Kan Claes Borgström någonsin få tillbaka sitt anseende?

För någon dag sedan tittade jag ut genom fönstret och såg Claes Borgström komma gående. De går ofta här, vänstereliten. Kanske tänker de att det är deras kvarter?

Hursomhelst, Borgström såg gammal ut. Hade lite svårt att gå och verkar ha tappat mycket hår bara det sista året. Jag tyckte nästan lite synd om honom. Hur roligt kan det vara att från uppburen medial vänsteradvokat i de fina salongerna ha fallit ner i internationell förödmjukelse och tappat så mycket anseende? Och bli gammal samtidigt?

Genom sin radikalfeministiska vänsterprofil – och som århundradets sämsta advokat (i Quickskandalen) – är nog Borgström dessvärre fylld av harm snarare än självinsikt och ödmjukhet. Det gick inte så bra, trots all prestige och medial framtoning. Hemska människor som med förnuft och ”fakta” på bordet fick möjlighet att frånta Borgström sin stjärnstatus! Påstå (med hela rättsväsendets goda minne), att Bergwall var oskyldig! När Borgström ju ”kände på sig” att sin klient var skyldig…

Det måste vara en hemsk tid för Claes Borgström. När det nu bara är en tidsfråga innan ännu en skandal – den med Julian Assange som huvudperson – uppdagas internationellt, så måste stegen vara tunga. Claes Borgström kommer även i övriga världen bli ett namn synonymt med falskhet, ideologisk idioti och kompetensbrist.

Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att många av sveriges feministiska ledare vill hålla världen borta? Det brukar se ut så i sektliknade gemenskaper. Marianne Ny, som är åklagare i Assange-fallet och bundis med Borgström gillar inte att ”andra” har åsikter på hur ”Sverige” hanterar detta fall. Vi skall sköta detta ”internt”, heter det.

När jag såg Claes Borgström linka förbi därute så kan jag inte hjälpa att jag tänker: Vem är du? Vem är du som säger åt mig och resten av sveriges befolkning om vad som är rätt och fel? Jo, du gillar att synas och vara i TV, jo, du lämnade nyss socialdemokraterna (inga framtidsutsikter?) för vänsterpartiet och du menar att feminism är det viktigaste som finns, överordnat allting annat (du kallar detta ”jämställdhet”).

Du gillar inte att Thomas Quick-eländet är över, att Sture Bergwall har visat sig vara oskyldig. Du gillar inte att det finns kritik mot den politik som gett dig en sådan skjuts i karriären. Du gillar inte ”fakta” och du gillar inte feminismkritik, särskilt inte när det har att göra med dina egna misstag och ideologiska tillkortakommanden.

Du ser gammal ut, Claes Borgström. Det ser inte ut som att du lever länge till. Jag hoppas att du gör det och jag hoppas samtidigt att du vågar ge upp denna eländesvandring som du har inlett. Det finns fortfarande möjlighet att återupprätta åtminstone en del av ditt anseende.

Annons

Verkar det heltokigt så spelar det ingen roll, för vi vet ju att det är jättebra

I gårdagens SvD Brännpunkt slår universitetskansler Lars Haikola fast att han är jättebra och gör ett jättebra jobb. ”Konsekvenserna överdrivna” är rubriken i pappersutgåvan och vi förstår att det inte spelar någon som helst roll att ENQA (European Association for Quality Assurance in Higher Education), har underkänt universitetskanslern och de utvärderingsmetoder han använder för att bedöma de svenska universitetens kvalité (och därför uteslutit Sverige ur gruppen). Tvärtom berättar Haikola att det svenska systemet leder till ökad kvalité och att det är alla andra som har fel.

Såvitt jag har förstått är Lars Haikola också närmast lyrisk över kvalitén på de svenska genusinstitutionerna.

Jag undrar om detta har blivit en typiskt svensk åkomma? All denna förnekelse.

Uppsala universitet (med sina stridigheter bland de kvinnliga cheferna), har rasat i internationellt anseende men det gör ingenting ”för man vet att man har gott anseende”.

Universitetskanslern, som har som uppgift att granska de svenska universiteten, har uteslutits ur ENQA för undermåliga metoder, men det gör ingenting för universitetskanslern vet att han gör ett superduperjobb.

Den så kallade genusvetenskapen eller feministisk teori är på bred front ifrågasatt för sin ovetenskaplighet och egentliga syfte, men det gör ingenting för i Sverige vet de genusvetenskapliga institutionerna att det jobb man gör är jätteviktigt (och vetenskapligt).

I parallell takt med att feministisk teori har fått prägla de svenska skolornas metodik – och de svenska pojkarna har halkat efter spektakulärt i alla ämnen – har också den svenska skolans kunskapsnivå och rankning internationellt fallit dramatiskt. Men det gör ingenting för det är pojkarnas dumma maskulinitet det är fel på.

Journalistyrket är det yrke som svenska folket har allra lägst förtroende för, men det spelar ingen roll för folket har fel och det är också säkert fel på mätningen, slår Helena Giertta (chefredaktör på Journalisten) fast.

Lärarutbildningarnas popularitet är så låg i Sverige att precis vem som helst (med nästan hur låga skolbetyg som helst), kommer in. Men det gör ingenting för lärarna i Sverige är jätteduktiga.

