Vi står bakom de demokratiska principerna, MEN…

Jag vill först gärna länka till briljanta Susanna Pettersson som skriver mer uttömmande och träffsäkert om Feministiskt Initiativ. Jag håller också med Rick i kommentarsfältet som påpekar att den analytiska skärpa som Pettersson uppvisar egentligen hör hemma i de traditionella mediernas politiska spalter, där motsvarande skärpa dessvärre ofta lyser med sin frånvaro.

Man kan ju också misstänka att det är förenat med avsevärda risker för karriären att som politisk journalist kritisera radikalfeminismen och Fi. Så indränkt i politisk feminism är det svenska medialandskapet idag.

(missa heller inte Petterssons gripande berättelse om sitt urträde ur radikalfeminismens sektmiljö).

•••

Per Gudmundsson är inne på något viktigt och skriver en bra ledare i SvD idag. Jag har också reagerat på hur det här fenomenet sprider sig språkligt i olika debatter, fora och utspel. Man lägger beslag på en dygd eller ett moraliskt hedervärt uttryck, gör det till sitt, och slår sedan motståndaren oupphörligen i huvudet med att inte stå bakom denna dygd eller ”värdegrund”. På detta sätt smutskastar man motståndaren och utmålar denne som ond, vilket i sin tur också ger en själv friheten att agera mot demokratiska principer och bete sig allmänt oförskämt och nedlåtande mot de som inte delar ens åsikter.

Att man sedan själv egentligen inte står bakom denna skönmålade och konstruerade redbarhet spelar ju sedan mindre roll eftersom metoden erbjuder en fribiljett att agera på ett sätt i den politiska debatten som annars aldrig skulle accepteras. Det är det som är själva syftet. Och att de som använder sig av denna argumentations- och smutskastningsteknik främst är extremister kommer väl knappast som en överraskning. Det handlar om höger- och vänsterextremisterna i fin samklang med de radikalfeministiska debattörerna och opinionsbildarna (självklart finns även islamisterna med i denna samling debattörer).

•••

Det är bekymmersamt att lyssna till hur kommunikationsansvariga vid SF motiverar att de beslutat att ta bort politiska reklamfilmer för Sverigedemokraterna på biograferna i Götaland. Det är bekymmersamt för att det berättar så mycket om hur demokratin ser ut i vår tid.

Vi står bakom åsiktsfrihet, MEN….

Vi står bakom de demokratiska principerna, MEN…

Det räcker med några högljudda protester i publiken, som dessutom är så högljudda att personalen uppfattar det som obehagligt och ”hotfullt”, för att SF Bio skall gå de högljudda protestanterna till mötes.

”Thomas Runfors menar att SF Bio ska stå upp för åsiktsfriheten men att företaget måste prioritera sin personals säkerhet.

– Vi vidhåller att det bör finnas en demokratisk princip, givetvis, men måste också titta på konsekvenserna. I det här fallet uppfattar vi att vår personal känner sig hotad, och då får det gå före.”

Tänk tanken att högerextremister skulle hota biografpersonal när det visas politiska reklamfilmer för Vänsterpartiet eller kanske Fi. Och att detta helt enkelt ledde till att filmerna plockades bort. Och att detta sedan mer eller mindre accepterades av samhället.

Sverigedemokraterna är ett parti som har rört sig från högerns ytterkant in mot mitten. De är idag ett riksdagsparti, kanske rentav sveriges tredje största. Det har säkert funnits personer i SD som tidigare kallade sig nazister. På samma sätt är Vänsterpartiet ett parti som rört sig in mot mitten från vänsterns ytterkanter. Det var inte så länge sedan man droppade ordet ”kommunisterna” i partinamnet och flera vänsterpartister tycker säkert fortfarande att ”kommunist är det finaste man kan vara”. Idag är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ungefär lika stora partier, med ungefär lika många svenskar som röstar på dem. Detta måste respekteras, oavsett vad man tycker om deras respektive politik.

Vänstervridningen och inte minst vurmen för den feministiska revolutionen och hatet mot ”vita män” i medierna gör dock att SD’s demokratiska rättigheter som politiskt parti ständigt undergrävs samtidigt som vänsterns ytterlighetspartier och feministiska extremistpartier lyfts fram som hjältar. Det är i grunden ett demokratiskt problem som jag i nuläget har svårt att bedöma vilka krafter som i slutändan kommer att tjäna på. Helt klart är dock att det är demokratin i sig själv som är den stora förloraren, både idag och på sikt.

•••

Jag vill önska alla läsare en riktigt glad och härlig Valborg!

Feministiskt initiativ är ett extremistiskt parti

Egentligen är det ofattbart. Vi har idag ett av de mest extrema politiska partier som det här landet har skådat, med en inte bara manshatisk, rasfokuserad och samhällsomstörtande agenda men också en i övrigt revolutionär strävan att bryta sönder samhället och det Sverige som vi känner. Förutom det centrala med att slå ut och få bort män från alla inflytelserika positioner i samhället och skicka alla pojkar och män på omskolningsläger där de skall ”göras om” till andra sorters människor, står partiet för att lägga ner hela det militära försvaret och öppna gränserna för helt fri och kravlös invandring. För att bara nämna delar av partiprogrammet.

Jovisst är det tillåtet att även galningar och sinnesslöa bildar partier och engagerar sig politiskt. Det ska det vara. Men det är alltså inte att partiet existerar som är problemet. Det är att de okritiskt hyllas av så stora delar av kulturetablissemanget och den svenska journalistkåren. Man skulle kunna säga att det ständigt görs reklam för partiet, eller bedrivs propaganda, genom statliga Public Service och en uppsjö av andra mediakanaler.

Jag vet att frågorna ställts så många gånger nu att det känns löjligt att upprepa dem. Men hur är detta möjligt? Hur kunde Sverige försvinna ner i denna infarkt av dumheter, tokigheter och självdestruktivitet?

Feministiskt initiativ är ett extremistiskt och mycket, mycket osympatiskt parti, lett av en före detta revolutionär kommunist som med tiden har blivit en av vårt lands skickligaste politiska bedragare och manipulatörer, Gudrun Schyman. Kommer F! in i riksdagen så är det sannolikt det värsta som har hänt i det här landets politiska historia. Hela det demokratiska ramverket skulle rämna, särskilt i det utan tvekan skräckinjagande samarbete som kommer att etableras med andra ytterlighetspartier som Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Hur tänker Socialdemokraterna kring detta? Det får vi förstås inte veta.

Men det kommer sannolikt inte att ske. Men stanna ändå kvar vid det faktum att så många ur både det mediala, kulturella och opinionsbildande etablissemanget vill att det skall bli verklighet…

Vad säger detta om vår demokrati?

