolerans för oliktänkande skall inte finnas i Svenska Kyrkan. ”Förtrycket” skall bekämpas. Det är inte utan att man undrar vilka visioner man har? Antje Jackelén och Svenska Kyrkans egen ”researchgrupp” Seglora? I dessa tider av öppen kamp mot heteronormativiteten kan kanske Svenska Kyrkan bli den första i världen som vågar sätta ner foten och avstå från att viga heterosexuella par? På det sättet skulle man ju visa maximal solidaritet med HBTQ-rörelsen och samtidigt bryta de förhatliga ”normerna”?

Det finns dock en annan vinkel i allt detta som jag upplever som mer bekymmersam. Vid sidan av kristendomen är idag islam en relativt stor religion i Sverige. En del är sekulariserade muslimer men de allra flesta är troende. Ärkebiskop Antje Jackelén, som också svävar på målet när det gäller om Jesus eller Muhammed är den viktigaste referensen till Gud, måste ju vara förtrogen med detta. Också att flera fundamentalistiska islamistiska grupperingar har etablerat sig i Sverige.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, kanske att det är på sin plats att jämföra det man menar när man använder ordet ”förtryck”. Och hur det kommer sig att exempelvis Helle Kleins indignation riktas så snävt i en riktning (Svenska Kyrkan), men tycks vara blind för hur andra troende befolkningsgrupper i Sverige har det.

I många islamistiska länder avrättas homosexuella. Stora grupper av homosexuella ungdomar med invandrarbakgrund drabbas i Sverige av bortstötning från släkt och familj, våld, hot och ibland mord. Att homosexuella skulle få vigas inom islam är en så absurd tankegång att den som yttrar den förmodligen skulle få en örfil (eller en sko kastad – eller värre). Den avsky och det djupa förakt gentemot homosexuella som öppet saluförs bland många religiösa muslimer, också i Sverige, är en vardag för många tusentals svenska ungdomar.

Men hör vi Helle Klein basunera ut slagord om förtryck om detta på dagstidningarnas förstasidor? Nej, knappast. Hellre då att välja den ofarliga vägen och skälla på Svenska Kyrkan, i samförstånd med den fega, kulturrelativistiska vänsteragendan.

Annons