Jag skulle kunna fortsätta.

•••

Jag har stor respekt för förskollärarkämpen Mats Olsson som dryftar sina tankar i bloggen ”Tysta tankar”. Olsson ser gärna att fler män söker sig till förskolläraryrket – och jobbar även för detta på ett förtjänstfullt sätt. Men något saknas i analysen. Varför finns det till exempel bara 3% män bland svenska förskollärare och mellan 25 – 30% i Danmark och Norge?

Jag tror att man måste försöka se statsfeminismen tydligare och vad den gör med ett samhälle. Skulle inte denna dystra siffra (3%), kunna förklaras av att just Sverige har anammat en betydligt mer extrem feminism än våra nordiska grannländer?

I ett kulturklimat där manlighet och manliga egenskaper unisont ses som något negativt, varför skulle det någonsin finnas ett behov av att få in fler män i förskolan? Varför skulle det någonsin finnas ett incitament att ”få in” män någonstans? Om nu detta med att vara man, som vi vet, är något negativt?

Så länge den feministiska världsbilden dominerar i Sverige kommer Mats Olssons arbete vara förgäves, vilket jag tycker är synd.

•••

Susanna’s Crowbar skriver bra om kvinnoseparatism och herrklubbar. Susanna, som hade vänligheten att publicera några av mina gästinlägg, är utan tvekan en av de skarpaste skribenterna i denna del av bloggosfären, som jag ser det.

Det hon noterar idag hänger också lite ihop med mina funderingar. I grunden, om sådant som män sysslar med, särskilt tillsammans med andra män, är att ses som något negativt, om män, manlighet och allt som är ”maskulint” är något negativt, hur kunde då någonsin en ”herrklubb” ses som acceptabelt? Och varför skulle män i förskolan någonsin kunna vara positivt? Vårt feministiska system leder fram till oundvikligheten att ju färre män desto bättre, om det vi värnar. Och på samma gång är fler kvinnor alltid bättre, både kvinnoseparatism (där män utestängs), och i traditionellt manliga miljöer. Inte minst i styrelser.

Och om allt detta verkar heltokigt så spelar det ingen roll, för vi vet ju att det är jättebra.

Kvinnor gillar feminism så om jag gillar feminism gillar kvinnor mig

Av alla mina vänner och bekanta – och folk jag känt genom åren, så finns det en man som har utmärkt sig lite särskilt och udda i det man skulle kunna kalla maskulinitet och manlighet. Han är faktiskt den enda man jag känt som passar ganska bra i den nidbild av män som feminister gärna sprider. Under uppväxtens alla fester blev han ofta fullast och valde inte sällan barbröstad att leva ut en slags burdus, otyglad och aggressiv manlig sexualitet. Det tafsades säkert i mängder och det skulle heller inte förvåna mig om han fått något hundratal örfilar genom åren. Något annat våld förekom så vitt jag vet aldrig, och det skall också tilläggas att mannen ifråga var storväxt, atletiskt byggd och med ett ganska fördelaktigt utseende. Det ryktades också om (vilket jag hörde av både kvinnliga och manliga bekanta), att han var mycket ”välhängd”. Han var också populär bland kvinnor.

Varför berättar jag då denna historia? Jo, för att han är den enda man jag känner till som också i vuxen ålder har levt ut en manschauvinistisk och sexistisk livsstil. En vän har berättat att han numera systematiskt använder sig av prostituerade här i huvudstaden, ibland med flera inbjudna män. Det är mycket sprit och säkert en del annat också. Med detta vill jag inte påstå att han är en elak eller ondsint människa, snarare känslomässigt vilsen och med en mycket tvivelaktig kvinnosyn. Han verkar i övrigt leva ett liv med familj och barn – och i detta bedrar han naturligtvis både sig själv och sin familj.

Det som slår mig nu är att han också är den man i mitt facebookflöde som publicerar allra flest länkar till radikalfeministiska upprop och manifestationer. Det är också nästan rörande att se alla kvinnor som gillar detta, hur tummarna uppar sig i långa rader. Jag tänker att det är så här en del män faktiskt gör. Som sanna opportunister gör de vad som krävs för att få komma till. Kvinnor gillar feminism, så om jag gillar feminism gillar kvinnor mig. Enkel logik.

Det värsta är att det fungerar.

En win-win för radikalfeminismen och den extrema vänstern

Jag har sett två filmer den sista veckan som känns relevanta för utvecklingen i Sverige idag. ”The rise of the Nazi party”, en dokumentär på Discovery Channel, och ”Der Baader Meinhof Komplex”, en spelfilm av Uli Edel från 2008.

Det slår mig hur lite det idag pratas om hur väl vi borde känna igen den här dramaturgin (som spelades upp på Münchens gator 1928 liksom på Malmös häromdagen, knappt hundra år senare). Kommunister och nazister som slåss och dödar varandra och gör gatorna osäkra. Extremister och våldsverkare från höger som drabbar samman med extremister och våldsverkare från vänster. Militanta revolutionärer med förvånansvärt många gemensamma egenskaper; våldet, föraktet för demokratin och övertygelsen om att man befinner sig i ett krig där alla medel är tillåtna och motiverade. Lögnerna, myterna och propagandan spottas också ut från båda sidor i en uppskruvad takt.