Bra att nazismen granskas – och lite mer om skev feministisk journalistik

Jag såg första avsnittet i Uppdrag Gransknings nya serie om utomparlamentariska och extremistiska grupperingar i Sverige. Det är mycket bra och viktigt att de högerextrema och nazistiska grupperna blir granskade och avslöjade för vad de är: våldsverkare och motståndare till demokratin. Deras människosyn och uttalade rasism är utan tvekan motbjudande och en styggelse i vår civilisation.

Det framkom tyvärr inte i programmet hur stort hotet från dessa grupperingar är, hur många personer det egentligen handlar om, men jag vill minnas att siffror från Säpo visar att det handlar om ganska få individer i landet. Dock verkar Per Gudmundsson från SvD’s ledarredaktion mena att gruppernas storlek växer snabbare än väntat, vilket isåfall såklart måste tas på allra största allvar.

Förhoppningen är ju nu att även våldsvänstern belyses med samma skärpa och oräddhet. Det återstår att se (nästa program sänds 5 Maj), men helt klart är att proteststormarna i medierna kommer att bli omfattande när kritik riktas vänsterut. Maskerade män som med knivar ger sig på folk de inte gillar behöver nämligen inte leda till öppna fördömanden i svenska medier och offentlighet (så länge uppsåtet ses som ”gott” och offren tillhör ”de andra”, de vars åsikter man ogillar).

•••

Som jag skrev om igår och som även andra har tagit upp, är kulturetablissemangets och vänsterfeministernas dom över Jonas Thentes ideologiska brott obönhörlig. Ytterligare en radikalfeministisk krönikör i SvD, Jenny Damberg, stämmer idag in i kören, kryddat med en allmänt putslustig och lite klurig mansfientlighet. Här förlöjligas idén om ”mäns rätt till vettigt avlönat arbete”, som vore det en inte bara unken men fullkomligt oviktig tanke. Resten av krönikan är fylld av de vanliga feministiska lögnerna och flosklerna, knappt värt att kommentera.

•••

En del menar att både feminister och jämställdister befinner sig i en ”kamp om vem det är mest synd om”. När vi som kritiserar feministiska mediers snedvridna beskrivningar om hur problem och olyckor drabbar kvinnor mest försöker visa hur fel beskrivningarna faktiskt är, anklagas vi ibland för att agera ”precis som feminister”. Jag håller inte med. Jag tror att problem och olyckor drabbar både kvinnor och män, ibland på olika sätt, men att grundantagandet består i att det handlar om människor, inte en grupp som skall ställas mot den andra.

Hur skall jag illustrera hur felen ofta ser ut? Ja, jag slår upp dagens Metro och hittar ganska snart en artikel som visar hur fel det blir när det allmänmänskliga bortkopplas till förmån för en feministiskt färgad beskrivning av verkligheten (och där själva poängen går ut på att beskriva kvinnor som värst drabbade – även när de inte är det).

Artikeln i Metro bär rubriken ”Könsroller hemma märks på akuten”. Det handlar om hur vi skadas i vardagssysslor i hemmet. På framsidan puffas artikeln med texten ”De flesta som skadas i köket är kvinnor, visar siffror från Socialstyrelsen”.

Ja, det är just sysslor i köket som man lustigt nog har valt att fokusera på. Det är nämligen det enda området där fler kvinnor skadas. Men skillnaden är ändå inte så stor. 14.000 kvinnor skadades 2010, siffran för männen var 10.000. I alla andra områden skadades fler män, men hur skillnaden ser ut i siffror väljer man att inte skriva ut. Vi anar dock hur det ser ut. Av 250.000 skadade i vardagssysslor i hemmet utgör skadade i köket 24.000 (det är detta man lyfter fram). De andra områdena är trädgård, garage, vind, källare…, vem tror ni har skadats här? I artikeln framgår bara att män är ”överrepresenterade” här, men som sagt, inga siffror presenteras.

Jag skulle tro att gissningen 200.000 skadade män och 50.000 skadade kvinnor inte ligger allt för långt från sanningen. Och det kan man tycka vad man vill om. Men att en uppenbar övervikt av män som skadas hemma och hamnar på akuten omförhandlas till en medial nyhet om att fler kvinnor skadas (just i köket), är ytterligare ett exempel på hur feministiska medier opererar för att bedriva opinionsbildning och politisk indoktrinering.

Mäktiga Maria Sveland bestämmer var skåpet skall stå

Det tog inte många timmar förrän DN Kultur upplät väl tilltagen plats till sin ideologiska galjonsfigur Maria Sveland. Som vi vet sedan många år, när Sveland ropar kommer DN Kultur springande, alltid lite nyförälskade och med öppen famn och hur mycket skrivutrymme som helst för Sveland att kunna göra reklam för sina böcker, kräkas lite på män och manlighet eller slå ner på de som har den dåliga smaken att kritisera Svelands åsikter.

I det här fallet kan man anta att Sveland var väl förberedd och hennes text redan låg färdig när Jonas Thente fick sin artikel publicerad igår. Egentligen följer hela spektaklet samma dramaturgi som vi ser så ofta längs åsiktskorridoren. Grindvakterna släpper då och då fram en ”oacceptabel” åsiktsyttring. Sen lossas strax hela artilleriet av i syfte att sabla ner denna yttring (och allt oftare personen själv). På bred front, i alla traditionella medier står kulturredaktionerna enade och redo för vedergällningen. Så ser det ut även denna gång och i samband med att åsiktskorridorens försvarare murar upp ännu ett konsensusskikt för att försvara dess inhängnad krymper också handlingsutrymmet ytterligare en smula.

”Kritikstorm” kallas det (bland annat i Resumé). Egentligen är det bara samma mäktiga och samstämmiga kulturelit som gör det de alltid gör. Syndaren skall bestraffas. Och det skall synas tydligt (för andra som eventuellt också haft funderingar på att kritisera det fastslagna vänstercertifierade åsiktspaketet när det gäller radikalfeminism, intersektionalitet och kulturrelativism), att straffet är kännbart och för med sig verkligt obehag.

Att demonisera syndaren, alltså personen (inte nödvändigtvis åsikterna), är kärnan i taktiken. Det kan ske på olika sätt men i grunden går det ut på att framställa meningsmotståndaren som ondskefull – och sig själv som underordnad (och på samma gång meningsmotståndaren som överordnad – och sig själv som godhjärtad). Det är samma grundläggande taktik som feminismen och idag även de ”antirasistiska” grupperna ständigt använder sig av i debatten (och vi vet att den sorgligt nog fungerar).

I den här genren tillhör Maria Sveland den absoluta eliten. Få har med så verklighetsfrånvända argument och slarvig faktahantering lycktas fästa epiteten nazist, barnamördare och ”hatare” på de som haft mage att kritisera Sveland eller de radikalfeministiska och revolutionära åsikter hon för fram (och detta utifrån sveriges största och mäktigaste mediala plattformar och inte sällan utan att någon ställer några som helst motfrågor).

