Den blonda skammen och ett oförsiktigt klämmande

Så här i början av april kunde man tro att det som håller på att hända med Svenska Dagbladet är ett dåligt skämt. Visst finns det en del kloka ledarskribenter kvar, men i stort sett verkar tidningen gå samma öde till mötes som Dagens Nyheter. Den agendasättande journalistiken håller på att helt ta över. En slags åsiktsjournalistik där agendan – make no mistake – är det radikalfeministiska och intersektionella. Och naturligtvis är det kulturdelen som har trasslat in sig värst i dessa tankegångar.

Den radikalfeministiska redaktionen, med Erika Hallhagen, Erica Treijs och Katarina Wadstein Macleod i täten, har fått förstärkning av radikalfeministerna och intersektionalisterna Katarina Wennstam och Soran Ismael. Jag gissar att det inom kort kommer att betyda att SvD Kultur, precis som DN Kultur, bara undantagsvis kommer att publicera tankegångar som inte utgår från kön, ras och sexuell läggning – och där folket skall undervisas i hur de fastlagda maktordningarna gör oss alla till representanter för de grupper vi antas tillhöra och hur vi måste agera utifrån detta (ta plats, hålla käft, lyftas fram, skämmas, vara stolt eller maka på oss). Naturligtvis är det kulturchefen Daniel Sandström som främst bär ansvaret för denna utveckling, men ytterst är det ju också ett ägaransvar.

Mot bakgrund av att vänsterns alla tidningar och tidskrifter sedan länge har tumlat ner i denna ideologiska och intellektuella avgrund – och praktiskt taget aldrig skriver om något annat – kunde man kanske tro att de borgerliga och liberala tidningarna kunde presentera en djupare och mer vetenskapligt orienterad analys. Men det verkar alltså inte bli så. Man köper vänsterns identitetspolitik, radikalfeminism och kulturrelativism rakt av. Det verkar handla om en internaliserings- snarare än en trianguleringsprocess. För mig är och förblir det ett mysterium, särskilt med vetskapen om att upplagesiffrorna minskar i rasande fart.

•••

Jag reagerar på ett uppslag i dagens SvD Kultur. Det är författaren Marcus Priftis som ges möjlighet att befästa det ”korrekta” perspektivet när det gäller synen på Sverige, svenskar och rasism. Jag läser texten fram och tillbaks och försöker utröna vad det egentligen är Priftis försöker säga, vad han vill komma fram till, om det är något jag missat vid sidan av det uppenbara.

Men nej, det är det gamla vanliga. Det finns ingen ”svenskhet” – och om den finns, måste den upplösas, eftersom den de sista 130 åren har ”ägts av rasisterna”. Priftis ger sig in i en föreställning om att det som är ett kaukasiskt utseende, också att ha blå ögon och blont hår, egentligen är en konstruktion, en illusion, att det inte finns på riktigt, och att det inte har något som helst med Sverige att göra. Det blonda och det blåögda är istället en slags ”rasistisk feberdröm”.

I Priftis föreställningsvärld är även Carl Larssons och Anders Zorns bilder konstruktioner som representerar en tillgjord verklighet. Det blonda och blåögda är en overklig och oriktig återgivning. Denna oerhört besvärande ”vitaste vithet” verkar Priftis endast se som en rasistisk markör, ingenting som har det minsta med Sverige att göra.

Tvärtom finns det ingenting etniskt svenskt, eller ”etniskt svenskt” som Marcus Priftis skriver. Man får, som så ofta när den här typen av åsikter och perspektiv får fritt spelrum, känslan av att Sverige och allt som har med Sveriges historia – och de som bott i dessa trakter i tusentals år – att göra, egentligen bara är på låtsas. Sverige existerar liksom inte, och tror man att det gör det bör man omedelbart sluta upp med sådana dumheter.

Att mina barn råkar ha blont hår och blå ögon är ingenting de skall glädjas åt som svenskar, tvärtom skall deras utseende kopplas samman med rasism och skam. De skall dessutom lära sig att deras fysionomi egentligen inte hör hemma i det här landet, att det egentligen bara är ett slags hittepå. Prifti slår ju också fast – i förbifarten – att de flesta svenskar härstammar från trälar.

Den här typen av texter är idag skåpmat även i så kallat liberal och borgerlig press. Vi skall lära oss att avsky oss själva, skämmas för hur vi ser ut och för dem vi är. Vi skall rent av låtsas om som att vi inte finns. Upplösas i ett slags självföraktande moln av skuld och skam. Och om vi inte vill spela med i detta självspäkande är vi ondskefulla rasister. Eller förresten, det är vi ju redan genom hur vi ser ut.

•••

I gårdagens SvD ägnas en helsida åt att Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson har polisanmält en händelse där en anställd har känt sig kränkt för att säkerhetspersonal vid flyplatsen i Arvidsjaur har rört vid hennes slöja.