Båda dessa ideologier, kommunismen och nazismen, ledde på var sitt håll till de största katastroferna i mänsklighetens historia. Det vet vi nu.

Man kan säga att praktiskt taget alla står enade mot nazismen i Sverige idag och det skall vi vara tacksamma för. Värre är det med vänsterextremismen. Det är här det blir komplicerat och rörigt i den svenska diskursen.

En föreställning som sprids som en löpeld i sociala medier just idag är hur ”nazister attackerade feminister” i Malmö (och man slänger gärna in lite Breivik också om man kan). Genom att beskriva verkligheten på detta sätt räknar man med att få med majoritetssamhället – vilket man också får. Händelserna i Malmö följer i stort sett samma metodik som våldsamheterna i Kärrtorp.

Utan att ha varit på plats vill jag ända med ganska stor säkerhet påstå att det är följande som hänt:

Både ”vanliga” (opolitiska), feminister och extrema radikalfeminister har tillsammans med vänstersympatisörer demonstrerat i en relativt liten grupp i Malmö (naturligtvis inget fel i det). Men i samma led har även revolutionära våldsbejakande vänstergrupperingar funnits (som oftast i sådana sammanhang), alltså RF (Revolutionära fronten) och AFA (Antifascistisk aktion). Dessa grupper är vid sidan av att vara ”antifascistiska” (vilket ju gillas av de allra flesta i inte minst traditionella medier), även militanta och utomparlamentariska – och har som mål att avskaffa nuvarande samhällsordning (demokratin). Det senare brukar man undvika att nämna när dessa personer är inbjudna till TV’s morgonsoffor.

Dessa extrema och våldsamma vänsterrevolutionärer har sedan – på ett eller annat sätt – drabbat samman med extrema och våldsamma högerextremister som uppenbarat sig i Malmö. Vem som har attackerat vem är inte klarlagt. Men historien upprepar sig. Kommunister och nazister slåss på våra gator och har ihjäl varandra.

Men, och detta är viktigt, nu har vi alltså nya grupperingar som också kallar sig feminister (och som har gått i samma demonstrationståg som vänsterextremisterna). Beskrivningen blir sedan därför att det är feminister som är attackerade av nazister. Och eftersom feminism är en ideologi som har lyckats med konststycket att både dölja sin egentliga agenda och samtidigt nästla sig in i praktiskt taget alla riksdagspartier (och stora delar av den svenska offentligheten), beskrivs och målas detta upp som en attack på hela samhället.

Därför ser vi dessa stora och folkliga ”manifestationer” och ”motdemonstrationer” mot ”nazism och våld”, inte sällan arrangerade av samma vänsterextremister som deltog i den ursprungliga demonstrationen. Nu kan det istället för de tidigare hundratalet deltagare handla om 10 – 20.000 personer, ofta vanliga människor och med full uppbackning av medieetablissemanget. För vem är inte mot nazism och våld? Problemet är naturligtvis att det på samma gång blir en demonstration för de vänsterextrema arrangörernas ambitioner och mål (ett militant avskaffande av demokratin).

Det förvånar mig att inte fler reagerar på denna lömska koreografi från de vänsterextrema gruppernas sida.

Samtidigt säger det väldigt mycket om dagens feminism och om hur den opererar. Ständiga kast mellan våldsförhärligande och antidemokratisk extremism – och utsatthetspriviligiet där också all väsentlig kritik utmålas som kvinnohat, nazism och Breivik. Ett vindlande slalomåkande mellan offerperspektivet å den ena sidan och det aggressiva och samhällsomstörtande hatet å den andra. Bilden av en manipulativ och psykotisk ideologi framträder allt tydligare.

Baader Meinhof hade när de började mörda poliser en avgörande strategi i gruppen. Den gick ut på att hamra in budskapet att det egentligen inte var poliser de mördade utan ”svin”. Jag tänker på det ibland efter att Evin Rubar avslöjade den radikala feminismens syn på män som djur (2005). Att utmåla män som fienden – och att denna fiende egentligen inte längre är att betrakta som människor utan djur eller i alla fall nazister, är feminismens sätt idag att stegvis avhumanisera sin motståndare (och sina kritiker). Sen spelar det ingen roll att det är vänster- och högerextremistiska män som slår ihjäl varandra på gatorna.

För den extrema vänstern och radikalfeminismen är denna utveckling en win-win.

Idag firar och hyllar jag kvinnan

Idag är det den internationella kvinnodagen och det behöver såklart uppmärksammas. Det finns något fint i att hylla och rikta fokus på världens alla kvinnor en utvald dag. Jag väljer att göra denna dag till något ljust och vackert i mitt sinne.

Tyvärr (jo, det är dessvärre oundvikligt med ett tyvärr), är dagen här i Sverige till största del kapad av feministiska fanatiker. Man skulle kunna säga att istället för en hyllning till kvinnan har dagen i många sammanhang blivit en manifestation över hatet mot mannen.

Det finns så många lager av misslyckande i den väg som feminismen har tagit. Det som en gång var en frisk och nödvändig kamp för något gott har idag blivit en mörk och hatisk rörelse. Man är inte intresserad av att stå sida vid sida med männen för att gemensamt göra det bästa av vår värld och tid här på jorden. Ett samarbete är inte aktuellt. Männen skall bort.