Att kritisera Maria Sveland innebär en avsevärd risk, det vet alla. Det är också precis detta som Jonas Thente skriver om i sin analys. Och precis det som Thente syftar på händer också omedelbart honom själv. På så sätt är det hela nu en närmast perfekt illustration över exakt det som Thente är ute efter att beskriva. Det blir så att säga självteckande. Kanske ett medvetet genidrag?

Det första och taktiskt viktigaste Sveland gör i dagens DN-artikel (och i praktiskt taget alla hennes alster), är att etablera föreställningen om sig själv som ett offer som befinner sig i en underordnad position. Det gör hon genom att beskriva sig själv som hotad och hatad och detta för att hon är kvinna i ”offentligheten”. Hon använder uttryck som att hon ”blivit tillsagd att inte prata högt…” och att hon därför fått gå omkring ”med detta skamliga, fula i våra…”. Ja, här följer faktiskt ordet ”inkorgar” (hon menar i sitt mejlprogram), men den språkliga tonen antyder att ”inkorgen” här lika gärna kunde vara Svelands egen kropp. Vi förnimmer ett fysiskt övergrepp gentemot en kvinna.

Egentligen är det helt igenom förbluffande att en så framgångsrik person som Sveland, som bjuds in och bereds utrymme att i var och varannan rikstäckande mediakanal yttra sina åsikter (ofta villkorat med att meningsmotståndare inte får finnas på plats – och som även hyllar idén att vägra debattera med meningsmotståndare), en person som får sina böcker publicerade (nu senast ”Hatet”, vars enda syfte är att just demonisera sina meningsmotståndare), och distribuerade framme vid kassorna i snart sagt sveriges alla snabbköp, en person som har hela den feministiska media- och kultureliten på sin sida i praktiskt taget alla frågor, en person med så fenomenal och omfattande makt i det offentliga och mediala utrymmet i Sverige, ja, att denna person gång på gång lyckas med konststycket att ge sken av att vara maktlös.

Och det klaffar även denna gång. Genom att hon i egenskap av att vara kvinna alltid är både maktlös och underordnad och kanske även… fattig? Sveland lyckas ju även få in att varannan kvinna riskerar att bli fattigpensionär (här känns den framgångsrika journalisten och författaren närmast desperat i sin iver att markera sin utsatthetstillhörighet). Det är också – naturligtvis – viktigt för Maria Sveland att åberopa ”strukturer”. Dessa förklarar, förstår vi, varför allt detta hat från alla dessa män drabbar alla dessa kvinnor. Givetvis inte ett ord om att fler manliga journalister drabbas av näthat jämför med kvinnliga. Nej, bilden av de mörka männen (med vit hudfärg), som hatar de utsatta kvinnorna skall cementeras.

Det andra som Sveland tar sig an i artikeln – och även denna taktik följer den beprövade metoden – är att fastställa hur den ondska ser ut som inte håller med Sveland (eller kritiserar hennes åsikter och tillvägagångssätt). Det är såklart nazister, rasister, fascister, antifeminister, alla sammanklumpade till en slags mäktig, demonisk drake. Och det är givetvis denna drake som nu även Jonas Thente tjänar, enligt Sveland, och därmed är hans tankegångar ogiltiga och skall brännmärkas.

Sveland använde sig av samma metod för att demonisera jämställdhetsdebattörerna Pelle Billing och Pär Ström (också detta i DN Kultur), men där kunde hon gå ännu lite längre (kanske uppfattas Thente – i egenskap av journalist – som en lite svårare fiende?), och jämförde Billing och Ström med massmördaren Breivik. Ett av de kanske mest oanständiga utspelen i den svenska kulturjournalistiken på senare år.

I Maria Svelands värld finns det bara en god och en ond sida. Svelands vänster- och radikalfeminism är det enda goda och allt som ligger utanför är hat, mörker och nazism. Hon är inte ute efter några förklaringar till varför människor näthatar. Hon är inte intresserad av tankegångar som Thentes, där han söker möjliga orsaker till varför vissa, allt mer marginaliserade och utstötta grupper, beter sig (eller röstar), som de gör. Sveland är inte, i alarmerande motsats till vad hon själv skriver, intresserad av någon dialog. Kunskapen i sig själv är irrelevant.

I Maria Svelands värld är tårtningar och öppet hat av politiker och offentliga personer något vi skall hylla, om Sveland själv tycker att rätt person har blivit hatad och tårtad. Samtidigt skall demonstrationer inte tillåtas, om de som demonstrerar har åsikter som Sveland klassar som fel. Åsikter som kritiserar hennes världsuppfattning skall helst kriminaliseras. Anonymitet är inte bra, eftersom det ger maktlösa människor en viss makt att uttrycka vad de egentligen tycker, och detta blir ett hot mot personer som Sveland.

Svelands röst är maktens röst. Och precis som Jonas Thente skriver är hennes position så mäktig att hon har råd att låta bli att hata. Hon har betydligt mer sofistikerade verktyg till sitt förfogande i det mediala och politiska krig mot oliktänkande som hon bedriver. Och med oliktänkande menar jag här inte nazister eller rasister utan tänkande människor i den liberala eller konservativa mittenfåran (men även med vänsterperspektiv), som är kritiska till identitetspolitiken och radikalfeminismen.

Jag hoppas fler än Jonas Thente snart tar till orda.

Modiga Jonas Thente och lite om Wennstam

Här har det varit ganska lång påskledighet, därav det lite längre uppehållet. Hoppas och tror att mina läsare har överseende med att sådant inträffar ibland. Som tur är finns det många ögon och öron där ute (i bloggvärlden, dessvärre inte alltid i lika hög utsträckning bland traditionella journalister), som på ett seriöst sätt bevakar, analyserar och reflekterar kring de ämnen som också denna blogg berör (feminism, splittring och identitetspolitik).

Ibland sker undantagen dock. Och nu senast i Dagens Nyheter. Man skulle kunna säga att det i en jämn, bred och trög flod av åsiktsjournalistik – som allt har samma färg, samma perspektiv, samma ”genuscertifiering” och givetvis samma underliggande agenda (här ligger DN i täten) – sticker det ibland upp en lysande liten stav. Någon har faktiskt gjort något annat än att slå i manualerna för vad som borde tyckas. Någon har tänkt efter alldeles själv. Gjort det som journalister borde göra, försökt se en helhetsbild, bortom den snäva åsiktskorridoren. Det är Jonas Thente jag syftar på. Och det är inte första gången han gör sig obekväm med den radikala vänsterfeminismen och dess anhang av åsiktshuliganer och skrämselpropagandister i det som kallas kulturetablissemanget (där gammelmedias kulturredaktioner oftast agerar grindvakter).

