Fenomenet Genusfotografen

Nu tänker jag inte säga något mer om dödsfallet i Helsingborg. Jag konstaterar bara att flåsande svenska radikalfeminister fortsätter att armbåga sig fram till brottsplatsen för att basunera ut sitt hat gentemot män och manligheten. Gudrun Schyman givetvis (här finns ju politiska poäng att plocka), och nu även Jonas Gardell, vars kännedom om – oavsett övriga kompetenser – traditionell manlighet kanske inte är hans främsta merit. Internet svämmar också över av indignerade feminister som aldrig skall titta på fotboll igen (om det är män som spelar), eftersom denna ”manliga fristad” nu skall ses som ondskans högborg.

Men nu skulle jag som sagt lämna denna händelse. Jag tänkte istället ta mig en funderare kring fenomenet Genusfotografen.

Genusfotografen, eller Tomas Gunnarsson som han egentligen heter, är sannerligen ett fenomen i vår tid. I filmen The Big Lebowski, av bröderna Coen, från 1998 beskriver berättarrösten (Sam Elliott), huvudkaraktären ”The Dude” ungefär så här:

”Sometimes there’s a man. Sometimes there’s a man. Well, he’s a man for his time and place. He fits right in there. And that’s The Dude in Los Angeles”

Och nog råder det knappast någon tvekan om att Tomas Gunnarsson is a man for his time and place.

Jo, visst är han en slags queerfeminismens, genuskorrekthetens och den trånga åsiktskorridorens väna kuttersmycke. Flitigt anlitad som ”expert”, upphöjd av feministiska medier och väl förtrogen med tevesoffornas ljummade fnisshegemoni. Han är helt enkelt en stjärna i det statsfeministiska Sverige och stjärnegenskaperna består ungefär i följande:

Gunnarsson är en man som har vänt manligheten ryggen. Manlig heteronormativ sexualitet är fult och ondskefullt. Den ”manliga blicken”, när den riktas mot en kvinna, skall skuldbeläggas och kvinnor i sin tur skall betraktas som oskyldiga och asexualla varelser som bara ”utsätts” för det ständiga heteronormativa manliga förtrycket. Könsmaktsordningens cementerade positioner är det filter genom vilket Gunnarsson betraktar allt här i världen, men främst då sådan reklam som han anser olämplig och stötande för kvinnor att behöva titta på.

Men det är inte det att Gunnarsson inte gillar sex, tvärtom verkar han älska det queerporriga och snuskburleska – och sättet han ibland beskriver de bilder som han dömer ut som olämpliga vittnar om en livlig fantasi som jag misstänker bär spår av en smygdarrande, lite upphetsad, inre konflikt. Ta bara denna bildkommentar av Gunnarsson (om en reklambild):

”Stretchar lite i kvällsblöjan med drogad nappflaska i väntan på att bli nattad av något ådrigt.”

Jag kan bara hålla med debattören och bloggaren Susanna Pettersson i att ”det finns något djupt obehagligt i Tomas Gunnarssons bildanalyser.” Pettersson skriver förövrigt en lysande betraktelse av denne Genusfotograf och hans kvinnosyn här. Författaren och journalisten Therese Bohman skriver också skarpt här. Och Svenska Dagbladets Sanna Rayman tar upp det på sin ledarblogg här. Det är sannerligen upplyftande att ta del av dessa starka kvinnors reaktioner på Gunnarssons utspel.

I grund och botten är det naturligtvis inte Gunnarssons egen läggning som är något problem. För min del får han gärna fortsätta vältra sig i sin queersexualitet och dricka rosa paraplydrinkar och partaja vidare på höga klackar. Det finns plats för alla. Nej, problemet är den generella synen på sexualitet – och att denna syn hyllas så unisont i det offentliga mediautrymmet. Det handlar om en syn och värdegrund som bygger på föreställningen att manlig sexualitet är något dåligt och oönskat (om den är heteronormativ), och att kvinnlig sexualitet är något fint och vackert (och allra finast om den bryter mot heteronormen).

Mitt synsätt är att både kvinnlig och manlig sexualitet kan vara – och ofta är – frisk och bra, men att det givetvis finns undantag.

Egentligen speglar fenomenet Genusfotografen bara den övriga radikalfeministiska svenska diskursen. Män är onda. Kvinnor goda. Med sådana grundpremisser för utanförskap är en av utvägarna för en ung man som vill in i värmen att göra just det som Gunnarsson (och många andra feministiska män), gör, nämligen att ansluta sig till radikalfeminismen, förneka sin manliga tillhörighet och bli en del av kampen mot männen och det manliga. Det är också tydligt hur ”förövarperspektivet” är ständigt närvarande i Gunnarssons syn på män och manlighet, vilket naturligtvis gör honom till en idol för alla de radikalfeministiska svenska kvinno- och tjejjourerna och grupperingarna kring dessa. Att föreställa sig våld och sex, våldtäkter och övergrepp och att detta är något ”naturligt” för män, något som de flesta män sysslar med eller uppskattar, är ju ett huvudtema i dessa organisationer och deras minst sagt bisarra förståelse av verkligheten.

Jo, nog är Genusfotografen och Tomas Gunnarsson ett sorgligt fenomen som ligger exakt rätt i både tid och plats.

Hen fits right in there.

Annons