I världens mest jämställda land är feminismen mer extrem och mäktig än någonsin. Och ju mer extrem feminismen blir, ju mer trappas kampen mot mannen upp. Aldrig har de feministiska grupperna och institutionerna fått så mycket ekonomiskt stöd som idag, aldrig har retoriken varit så uppskruvad, hänsynslös och fientlig. Aldrig förr och på ingen annan plats i världen är bilden av mannen så anfrätt av fördomar, hånfullhet och öppet hat. Inte i något annat land i världen arbetar statliga myndigheter med att på allvar göra sig av med det som förknippas med män, nämligen maskulinitet och manlighet. På ingen annan plats hyllas kulturevenemang där massutrotningar av män är temat.

I världens mest jämställda land bryr man sig inte nämnvärt om att det går åt skogen för pojkarna i den svenska skolan, att de betygsdiskrimineras och att snart endast 30% av högskolestudenterna är män. Eller att missbruk, utanförskap, hemlöshet och ohälsa till betydligt större del drabbar män. Man fnyser åt mansfrågor, skrattar inte sällan hånfullt när någon ens använder ordet. Den internationella mansdagen uppmärksammas inte annat än i vanvördiga och nedlåtande vändningar. Att ”hylla” mannen förefaller så skrattretande och otänkbart att själva ansatsen blir absurd.

Vem skall orka vända denna utveckling? Vem har modet att säga ifrån? Hur skall vi få bort detta hat och illvilliga fiendeskap?

Att vara kvinna är inte samma sak som att vara feminist, även om feminister ofta försöker sig på detta trick. På samma sätt som man försöker ge sken av att feminism handlar om jämställdhet.

Det är till alla de starka, godhjärtade och empatiska kvinnorna i världen jag sätter mitt hopp för framtiden. Män kommer inte att kunna stoppa den här utvecklingen, det ligger inte i deras natur att vilja kriga mot kvinnor. Att sätta ner foten mot den radikala feminismen, eller statsfeminismen, måste komma från kvinnorna själva. De modiga kvinnor som förmår se oss alla som människor i första hand – och som ser att pojkar och män också är känslovarelser som kämpar i detta liv och inte alltid har det så lätt.

Jag tror på jämställdhet och jag vägrar ge upp hoppet om en framtid där pojkar och flickor får lära sig att de har samma rättigheter och skyldigheter, och där värdegrunden baseras på antagandet att de behöver stå sida vid sida, tillsammans, och med ömsesidig respekt för varandra.

Idag firar och hyllar jag kvinnan.

Ännu en skendebatt i SVT och borde feminismen idag ses som en diagnos?

Igår kunde vi bevittna ännu en travesti kring detta med ”debatt” i Sveriges television. Ytterligare häpnadsväckande också därför att det sker i ett program som heter ”Debatt” och att ämnet för kvällen är om den offentliga debatten är präglad av en ”åsiktskorridor”, om alla åsikter verkligen får komma till tals i medierna.

Det hela är en slags inverterad metamaskerad. Naturligtvis är det som så ofta i svenska medier en skendebatt, men det blir alltså extra teatraliskt denna kväll. Här skall alltså inbjudna gäster som i princip alla har samma perspektiv (med ett undantag), som alla tillhör den mediala makten och som alla i stort sett menar att någon åsiktskorridor inte finns, ”debattera” med varandra om detta.

Egentligen är det alltså inte förvånande. Det hela följer samma dramaturgi som vi har vant oss vid. Extrema radikalfeminister som Jonna Sima får bre ut sig och bemöts av andra feminister. Vänsterfeministiska alfahannar som Jan Helin får bre ut sig och bemöts av andra, inte fullt lika vänsterfeministiska debattörer. Alla befinner sig inne i den varma hegemoni som är ämnet för kvällen. Dessa personer som alltså utgör åsiktskorridoren skall diskutera med varandra om det finns någon åsiktskorridor.

Det är ett skämt, men det är inte ens roligt.

Vid något tillfälle kommer detta med det låga förtroendet för journalister upp. SR’s och SVT’s VD’ar Cilla Benkö och Eva Hamilton slår sig för bröstet och hävdar att Public Service åtnjuter stort förtroende. Jo, kanske som begrepp och som institution, men det finns många journalister inom Public Service och det är yrkesgruppen journalister som svenska folket har lägst förtroende för av alla yrkesgrupper. Det borde mana till eftertanke i åsiktskorridoren.

•••

Jag läser den märkliga ”debatten” mellan Dan Josefsson och Kristina Hultman i DN Debatt. Ja, egentligen är det ju ett slags idiotiskt nonsens från Hultmans sida som därefter tillintetgörs av Josefssons skarpa svar. Det handlar alltså återigen om Thomas Quick.