Jag vill på en gång länka till Erik Wedin som både på sin egen blogg och genom Genusdebatten diskuterar artikeln förtjänstfullt. Jag har inte tid att gå in på inehållet själv i detta nu, men jag är säker på att Thente kommer att återkomma som referens här också framöver. Kort vill jag dock understryka hur viktig och absolut avgörande den här typen av journalistisk hederlighet är, om traditionella medier skall ha någon chans att överleva. Att våga lyfta blicken, ställa obekväma frågor, vara självkritisk och söka den större bilden – även om detta innebär kritik och i viss mån även uteslutning i de egna leden – är förmågor som den svenska journalistiken (eller åsiktsjournalistiken som den numera oftare borde kallas), dessvärre rensats från de sista decennierna.

•••

Nya rapporter om rasande mattekunskaper bland högskolestudenter vid KTH och Chalmers. Vi känner igen tonen. Det går bara nedåt och det går snabbt. Det som slår mig, även denna gång, är hur allt detta som händer (rasande PISA-placering i skolorna, rasande rankning bland världens 100 bästa universitet, rasande kunskaper i ämnen som matematik), hur många gånger och i hur många fora det än diskuteras, inte kopplas samman med det absolut uppenbara. Nämligen att det är pojkarna i den svenska skolan som slås ut, som entledigas och som idag är i minoritet bland högskolans studenter. Och som vid sidan av att hånas som losers och deadbeats (och anklagas för att prioritera en ”antipluggkultur” och därför måste skylla sig själva), i en radikalfeministiskt präglad skolmiljö med liten manlig närvaro överhuvudtaget, dessutom förödmjukas ytterligare genom att kallas överordnade. För att anknyta till Jonas Thentes artikel:

”Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt.” Och: ”Att på så vis berättiga förnedrandet av de maktlösa genom att låtsa att de längre har någon makt: det är den slutliga förnedringen.”

Det här gäller i allra högsta grad pojkarna i den svenska skolan. Och det i sin tur hänger ihop med rapporterna kring skolan och högskolans stundande haverier. Och vad detta leder till för samhälle om säg trettio, fyrtio år vågar jag inte ens tänka på. Vid sidan av en havererad ekonomi och tillintetgjord kunskapsnation. Att inte fler oroar sig för detta idag är en av vår tids största mysterier, där tyvärr både skolans låga kunskapsnivå (och krav), mediernas politisering och politikernas populism samverkar i en negativ spiral.

Det hänger ihop.

•••

Katarina Wennstams kolumn idagens SvD är inte så illa som de brukar vara. Givetvis handlar den, som alltid, om manlighetens och männens våld, snusk och sjuka sexualitet, men är lite försiktigare skriven. Men om man skrapar lite på den språkliga ytan och försöker se vad det egentlig är Wennstam försöker göra så är det samma sak som så månger gånger förr. Det handlar om föreställningen att den manliga ondskan kan se ut hur som helst, vara vem som helst och uppträda när som helst och hur galant som helst. Som en sann lärjunge till sektledaren Eva Lundgrens teser om det ”normaliserade och sexualiserade våldet”, vill Wennstam pränta in i oss att det kan bo en pedofil och förövare i alla män, hur de än uppträder och ser ut. Sen klär hon in artikeln i ett angränsande ämne – att en pedofils familj inte borde dömas för pedofilens brott (vilket ju är alldeles självklart) – i sann Wennstamsk dimridåtaktik.

Andel kvinnliga chefer i Sverige och vad DN menar med ”Män som hatar kvinnor”

En nyhet som mig veterligen endast skapade små (om några), notiser i traditionella medier under förra veckan var att andelen kvinnliga chefer i Sverige (i företag och organisationer), har ökat från 29 procent till 36 procent på sex år. Värt att notera är också att kvinnliga chefer i landstingen är 73 procent, i kommuner 67 procent och för staten 44 procent. Det är den privata sektorn som ligger lägre, med 29 procent kvinnliga chefer.

Man skulle kunna säga att den svenska statsfeminismen, eller politiska radikalfeminismen om ni så vill, ångar på mot jämställdhetsmålet 100% kvinnor (här ligger landstingen bäst till med endast tre av tio manliga chefer kvar). Men spegelvänt ligger ju då det privata näringslivet med endast tre av tio kvinnliga chefer? Nja, fast om man ser till utvecklingen som för privat sektor har gått från 19 till 29 procent på tio år, så är det tydligt åt vilket håll utvecklingen går.

Läser man SCB’s rapport ”Kvinnor och män i näringslivet 2013”, så framkommer också (vilket knappast är förvånande), att om man bara ser till åldersgruppen 18 – 35 år, så är andelen kvinnliga chefer i privat sektor 37 procent. Det är i gruppen 50 – 64-åringar som andelen manliga chefer är hög, 76 procent. Ungefär samma siffra som gäller för landets styrelseproffs alltså, som av en händelse också ofta är en bit över 50 år gamla.

Vi kan alltså säga att i dagsläget är strax under 4 av 10 chefer kvinnor i Sverige. 6 av 10 är män. Inom några år kommer vi att ha uppnått 50/50. Och det är väl bra, tycker säkert många. Jo, varför inte, om det handlar om rätt man (eller kvinna), på rätt plats. Men samtidigt, är det någon som verkligen tror att det kommer att stanna där?

Nej, tvärtom pekar allting på att utvecklingen kommer att fortskrida och att syftet med alla feministiskt färgade insatser och kampanjer aldrig kommer att nöja sig med ”varannan damernas”. Tvärtom tyder allt på att ribban höjs och att den egentliga drivkraften bakom den radikalfeministiska politiken helt enkelt går ut på att få bort män från ledande befattningar.

En fullkomligt naturlig och logisk vilja med utgångspunkt i radikalfeminismens syn på gruppen män som fiende, förövare och skurkaktig utsugare. Att pojkarna havererar i den svenska – feministiskt anfrätta – skolan, och att numera endast 3 av 10 högskolestudenter är män, är naturligtvis också en positiv utveckling utifrån ett feministiskt perspektiv.

Ju färre män, ju mer ”jämställt”, som det heter på feministiska.

•••

Det är inte särskilt meningsfullt att kommentera utvecklingen på Dagens Nyheter längre. Och DN Kultur är ju sedan länge förlorad i en slags radikalfeministisk kräkhink (ett öde som dessvärre även SvD Kultur verkar närma sig med förbluffande hastighet). Men där finns samtidigt en positiv men motsägelsefull ryckning då och då, nästan alltid på ledarsidorna. Det är som att man fastnat i ett klibbigt nät av positioneringar, utan möjlighet att komma loss. Man kan inte säga saker rakt ut eftersom det skulle försvåra den ställning man tydligt har tagit i andra sammanhang när det gäller radikalfeminism, intersektionalitet och kulturrelativism. I dessa frågor har ju ”liberala” DN köpt hela vänsterns stora åsiktspaket (all inclusive). Resultatet blir luddigt, tvetydigt och ibland paradoxalt. Som journalistik betraktat är det förstås förbluffande, då klarhet och tydlighet borde vara vägledande för en ledarredaktion.