Återigen är det lätt att förundras över detta med hur, vad och när någon blir kränkt i detta land idag (flera har ju skrivit bra om detta, bland andra Dick Harrisson och David Eberhard). För de flesta som går igenom säkerhetskontroller på en flygplats är det ju en smula obekvämt att ta av sig mössor och hattar, skor, skärp och jackor. Och när det fortsätter att pipa i metalldetektorn får man stå ut med händer som rör sig över kroppen och även uppåt skrevet. Personalen är ibland trevlig men oftast allvarlig och försöker bara att utföra jobbet så snabbt och effektivt som möjligt. Hela förfarandet är, inte minst efter 2001, ett pris vi alla måste betala för en ökad säkerhet. Därför accepterar vi det, trots det eventuella obehaget.

Men nu känner sig alltså denna muslimska kvinna kränkt, vilket leder till att Försäkringskassans generaldirektör polisanmäler flygplatsens personal, vilket i sin tur leder till en helsida i Svenska Dagbladet.

Och vad är det som har hänt? Har någon skrikit okvädningsord, varit aggressiv, uppträtt hånfullt eller betett sig olämpligt?

Enligt den kränkta kvinnan (som i motsats till andra med huvudbonader och hättar inte ville ta av sig slöjan innan hon passerade bågen och vars genomgång alltså, kanske på grund av hårspännen, gjorde att metalldetektorn reagerade), hade säkerhetspersonalen då frågat ”Vad har du på huvudet?”. Därefter hade vakten ”klämt väldigt oförsiktigt” på huvudbonaden.

Sedan hade kvinnan ombetts ta av sig slöjan, vilket hon vägrade. Då skall säkerhetspersonalen alltså ha börjat ”rycka” i slöjan. Därefter fick hon möjlighet att ta av sig slöjan bakom ett skynke.

Ja, denna obegripligt kränkande och nedlåtande behandling blir alltså en stor nyhet i Sverige, där generaldirektörer, polisen och dagspressen lägger både tid och energi för att utreda hur det kunde hända. Svenska Dagbladets reporter Andreas Örwall Lovén ställer också frågan till en kommissarie vid Norrbottenpolisen, om polisen varit på flygplatsen och ”hört personalen”.

•••

Som vi kunde misstänka gör nu landets alla radikalfeministiska journalister sitt bästa för att skylla mordet på en fotbollssupporter i Helsingborg på ”manligheten” och gruppen män. Det är givetvis alla män som är ansvariga för detta. Erika Hallhagen vill ju inte vara sämre och i dagens SvD-krönika lär vi oss att män i allmänhet egentligen kan likställas med ”Firman” (AIK’s ökända supportergrupp). Jag vill bara återge ett citat från inledningen, som jag menar räcker för att förstå Hallhagens sätt att se på världen:

”Att jag slutade kolla på herrfotboll kan sammanfattas i att jag tröttnade på att reflexmässigt applådera fram män.”

Av detta kan vi kanske också dra slutsatsen att film- och kulturskribenten Hallhagen är ointresserad av – och vägrar ”applådera” – kultur som är producerad, framtagen eller skapad av män. Det skulle isåfall matcha Hallhagens tillskott till Svenska Dagbladets kulturjournalistik ganska väl.

Annonser

13 thoughts on “Den blonda skammen och ett oförsiktigt klämmande

  1. Det är helt uppenbart att dagstidningarnas kultursidor är bortom all räddning. Till skillnad från magasinet Access t.ex. där i stort sett varenda artikel är läsvärd.

  2. Rätt, @Benanderii. Och även magasinet ”Filter” lyckas till viss del undkomma åsiktskorridoren. Det som är så besvärande är att detta ju gäller dagspressen.

  3. Det var märkligt svårt att hitta några fakta kring hur stor andel av svenska befolkningen som är blåögda resp. blonda. Antar att den sortens forskning ses som rasistisk, även om det går att hitta information om att det finns en tydlig koppling mellan pigmentering och risk för malignt melanom.

    Till slut hittade jag något:

    Förekomst av ‘ljusa ögon’ i Europa, och dito ljushåriga.

    Det verkar som om majoriteten av svenskar har blå eller gröna ögon, och majoriteten är ljushåriga. Kring Ångermanland, Jämtland, Härjedalen, Hälsingland är det över 80%.

  4. Ja, jag börjar tveka på om jag verkligen vill fortsätta prenumerera på SVD eftersom de är på väg att köra ner i samma radikalfeministiska dike som DN.
    Jag avslutade en mångårig prenumeration på DN för lite mer än ett år sedan eftersom som jag inte stod ut med att läsa och betala för det radikalfeministiska dravlet.Om SVD fortsätter på den inslagna vägen så avslutar jag även den prenumerationen…

  5. Mycket bra skrivet ang SvD s förfall. Men visst är det en obegriplig vändning? Man kan ju tycka att spelplanen är öppen för att föra tidningen i en tydlig liberal/konservativ riktning. Idag är det ingen dagspress öht som tydligt står upp för liberala värden. Trots allt är det en vinstdrivande verksamhet och att SvD väljer att skrämma bort sina kärnläsare med marxistiskt dravel är svårt att förstå. Är man intresserad av dylikt läser man sannolikt DN och liknande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s