Vad jag menar är intressant med just dessa artiklar är att de visar upp den feministiska vinkeln i Quickskandalen. Journalisten Hultmans löjeväckande inlägg avslöjar med all önskvärd tydlighet hur just det feministiska maktperspektivet nästlade sig in bland seriemordsvurmarna, de som fortfarande vill att den oskyldiga Sture Bergwall skall ruttna bort i en fängelsecell. I hennes text finns mängder av gliringar mot ”män” och föreställda maktordningar. Man kan anta att det låg i feministen Kristina Hultmans intresse att visa att en vit, svensk man verkligen var detta monster. Och hon ger alltså inte upp. Nu vill hon göra gällande att det är ”tabubelagt” att mena att Thomas Quick är skyldig. Och vi anar att denna ”tabubeläggning” är utformad av illvilliga män som Hannes Råstam och Dan Josefsson (gentemot kvinnor som Hultman…). Hennes artikel är fylld av retoriskt intressanta feministiska vinklingar. Vi minns ju också att den vänsterpartistiske radikalfeministen Claes Borgström var den ”advokat” som såg till att Bergwall blev dömd.

•••

Häromdagen skrev jag om den falska våldtäktsanklagelsen som Metro tog upp. Därefter har jag läst den avskyvärda feministiska bloggresponsen signerad hej blekk. Det som är allra mest anstötligt med denna empatilösa, radikalfeministiska och pubertala smörja är att den har blivit delad över 19.000 gånger via Facebook (så vitt jag kan se). Det är naturligtvis oroväckande och bådar inte gott. Men det ligger tyvärr helt i linje med den havererade och politiserade svenska skolan och den snabbt sjunkande kunskapsnivån där unga inte längre uppmanas att tänka kritiskt.

Ibland tror jag att det som den svenska radikalfeministiska rörelsen har blivit snarare liknar en psykisk sjukdom. En diagnos. Är det en tillfällighet att dessa unga tjejer som drivs in i hat och vanföreställningar också ofta mår väldigt dåligt. Det är självskärarbeteenden, ätstörningar och förföljelsemani, depressioner och aggressioner. Och det kanske inte är så konstigt?

Att leva varje dag, från morgon till kväll fylld av hat och harm – och med en känsla av att vara maktlös. Det skulle sannolikt knäcka vem som helst.

Ett sluttande plan

Det finns en hel del i dagens Sverige som inte fungerar väl och som sammantaget är minst sagt oroväckande. Det är som att vi befinner oss på ett sluttande plan. Styrande politiker under de sista två decennierna har uppvisat både en arrogans och anmärkningsvärd okunskap – och till viss mån även en vårdslöshet då det gäller omsorgen av det samhälle de är framröstade att förvalta. Borgerligheten är inte mycket bättre än vänsterblocket, i många frågor har de helt kapitulerat. I sin iver efter makt verkar allianspartierna ha gett upp sina visioner, sin integritet och framför allt sitt mod. Istället har inställsamhetens och dagspopulismens vindar (verkar de flesta tycka så så måste ju vi också tycka så) fått styra skeppet.

Det är mycket som hänt just de sista 20 åren. Det svenska försvaret har monterats ner så att vi idag står i praktiken helt oskyddade (utan att heller ha gått med i Nato). Att Europa åter kan ramla ut i militära konflikter, även i vårt närområde, verkar inte ha varit ett populärt scenario att föreställa sig, så man har helt enkelt valt bort att föreställa sig det. Och här står vi.

Kvalitén i den svenska skolan har också havererat de sista 20 åren. PISA-undersökningen talar sitt tydliga språk. Allt blir sämre. Sverige rasar som kunskapsnation, snabbare än något annat land i Europa.

Idag kom rapporter om att även de svenska universiteten rasar internationellt. Lunds och Uppsala universitet har försvunnit från listan över de 100 bästa universiteten i världen. Endast Karolinska institutet finns kvar i denna internationella rankinglista. Vi har alltså bara ett lärosäte kvar i landet som rankas bland de hundra bästa i världen. Och lika allvarligt: det svenska utvärderingssystemet, som nu förvaltas av Universitetskanslerämbetet (tidigare Högskoleverket), håller så låg kvalité att Sverige nu åker ur kvalitétsnätverket ENQA (European Association for Quality Assurance in Higher Education).

Ja, mycket har hänt de sista 20 åren i Sverige. Genusvetenskap och feministisk teori har formligen exploderat i de pedagogiska utbildningarna. Pojkar har trängts bort i allt större utsträckning och idag går det inte att beskriva deras situation i skolan med några andra ord än ett fullskaligt haveri. Och i takt med att pojkarna och de unga männen har misslyckats och försvunnit från utbildningar och högskolor ropar politiker och journalister hånfullt efter dem att det är deras ”maskulinitet” det är fel på. Att det är deras eget fel och ansvar (de håller ju på med någon slags ”antipluggkultur”).

Men i detta världens mest extrema feministiska land har en borgerlig regering nyss beslutat att införa ännu mer feministisk genusteori i skolor och akademier (och även på förskolorna). Och det Universitetskanslerämbete som just underkänts av ENQA, prisar samtidigt den fantastiska nivån på de svenska genusutbildningarna.

Och Sverige ligger i framkant då det gäller genusarbete i Nato (är det meningen att vi skall klappa oss på bröstet?).

Ansvariga vid Uppsala universitet säger i kvällens SVT Rapport att detta med att ha förlorat i anseende i världen inte spelar någon roll eftersom man vid Uppsala universitet vet att man har ett gott anseende.

Som sagt, ett sluttande plan.

Så här vinklar feministiska medier ett rättsfall när förövaren är kvinna

Den feministiska gratistidningen Metro skriver idag om en falsk våldtäktsanklagelse. Det handlar om något så ovanligt som att en dom har fallit för brottet falsk tillvitelse – och förövaren är en 16-årig flicka. Hon döms till ungdomsvård och att betala 10.000 kr i skadestånd.