Exemplet jag vill ange är dagens huvudledare i DN. I en viktig och angelägen text om den grymma utvecklingen för kvinnor i Irak i samband med införandet av artikel 41, eller Jaafari-lagen, väljer DN en rubrik med både tydligt svenska och radikalfeministiska förtecken, nämligen ”Män som hatar kvinnor”.

Genom att göra så markerar DN sin radikalfeministiska position – och undslipper även islamofobistämpeln, genom att göra det som händer flickor och kvinnor i Irak, till något som handlar om gruppen män generellt, och inte minst svenska män. I denna mening är det också en blinkning till Gudrun Schymans talibantal, där svenska män och talibaner likställdes.

Ur texten:

”Nu är allt på väg att förändras. Risken är stor att ett lagförslag – artikel 41, också känt som Jaafari-lagen – klubbas i Irak. Lagen är ett hån mot allt vad jämställdhet, anständighet och civilisation heter.

Syftet är att olika religiösa grupper ska kunna dömas efter egna trosregler. Majoriteten av irakierna är shiamuslimer, och kritikerna fruktar nu att det blir konservativa mullor snarare än sekulära domare som kommer att avgöra kvinnornas öde.

Om äktenskap börjar regleras efter shialagstiftning blir konsekvenserna förödande. Enligt organisationen Human Rights Watch kommer 9-åriga flickor att kunna giftas bort – i vissa fall ännu yngre. Muslimska män kan förbjudas att gifta sig med ickemuslimer, en make får ha sex med sin fru när han vill och kvinnor får inte lämna huset utan mannens tillstånd. Vid en skilsmässa får pappan automatiskt vårdnaden om barn över två års ålder.”

För DN är alltså detta inte något som tydligt föranleder kritik mot en viss kultur eller religiös fundamentalism i första hand. Eller islam (gudbevars). Nej, detta handlar om gruppen män i världen. Män som hatar kvinnor (genom rubriken).

Här skriver man något mycket viktigt och bra, vilket också skapar en känsla av att ledarförfattaren och rubriksättaren inte bara är två olika personer, men två personer med olika agendor:

”I en artikel brittiska Guardian uttalar sig en talesman för Iraks justitieminis­ter på ett sätt som tyvärr inte är otypiskt i sammanhanget: ”Det finns de som ogillar lagen, dem struntar vi i för de är emot islam”.

Det är en inställning som är spridd långt utanför landets gränser. Även de mest sekulära och radikala debattörer i väst har ofta svårt att på allvar kritisera fundamentalistiska muslimska lagar och sedvänjor. Bågen spänns, argumentpilen ligger mot strängen – men så snart målet inte är en vit europeisk man börjar armen darra.

Det är obegripligt och ett bittert svek mot miljontals utsatta kvinnor. De som gynnas av en sådan inställning är inte muslimer i allmänhet utan de extremister som gör vardagen till ett helvete för muslimer i allmänhet.

När kvinnorna får frågan vad västvärlden kan göra uppmanar de till alla former av stöd, både ekonomiskt, moraliskt och politiskt.

I dag vänder de sig till utrikesminister Carl Bildt i ett brev. De vädjar om att Bildt ska uttrycka Sveriges djupa oro över Jaafari-lagen och uppmana Iraks premiärminister att respektera mänskliga rättigheter.

Det är det minsta man kan begära. Sverige och EU måste också fortsätta att stödja organisationer som på plats motarbetar dem som på det mest brutala vis vill vrida klockan tillbaka hundratals år.”

Nog darrar även DN’s arm betänkligt. Och DN Kulturs armar är sedan länge ideologiskt bakbundna i dessa frågor. Att protestera mot den ängsliga och undermåliga svenska kulturjournalistiken är ett arbete vi kan utföra här hemma och på plats. På så vis stödjer vi också kvinnorna och flickorna i Irak.

Katarina Wennstam igen

När man trodde att det inte längre gick att krama ur mer radikalfeministiskt manshat ur det tragiska våldsdådet i Helsingborg, ja, då kommer Katarina Wennstam till undsättning. Denna gång med en gastkramande sammankoppling mellan våldet som drabbade denne fyrabarnspappa och den våldtäktskultur Wennstam upplever att vi lever i. Det hela är inte bara osmakligt men så förfärligt dumt att det faktiskt är svårt att läsa.

Jag antar att Katarina Wennstam knöts till Svenska Dagbladet som kolumnist, just i egenskap av opinionsbildande radikalfeminist med en politisk agenda. Det verkar också vara det enda som Wennstam kan skriva om. Hatet gentemot män och föreställningen att män är odjur som ger sig på värnlösa kvinnor – förr eller senare verkar hennes texter landa i detta, oavsett ämnet för dagen.

Den minst sagt häpnadsväckande tankevurpan går nu ut på (vilket även återspeglas i rubriken), att män i Sverige nu borde få frågan “Är ni rädda nu?”, eftersom kvinnor enligt Wennstam får denna fråga när våldtäktsmän härjar. I Wennstams tankevärld bryr sig samhället inte om när våldtäktsmän härjar – utan ställer kvinnor till svars och vill att kvinnorna skall anpassa sig till våldet. Men när fotbollsvåld drabbar en fyrabarnspappa så rycker hela samhället ut och vill hitta svar och lösningar, enligt Wennstam.

När en våldtäktsman härjar i en stad, Wennstam tar upp Hagamannen som exempel, så upprörs Wennstam innerligt av att polisen har gett rådet till unga kvinnor att hålla sig inne under dygnets mörka timmar. Och funderar nu kring om vi inte borde ge samma råd till män (eftersom en fyrabarnspappa dött i sviterna av fotbollsrelaterat våld). Wennstam låter oss också förstå mellan raderna att detta att det tog nio år att gripa Hagamannen säkert berodde på att det var något som polisen inte prioriterade – vi anar ett slags patriarkalt våldsbroderskap i Wennstams föreställningsvärld.

Om jag levde i en mindre ort i Sverige där flera våldtäkter ägt rum nattetid så skulle jag givetvis – och vilken ansvarsfull förälder skulle inte det? – se till att min dotter inte befann sig ute på natten.

Jag skulle också avråda min son från att gå till den pub i city där motståndarlagets hejarklack sitter och super, med fel halsduk. Varför? Därför att det är det riktiga att göra.

Det finns dåliga människor där ute, de är trots allt inte så många, men de finns där. Tack och lov finns det män (och kvinnor), som är beredda att stå upp mot dessa.

Hur feministisk propaganda genomförs i medier och skola

Idag vill jag försöka ge ett kort exempel på hur feministisk propaganda genomförs i medier och i den svenska skolan. I det här fallet handlar det om en kvinnlig feministisk journalist, en kvinnlig feministisk lärare och två kvinnliga feministiska elever på ett gymnasium i Stockholm, som alltså samarbetar för att uppnå maximal effekt i spridningen av radikalfeministiska föreställningar och perspektiv.

I gårdagens Södermalmsnytt finns en helsida med en artikel som bär rubriken ”De är eleverna som fick ta över sexualundervisningen”. Den är skriven av journalisten Linn Ogelid och tonen är hyllande. Visserligen handlar det här om lokalpressen, men vi ser samma metod användas i praktiskt taget alla traditionella medier, också på riksnivå.

Det går alltså ut på att två elever vid Södra latins gymnasium, Alice Hammarstedt och Klara Lidman, ”tröttnade” på hur lektionerna i sexualkunskap var upplagda. Och vad är det man har tröttnat på? Jo, naturligtvis att tankegångarna inte har varit tillräckligt radikalfeministiska, HBTQ-inriktade och här även att för mycket fokus har legat på ”preventivmedel och sjukdomar”.

Vi förstår att radikalfeministerna Hammarstedt och Lidman under lektionerna framfört att användningen av p-piller kan påverka kvinnors orgasm negativt. Men hur kan kritik mot användningen av p-piller vara en feministisk ståndpunkt idag (historiskt har ju få produkter haft en sådan monumental inverkan på kvinnors frihet och sexualitet)? Jo, det blir bara begripligt när vi förstår att grundantagandet utgår från att det är heterosexualiteten som nu är oönskad. Det är alltså – egentligen inte förvånande i en feministisk kontext – den manliga sexualiteten som är oönskad. En kvinna behöver ju varken bry sig om preventivmedel eller sjukdomar om hon väljer att avstå från att ha sex med män och istället ligger med andra kvinnor.

Nej, det är alltså inte en allmänt sexualfientlig attityd som råder, utan en fientlig attityd gentemot pojkar och män – och inte minst deras sexualitet. En perfekt spegelbild av den radikalfeministiska svenska samhällsdiskursen alltså (statsfeminismen). Det man här beskriver som ”det som ligger i luften”, eller hur man ”lever sina liv och om vilka debatter kring sex som förs i samhället just nu”. Här visar de duktiga svenska eleverna upp likheter med Putins Nashi (ungdomsorganisationen), eller BDL, Bund Deutscher Mädel (den tyska nationalsocialistiska flickorganisationen under 30- och 40-talet). Man gör och tycker det som man förväntas göra och tycka. Och följdriktigt så stödjs initiativet här också både av den feministiska läraren och den feministiska journalisten som skriver om det.

Och ordet ”man” används givetvis heller inte i språket längre. Så här parodiskt kan det låta:

”…hela klassen fick snacka om moraliska dilemman som hur mycket sex en får ha enligt normen och vad en gör om en känner att sexet inte är okej…”.

Eftersom man också tar upp våldtäkter och samtyckeslagstiftning kan vi ju misstänka att detta ”vad en gör om en känner att sexet inte är okej” handlar om att inspirera unga kvinnor att våldtäktsanmäla (om sexet inte är okej). Det är ju isåfall en ”modern” svensk sexualundervisning som ”ligger i luften”.

Journalisten Linn Ogelid kallar flickorna för ”engagerade och minst sagt medvetna”. Så här frågar hon biologiläraren Sandra Bennet:

”Är det svårt att vara lärare när eleverna är så här medvetna och kan mycket själva?”

Och så här svarar Bennet:

”På min utbildning inom biologi så lärde man sig inget om normer kring sexualitet och HBTQ-frågor så det är väldigt mycket som man måste lära sig på egen hand. Men det är såklart jättepositivt att det finns elever som vill lära ut det.”

Ja, vad bra att biologiläraren går åt sidan och slutar att prata om preventivmedel och sexuellt överförbara sjukdomar – så att hela fokus istället kan ligga på radikalfeminism, HBTQ-perspektiv och normbrytande sexualitet. Det var väl därför ämnet infördes?

Värt att nämna är också att dessa elever (som också – surprise – är engagerade i Grön Ungdom och RFSL), hyllar de nätverk av radikalfeminister (förebilder), både på internet och i traditionella medier (P3 nämns), som hjälps åt att lyfta fram varandras projekt och att ”lära sig nya saker” inom feminism, sex och HBTQ. ”Nya saker” som alltså dessa aktivister nu också ges möjlighet att lära ut till andra intet ont anande gymnasieelever (som har närvaroplikt).

Samma ”nya saker” som alltså hyllas och lyfts till en helsida i Södermalmsnytt av journalisten Linn Ogelid. Därmed är synergieffekten uppnådd och propagandan har rättfärdigat sig själv. Och som av en händelse som ser ut som en tanke har tidningen intill artikeln placerat en liten frågespalt där några utvalda får svara på den altruistiska frågan ”Hur blir man en bättre människa?”.

Avslutar gör man med att etablera sin position som underordnad:

”Vi hörs väldigt mycket. Har vi under en lektion diskuterat 40 manliga konstnärer men inte en enda kvinna så säger jag till. Om läraren har gett fyra killar ordet så räcker jag upp handen tills jag också får snacka lika mycket, säger Klara.”

Sannolikheten att man på Södra latin i Stockholm under en lektion skulle ha diskuterat 40 manliga konstnärer och inte en enda kvinna är så liten att den är närmast försvinnande. Jag skulle tro att problemet i verkligheten handlar om att man ibland överhuvudtaget behöver diskutera manliga konstnärer. Men det låter bättre att måla upp sig själv som någon som vågar vara tuff i en utsatt position. Och att fyra killar getts ordet låter ju mycket och orättvist? Alice Hammarstedt avslutar:

”Vi tar själva den platsen som vi är berättigade till”.

I sammanhanget hade det varit klädsamt att också berätta att i populära Södra latins gymnasieskola är åtta av tio elever flickor (pojkar har för dåliga betyg för att komma in). Men det hade ju problematiserat det kristallklara feministiska propagandasyftet med artikeln.

Den identitetspolitiska matrisens felaktiga form

Den svenska identitetspolitiska matrisen går ut på att placera in olika typer av människor i en föreställd makthierarki. De som är överst är hemska och dåliga eftersom det sägs att de genom sin makt förtrycker grupperna under.

Det som utmärker personerna i denna tankeorigami av strukturella över- eller underordningar är biologiska och fysiologiska kännetecken. Inte hur man har det förspänt här i livet, inte vilken makt man kan utöva över andra genom sitt yrke, inte om man växte upp i ett skjul intill en sopstation eller i ett slott i Mälardalen. Inte om man haft missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar eller en varm och trygg barndom med stöd och uppmuntran.

Nej, det är yttre attribut som typ av könsorgan och vilken nyans huden har som avgör vem och vad du är – och vad du är värd. Vilka man föredrar att ha sex med påverkar också ens position i denna tankeinkongruens.