Det finns några intressanta aspekter i hur man från Metros sida rapporterar kring fallet – och några andra omständigheter som är ytterst anmärkningsvärda.

Vi skall komma ihåg att den 27-årige mannen alltså påstods ha misshandlat och våldtagit kvinnan längs en mörk väg en sen sommarnatt (överfallsvåldtäkt), och för detta satt han frihetsberövad (häktad) i 18 dygn. Han försökte också ta sitt liv.

Det intressanta är att den unga kvinnan även presenterade ett läkarintyg som styrkte hennes historia om våldtäkten. Det skulle handla om ”skador i underlivet och blåmärken på låren”. Mot bakgrund av att någon våldtäkt bevisligen aldrig ägt rum, finns ju ett intresse av att fråga sig hur detta läkarintyg kom till. Men i Metros artikel slår man bara fast att ”detta aldrig blivit klarlagt”, och jag skulle tro att inga vidare frågor heller ställs kring detta. 27-åringen hade alltså en otrolig tur. Hade det inte genom andra omständigheter framkommit att händelsen aldrig ägt rum, hade detta läkarintyg förmodligen fällt honom.

Det är såklart bra att Metro (och Stefan Wahlberg) överhuvudtaget tar upp fallet, jag har ännu inte sett det i några andra medier. Men det är också väldigt tydligt på vilket sätt historien vinklas.

Historien har två stora rubriker (i papperstidningen), på framsidan och när man öppnar tidningen. Framsidans rubrik lyder ”Hon ville bli sedd – hittade på våldtäkt”, och artikelns rubrik ”Ex-polis: Förstör för riktiga offer”.

Ingen fokus alltså på vad den 27-årige mannen tvingats gå igenom (detta beskrivs bara delvis i brödtexten), att han försökt ta sitt liv efter att ha slängts i en isolerad häktescell i nästan tre veckor. Det är inte hans utsatthet som fokus ligger på, att bli beskylld och behandlad som en våldtäktsman som misshandlar, våldtar och förnedrar unga kvinnor i mörka parker om natten. Att få sitt liv ruinerat.

Nej, fokus ligger på att försöka förstå och åtminstone till en del försvara den unga kvinnans beteende (eller ”flickan” som man konsekvent beskriver henne). Redan i första rubriken styr man verklighetsbeskrivningen. ”Hon ville bli sedd”, leder tankarna till någon som är utsatt för någon form av osynliggörande, någon som är olycklig därför att omgivningen har behandlat henne felaktigt (alla har ju en rätt att bli sedda). Det följs av ”– hittade på våldtäkt”. Här väljer man att inte använda det starkare ”ljög”. Att ”hitta på” något är mer oskyldigt och leder tankarna till en händelse som är mindre uppsåtlig. Att hitta på saker är inte lika fel som att ljuga om saker.

Den andra rubriken utgår helt från andra våldtäktsoffer – inte heller här alltså någon som helst fokus på brottsoffret och hans utsatthet. ”Ex-polis: Förstör för riktiga offer”. I denna mening förstår läsaren att det som hänt i första hand är fel därför att andra kvinnliga våldtäktsoffer kan bli drabbade, inte att mannen i det här fallet drabbades av något.

Längre ner i artikeln låter man också psykiatern Ulf Åsgård och Ann Isaksson, verksamhetschef på Alla kvinnors hus i Stockholm, komma till tals. Åsgård citeras genom att säga att den här typen av anmälningar är ”relativt ovanliga”, två ord som i bildingressen har ändrats till endast ”ovanliga”. I övrigt gör Åsgård sitt bästa för att förklara och lyfta bort ansvar från flickan genom att hänvisa till bland annat ”besvärliga livssituationer” och eventuell ”olycklig kärlek”. Men Ann Isaksson pekar på ett hederligt sätt också mot det generellt felaktiga i att göra så här mot män, men också att ”det är på många sätt lika allvarligt att felaktigt anklaga någon för brott som att begå själva brottet”. Det blir en märklig tankegång i sammanhanget, eftersom hela artikelns upplägg och presentation är ett glasklart bevis om motsatsen. Hon tillägger: ”Det är verkligen inte roligt att bli oskyldigt häktad för till exempel våldtäkt”.

Nej, säkert inte alls särskilt roligt, Ann Isaksson. Den här 27-åringen försökte till exempel ta sitt liv.

•••

I samma tidning på krönikeplats harvar Lisa Magnusson på om kvinnor i det offentliga rummet. Man anar återigen den ondskefulla ”manliga blicken”. En del om våldtäkter också, att de flesta våldtäkter sker i hemmet, av någon offret känner. Jag undrar hur vanligt Magnusson menar att detta är och var hon har fått dessa uppgifter? Kan det vara ”Slagen dam”, Eva Lundgrens värdelösa forskningsresultat vid Uppsala universitet? Det som är allra mest beklämmande med texten är dock dess avslutning. Magnusson undrar ”…vad det gör med oss alla att växa upp i ett samhälle där vissa får lära sig att de inte behöver ta någon hänsyn till andra”.