Det hela går ut på att hävda sin position någonstans under den översta pinnen. Då kan man hata, håna, sparka på och bete sig illa mot de människor som man föreställer sig befinner sig ovanför – och samtidigt kräva ersättning och extra stöd för sin underordning. Överst har man placerat den svenska, kaukasiska mannen. Etniskt svenska män, alltså, och allra högst upp står de som fötts med blå ögon och blont hår. Med dem slutar överordningen och endast himlen tar vid. Ja, förutsatt att dessa män inte har sex med andra män. För då faller de ned i pyramiden något snäpp och kan därför också kräva ersättning – och givetvis öppnas också möjligheten att hata utan repressalier (så länge det hatas ”uppåt”, vilket i det här fallet är begränsat till heterosexuella, vita män).

Den yttersta fienden, den värsta tänkbara människan – den som det alltid är problemfritt att hata och bekämpa – det är alltså den som står allra överst. ”Den rasistiska feberdrömmens” fältherrar, de ljushåriga, blåögda, heterosexuella männen med etniskt svenskt ursprung.

Vad vill jag då ha sagt med detta, förutom bilden av ett alltmer splittrat och fientligt samhälle?

Jag tror att man måste se och förstå den här matrisen för att begripa vår tids nationella politiska händelser. Det ligger nämligen i identitetspolitikens natur att under den grupp som sägs stå överst (enligt ovan), råder delade meningar om vem som står under vem (och därmed vem som får ge sig på vem). Enligt matrisens teoribygge hamnar en mycket ”rasifierad” (mörkhyad), muslimsk och lesbisk kvinna med funktionshinder allra längst ner i den svenska makthierarkin. Men mellan botten och toppen finns oklarheter. Står en vit man med blå ögon som bytt kön och konverterat till islam över eller under en svagt färgad heterosexuell kvinna i rullstol? Är en lesbisk svensk kvinna med en asiatisk förälder och hörselskador över- eller underordnad en romsk man med mörk hy utan ett ben? En homosexuell ljus man mot en heterosexuell mörk kvinna? En äldre men atletiskt byggd homosexuell ljus man mot en ung mörk kvinna med en fetmadiagnos?

Man kan hålla på i all oändlighet… Vi ser också hur grupper allt oftare och allt mer högljutt hamnar i konflikt med varandra i den outtröttliga kampen om underordningen. Men mellan tjäbblen, bråken och påhoppen enas man ibland och siktar gemensamt in sig på den grupp som man kan enas om befinner sig högst upp – där det inte råder några tvivel – och mot vilken det alltid går att definiera sig själv som underordnad. Den vita, svenska cismannen. Herren på täppan. Ondskan själv. Fienden över alla fiender.

De som läst den här bloggen tidigare har ju redan förstått att jag menar att den här typen av identitetspolitik (som förs i Sverige idag), inte bara är ovärdig och förödmjukande för alla inblandade. Den är i längden också destruktiv och farlig.

Men den förklarar också hur samhället och media handskas med olika händelser och varför utvecklingen ibland ser ut som den gör.

De romska grupperna och hanteringen – och rapporteringen – kring dessa är ett tydligt exempel. De tiggande romerna finns nu i stora delar av Sverige. I Stockholms innerstad en fredags- eller lördagskväll sitter det en romsk tiggare med 10-15 meters mellanrum, gata upp och gata ner. Det handlar om många tusentals, säkert tiotusentals personer. Och för den som öppnar sina ögon är det inte svårt att upptäcka män med mobiltelefoner som rör sig mellan och i närheten av de som tigger. Den svenska polisen har kartlagt att organiserad brottslighet är vanlig i dessa grupperingar, även prostitution, koppleri och narkotikarelaterade brott.

Men när polisen försöker kartlägga brottsligheten (kriminalitet som råkar ha det gemensamt att många romer är verksamma inom den), så kallas det för ett ”etniskt register”. I sin iver efter att få de makthierarkiska modellerna bekräftade, målar man upp bilden av etniskt svenska poliser (inte sällan män), som är ute efter att jaga och diskriminera utsatta och underordnade romer. Detsamma när det gäller REVA-gruppen. Att försöka komma till stånd med ficktjuveligor som härjar i tunnelbanan leder till att den svenska polisen utmålas som rasister och förövare. Allt enligt den identitetspolitiska matrisens logik.

Samtidigt uppstår som förväntat en handfallenhet när över- och underordningen blir otydlig. I dagens Metro rapporteras om romska tiggare som attackerats med vatten, sten och glåpord. Rubriken lyder ”Irritation bland allmänheten högre”. Problemet är bara att gärningsmännen nu är gäng med invandrarungdomar. Det skaver i matrisen. När man väl en gång har sagt att det är okey att hata och sparka ”uppåt”, blir det avgörande att fastställa vad som är uppåt och nedåt. Och när det råder en viss osäkerhet tystas i regel händelsen ned, eller vinklas så att det är oklart vad som hänt. Det samma gällde för händelsen förra året då en svart man (som var ute och gick med en barnvagn), höll på att kastas ner från en gångbro i Malmö. När det visade sig att förövarna var unga män och kvinnor med mellanösternbakgrund tystnade media omedelbart.

Identitetspolitiken, där den radikala feminismen är navet, är som sagt en återvändsgränd, för alla inblandade. Och att se den ängsliga, fega och åsiktstrånga svenska journalistkåren hantera denna verklighet är – om det inte vore för situationens allvar – en mycket besynnerlig form av underhållning.

Soran Ismail debuterar idag också som kolumnist i Svenska Dagbladet – och skriver också om tiggande romer. Inte särskilt anmärkningsvärt. Vi förstår att Ismail har ett gott hjärta eftersom han ger mycket pengar till tiggare (några män med mobiltelefoner har han givetvis inte sett eller reflekterat över). Och perspektivet är tydligt vänster. Kontentan är att tiggeriet och tiggarna är här för att stanna, vilket Ismail stödjer som idé.

•••

Jag vill passa på att lyfta fram en kommentar av signaturen ”Inte sexist, men” från gårdagens inlägg. Jag tycker den är så relevant att den förtjänar uppmärksamhet. Första avsnittet är ett citat ur min text:

”“Män är onda. Kvinnor goda. Med sådana grundpremisser för utanförskap är en av utvägarna för en ung man som vill in i värmen att göra just det som Gunnarsson (och många andra feministiska män), gör, nämligen att ansluta sig till radikalfeminismen, förneka sin manliga tillhörighet och bli en del av kampen mot männen och det manliga. Det är också tydligt hur ”förövarperspektivet” är ständigt närvarande i Gunnarssons syn på män och manlighet, vilket naturligtvis gör honom till en idol för alla de radikalfeministiska svenska kvinno- och tjejjourerna och grupperingarna kring dessa. Att föreställa sig våld och sex, våldtäkter och övergrepp och att detta är något ”naturligt” för män, något som de flesta män sysslar med eller uppskattar, är ju ett huvudtema i dessa organisationer och deras minst sagt bisarra förståelse av verkligheten.”

Det var ungefär så jag gjorde under ganska många år, om än inte lika uttalat som Gunnarrsson. Man ska vara medveten om att på varje feministisk man går det tio feministiska kvinnor (varav uppskattningsvis två i och för sig är flator) och är du väl inne i den värmen så behöver du inte konkurrera med så värst många andra män om att få ligga. Dessutom, eftersom den tvåsamma heteronormen bör undvikas, så kan du med fördel ha öppna relationer och delta i allehanda polyamorös relationsanarki utan att för den skull bli betraktad som ett manligt svin, utan snarare som en duktig och jämställd feministisk man. Ibland ifrågasatte jag lite försynt sådant som jag tyckte verkade vara alltför uppåt väggarna. Blev då alltid uppmanad att läsa på. Till sist läste jag på och häpnade när jag insåg hur lurad jag låtit mig bli och hur kuvad och förminskad jag varit.

Och ja, de där resonemangen, om att det ingår i mansnormen att utföra våldtäkt och andra våldsdåd, skulle innebära att vi omgående skulle vara tvungna att bygga tusentals nya fängelser i landet för att kunna husera alla dessa våldsamma män. Men nu bygger vi inte tusentals nya fängelser. Varför? är en fråga många feminister borde ställa sig om och om igen tills svaret blev dem synligt. Och svaret är naturligtvis att en NORM är det normala, det de flesta gör och tänker. Därav namnet… Feminister har alltså i sann postmodernistisk anda kidnappat ett ord, gett det en ny betydelse som passar den ideologiska agendan. I dessa feminister värld har avvikarna blivit de normala, medan de normala svartmålas, mobbas och kättas fast vid den offentliga scumpålen SAMTIDIGT som de osynliggörs med hjälp av sann feministisk härskarteknik.”

Fenomenet Genusfotografen

Nu tänker jag inte säga något mer om dödsfallet i Helsingborg. Jag konstaterar bara att flåsande svenska radikalfeminister fortsätter att armbåga sig fram till brottsplatsen för att basunera ut sitt hat gentemot män och manligheten. Gudrun Schyman givetvis (här finns ju politiska poäng att plocka), och nu även Jonas Gardell, vars kännedom om – oavsett övriga kompetenser – traditionell manlighet kanske inte är hans främsta merit. Internet svämmar också över av indignerade feminister som aldrig skall titta på fotboll igen (om det är män som spelar), eftersom denna ”manliga fristad” nu skall ses som ondskans högborg.

Men nu skulle jag som sagt lämna denna händelse. Jag tänkte istället ta mig en funderare kring fenomenet Genusfotografen.

Genusfotografen, eller Tomas Gunnarsson som han egentligen heter, är sannerligen ett fenomen i vår tid. I filmen The Big Lebowski, av bröderna Coen, från 1998 beskriver berättarrösten (Sam Elliott), huvudkaraktären ”The Dude” ungefär så här:

”Sometimes there’s a man. Sometimes there’s a man. Well, he’s a man for his time and place. He fits right in there. And that’s The Dude in Los Angeles”

Och nog råder det knappast någon tvekan om att Tomas Gunnarsson is a man for his time and place.

Jo, visst är han en slags queerfeminismens, genuskorrekthetens och den trånga åsiktskorridorens väna kuttersmycke. Flitigt anlitad som ”expert”, upphöjd av feministiska medier och väl förtrogen med tevesoffornas ljummade fnisshegemoni. Han är helt enkelt en stjärna i det statsfeministiska Sverige och stjärnegenskaperna består ungefär i följande:

Gunnarsson är en man som har vänt manligheten ryggen. Manlig heteronormativ sexualitet är fult och ondskefullt. Den ”manliga blicken”, när den riktas mot en kvinna, skall skuldbeläggas och kvinnor i sin tur skall betraktas som oskyldiga och asexualla varelser som bara ”utsätts” för det ständiga heteronormativa manliga förtrycket. Könsmaktsordningens cementerade positioner är det filter genom vilket Gunnarsson betraktar allt här i världen, men främst då sådan reklam som han anser olämplig och stötande för kvinnor att behöva titta på.

Men det är inte det att Gunnarsson inte gillar sex, tvärtom verkar han älska det queerporriga och snuskburleska – och sättet han ibland beskriver de bilder som han dömer ut som olämpliga vittnar om en livlig fantasi som jag misstänker bär spår av en smygdarrande, lite upphetsad, inre konflikt. Ta bara denna bildkommentar av Gunnarsson (om en reklambild):

”Stretchar lite i kvällsblöjan med drogad nappflaska i väntan på att bli nattad av något ådrigt.”

Jag kan bara hålla med debattören och bloggaren Susanna Pettersson i att ”det finns något djupt obehagligt i Tomas Gunnarssons bildanalyser.” Pettersson skriver förövrigt en lysande betraktelse av denne Genusfotograf och hans kvinnosyn här. Författaren och journalisten Therese Bohman skriver också skarpt här. Och Svenska Dagbladets Sanna Rayman tar upp det på sin ledarblogg här. Det är sannerligen upplyftande att ta del av dessa starka kvinnors reaktioner på Gunnarssons utspel.

I grund och botten är det naturligtvis inte Gunnarssons egen läggning som är något problem. För min del får han gärna fortsätta vältra sig i sin queersexualitet och dricka rosa paraplydrinkar och partaja vidare på höga klackar. Det finns plats för alla. Nej, problemet är den generella synen på sexualitet – och att denna syn hyllas så unisont i det offentliga mediautrymmet. Det handlar om en syn och värdegrund som bygger på föreställningen att manlig sexualitet är något dåligt och oönskat (om den är heteronormativ), och att kvinnlig sexualitet är något fint och vackert (och allra finast om den bryter mot heteronormen).

Mitt synsätt är att både kvinnlig och manlig sexualitet kan vara – och ofta är – frisk och bra, men att det givetvis finns undantag.

Egentligen speglar fenomenet Genusfotografen bara den övriga radikalfeministiska svenska diskursen. Män är onda. Kvinnor goda. Med sådana grundpremisser för utanförskap är en av utvägarna för en ung man som vill in i värmen att göra just det som Gunnarsson (och många andra feministiska män), gör, nämligen att ansluta sig till radikalfeminismen, förneka sin manliga tillhörighet och bli en del av kampen mot männen och det manliga. Det är också tydligt hur ”förövarperspektivet” är ständigt närvarande i Gunnarssons syn på män och manlighet, vilket naturligtvis gör honom till en idol för alla de radikalfeministiska svenska kvinno- och tjejjourerna och grupperingarna kring dessa. Att föreställa sig våld och sex, våldtäkter och övergrepp och att detta är något ”naturligt” för män, något som de flesta män sysslar med eller uppskattar, är ju ett huvudtema i dessa organisationer och deras minst sagt bisarra förståelse av verkligheten.

Jo, nog är Genusfotografen och Tomas Gunnarsson ett sorgligt fenomen som ligger exakt rätt i både tid och plats.

Hen fits right in there.