Här menar Lisa Magnusson att pojkar i Sverige får lära sig genom sin uppväxt att inte ta hänsyn till ”andra”, alltså till flickor och såsmåningom (genom att de blir män), till kvinnor. Det statsfeministiska Sverige, med dess myndigheter, skolor och kulturinstitutioner, har alltså tagit på sig ansvaret att se till att just pojkar skall behandla flickor hänsynslöst. Att män skall behandla kvinnor utan hänsyn.

Det är i den verklighetsuppfattningen Lisa Magnusson befinner sig i.

•••

Jag vill också gärna länka till bittergubbens utmärkta genomgång av debatten i Kulturhuset tidigare i veckan!

Hurra för delat barnbidrag och lite om P1 Debatt på kulturhuset

Häromdagen infördes delat barnbidrag i Sverige. Jag tycker att det var en utmärkt idé, tyvärr en av alldeles för få från denna regering när det gäller jämställdhetsfrågor. Också en smula överraskande mot bakgrund av att vår statsminister Fredrik Reinfeldt gick på feministernas linje (för vilken gång i ordningen?), och menade att män och pappor är slarviga och så pass olämpliga föräldrar att de inte kan ta ansvar för sådana pengar (de skulle nog bara ”supa upp dem”, hette det).

En del feminister pratar om feminism och jämställdhet som om det handlade om samma sak. Det gör det naturligtvis inte längre, och har inte gjort på många år. Jämställdhet som begrepp förutsätter att det finns två enheter eller väsen som det skall vara jämställt mellan. I dagens feminism finns det bara en enhet, ett väsen, och det är alltså denna entitet som skall vara jämställd (gentemot sig själv, kan man tänka?). Män som grupp existerar inte i någon annan mening än som ridderliga feminister eller som skurkar och oduglingar, vars öden och livssitution varken är av intresse eller behöver ödslas tid på.

Det bästa exemplet på hur vi märker av denna anomali är i föreställningen att 100% kvinnor i attraktiva yrken och eftertraktade samhälleliga positioner ses som höjden av jämställdhet. På samma sätt ser man också 100% män inom oattraktiva yrken och belägenheter (som till exempel hemlöshet), som en parallell maximal jämställdhet.

Så fungerar feminismen idag och det är kunskaper som måste spridas till fler (framför allt våra ungdomar som utsätts för stora mängder propaganda och indoktrinering i skolan och genom medierna). De mest radikala krafterna inom feminismen idag (vilka är talrika och med väl framflyttade positioner i samhället), står för könsseparatism, misandri och synen på mannen som en fiende och en mindre värdefull människotyp. I dessa kretsar vill man få bort männen från maktpositioner och ledarjobb, men behåller gärna en del av dem i riskfyllda, smutsiga och stöttande samhällsfunktioner.

För den som tvekar över detta och menar att det är en överdrift fungerar SCUM som ett lackmustest. Få länder i världen tar SCUM på sådant blodigt allvar och lyfter fram texternas våld och hat som så uppfriskande och angeläget, som Sverige. Det som i andra länder är en bisarr och våldsförhärligande subkultur har i Sverige blivit eliternas och journalisternas älsklingsberättelse.

•••

Nu några snabba reflektioner kring debatten på Kulturhuset som sänds i P1; ”Hur mycket ojämställdhet tål Sverige?”.

Ja, vad skall man säga? I princip det förväntade. En överväldigande majoritet feminister med ungefär samma maktperspektiv. Det är bra att Erik Wedin från Genusdebatten.se var med, men mitt intryck var att han inte riktigt kom till sin rätt. Det blir lite för tekniskt och formellt. Jag hade önskat att han kunde vara tydligare och på ett rakare sätt ta avstånd från det feministiska problemformuleringsprivilegiet. När han blir pressad över om det skulle finnas något som heter ”statsfeminism”, nämner han inte föreställningen om könsmaktsordningen och synen på könet som en social konstruktion som är inskrivet i regeringsförklaringen, och går tyvärr lite vilse. Alexandra Pascalidou är i denna utfrågning också mycket styvmoderlig och hennes tonfall tenderar härskarteknik.

En hel del om ”vithet”, invandrare och så kallad mångfald får inte oväntat också plats.

Som vanligt fick feministiska myter och vanföreställningar också spridas utan några större frågetecken. Kvotering diskuterades flitigt, men inte utifrån det faktum att det samtidigt innebär diskriminering (eller att kvotering som metod inte skulle tillåtas om det handlade om att få in fler män i en bransch, på kvinnors bekostnad). Den så kallade lönediskrimineringen harvades runt några varv till, och som vanligt bortsåg man konsekvent från andra förklaringar och analyser än de feministiska.

Ebba-Witt Brattström upprörs också över att män inte tar sitt ansvar i hemmet och som vanligt betraktar hon detta att vara hemma och ta hand om barnen som något oönskat, något kvinnor inte vill eller har valt själva. En ståndpunkt som måste betraktas som ovetenskaplig och endast syftar att befästa en feministisk verklighetsbeskrivning. Hon refererar också ganska omedelbart till det feministiska beställningverket som den så kallade Mansutredningen nyligen släppte, vilken bäst beskrivs som en propagandaskrift för politisk feminism.

Maria Ludvigsson är stundtals bra, men jag kan bara inte förstå hur hon framhärdar i att kalla sig feminist.

Det är uppenbart att publiken till stora delar är feminister, och speglar därför den i stort sett hegemoniska panelen som givetvis också består av några ridderliga manliga feminister och manskritiker. En helt vanlig dag alltså.

Pernilla Alexandersson (vd på Add Gender), säger några bra saker om att tillåta en bredare debatt, men perspektivet som genusvetare och som försörjd i genusindustrin gör henne mindre trovärdig.

Ja, det kanske finns anledning att återkomma till denna debatt, men nu ser jag också fram mot att höra andras reaktioner och reflektioner.

Dr Phil och fittorna

Nu är ju Dr Phil en särdeles amerikansk version av en slags populärpsykologisk offentlig debatt, men det finns också en del likheter med hur man i Sverige ser på och beskriver kvinnor och män. Den normerande manliga ridderlighetsprincipen lyser ofta igenom, liksom oviljan att acceptera kvinnor som förövare med ett eget ansvar över sina handlingar.

I gårdagens avsnitt handlade det om våld i nära relationer, och det är slående hur olika två fall beskrivs och presenteras, med utgångsläge i könet på förövaren. I det ena fallet en ung kvinna som levt med en våldsam man som sitter i fängelse för att nästan ha slagit ihjäl henne med ett basebollracket. I det andra fallet en äldre man vars före detta fru sitter i fängelse för att ha försökt betala en ”hitman” för att skjuta ihjäl både honom och hans nuvarande sambo.

När det gäller den manipulativa och våldsamma yngre mannen är Dr Phils dom skoningslös (och som det förefaller – med rätta). Det råder inga tvivel om att han är både skyldig och en ondsint människa som kvinnan måste hålla sig borta från. Publiken är helt enig.

Men när det gäller den andra relationen är detta inte alls lika säkert. Det hela presenteras som ett gräl där det finns olika uppfattningar om vad som hänt (och kvinnan får också komma till tals, i telefon från fängelset). Trots att hon alltså är dömd för anstiftan till mord, och där FBI också har telefonavlyssningar i vilka det inte råder några som helst tvivel om att mordet beställs (vilka också spelas upp i studion). Nu är stämningen i studion istället närmast munter, och det skall sägas att även den före detta maken spelar med i detta. Han skojar till det med att beställningen av ett mord kostar mer än de 2000 dollar som kvinnan ville betala, och kallar henne snål. Publiken skrattar.

Och vad vill jag då säga med detta? Jo, att våra föreställningar om kön både är ett rättvise- och rättssäkerhetsproblem. I både USA och Sverige döms kvinnor till avsevärt kortare straff för samma brott jämfört med män. Oviljan att acceptera att kvinnan kan vara en förövare på samma sätt som en man, finns här liksom där. Och det blir inte bättre av att många män både förminskar och ibland ignorerar det våld som drabbar dem, eller den hotbild som finns.

I Sverige har den feministiska rörelsen så till den grad bekämpat tanken att kvinnor precis som män kan vara förövare – och måste ställas till ansvar för sina handlingar på samma sätt som män, att själva begreppet ”våld i nära relationer” oftast benämns ”mäns våld mot kvinnor”. Att utmåla gruppen män som förövare eller potentiella förövare är en av grundbultarna i den feministiska kampanjen – och utifrån denna grova verklighetsförvrängning är det kanske inte heller så konstigt att så många feminister ägnar sig åt systematiserat manshat.

En av de allra mest förvirrade, absurda och häpnadsväckande föreställningar på senare år från feministiskt håll är att den ”normativa maskuliniteten” skulle vara våldsam och förtryckande. Ingenting kunde ju vara längre bort från verkligheten. Våld, hot och förtryck (i synnerhet gentemot kvinnor och barn), är i normativt manliga och maskulina kretsar det allra lägsta tänkbara. Visst finns undantagen, kanske särskilt i kriminella miljöer, fängelsemiljöer och för att ta ett udda exempel; i extrema militärförband (där användandet av våld ligger i yrkets definition), men det handlar ju just om undantag. Det är inte det normala, det normativa eller på något annat sätt utmärkande för en ”typisk” maskulinitet.

•••

Fittan. Ja, det känns besynnerligt att det skulle finnas ett behov i offentligenheten av att upprepa de namn vi använder på våra könsorgan. Jag undrar stilla, varför? Det är fittbyxor, fittfestivaler och fittstim – min kamp, på TV. Feministerna säger att de vill ”få människor att prata om fittan i offentliga sammanhang”.

Vad håller de här människorna på med? Varför skall det pratas om fittan i det offentliga rummet? Jo, för att det kan vara förenat med… ”skam” att prata om fittan i det offentliga rummet… På riktigt?

Det kanske inte är ”skam”, så mycket som att det är lite hemligt, att vissa delar av våra kroppar vill vi hålla för privata. Vi delar dem bara med speciellt inbjuda, med dem vi älskar eller är attraherade av. Jovisst, många skulle hålla med om att fittan är vacker, att fittan är fin – och utan tvivel är den beundrad och efterlängtad av många män (liksom en hel del kvinnor). Och det var ur den vi nästan alla en gång dök upp i detta livet. Men varför skall den ut i offentligheten? Varför skall den pratas om hela tiden?

Bara en feminist kan svara på det.