Den identitetspolitiska matrisens felaktiga form

Den svenska identitetspolitiska matrisen går ut på att placera in olika typer av människor i en föreställd makthierarki. De som är överst är hemska och dåliga eftersom det sägs att de genom sin makt förtrycker grupperna under.

Det som utmärker personerna i denna tankeorigami av strukturella över- eller underordningar är biologiska och fysiologiska kännetecken. Inte hur man har det förspänt här i livet, inte vilken makt man kan utöva över andra genom sitt yrke, inte om man växte upp i ett skjul intill en sopstation eller i ett slott i Mälardalen. Inte om man haft missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar eller en varm och trygg barndom med stöd och uppmuntran.

Nej, det är yttre attribut som typ av könsorgan och vilken nyans huden har som avgör vem och vad du är – och vad du är värd. Vilka man föredrar att ha sex med påverkar också ens position i denna tankeinkongruens.

Det hela går ut på att hävda sin position någonstans under den översta pinnen. Då kan man hata, håna, sparka på och bete sig illa mot de människor som man föreställer sig befinner sig ovanför – och samtidigt kräva ersättning och extra stöd för sin underordning. Överst har man placerat den svenska, kaukasiska mannen. Etniskt svenska män, alltså, och allra högst upp står de som fötts med blå ögon och blont hår. Med dem slutar överordningen och endast himlen tar vid. Ja, förutsatt att dessa män inte har sex med andra män. För då faller de ned i pyramiden något snäpp och kan därför också kräva ersättning – och givetvis öppnas också möjligheten att hata utan repressalier (så länge det hatas ”uppåt”, vilket i det här fallet är begränsat till heterosexuella, vita män).

Den yttersta fienden, den värsta tänkbara människan – den som det alltid är problemfritt att hata och bekämpa – det är alltså den som står allra överst. ”Den rasistiska feberdrömmens” fältherrar, de ljushåriga, blåögda, heterosexuella männen med etniskt svenskt ursprung.

Vad vill jag då ha sagt med detta, förutom bilden av ett alltmer splittrat och fientligt samhälle?

Jag tror att man måste se och förstå den här matrisen för att begripa vår tids nationella politiska händelser. Det ligger nämligen i identitetspolitikens natur att under den grupp som sägs stå överst (enligt ovan), råder delade meningar om vem som står under vem (och därmed vem som får ge sig på vem). Enligt matrisens teoribygge hamnar en mycket ”rasifierad” (mörkhyad), muslimsk och lesbisk kvinna med funktionshinder allra längst ner i den svenska makthierarkin. Men mellan botten och toppen finns oklarheter. Står en vit man med blå ögon som bytt kön och konverterat till islam över eller under en svagt färgad heterosexuell kvinna i rullstol? Är en lesbisk svensk kvinna med en asiatisk förälder och hörselskador över- eller underordnad en romsk man med mörk hy utan ett ben? En homosexuell ljus man mot en heterosexuell mörk kvinna? En äldre men atletiskt byggd homosexuell ljus man mot en ung mörk kvinna med en fetmadiagnos?

Man kan hålla på i all oändlighet… Vi ser också hur grupper allt oftare och allt mer högljutt hamnar i konflikt med varandra i den outtröttliga kampen om underordningen. Men mellan tjäbblen, bråken och påhoppen enas man ibland och siktar gemensamt in sig på den grupp som man kan enas om befinner sig högst upp – där det inte råder några tvivel – och mot vilken det alltid går att definiera sig själv som underordnad. Den vita, svenska cismannen. Herren på täppan. Ondskan själv. Fienden över alla fiender.

De som läst den här bloggen tidigare har ju redan förstått att jag menar att den här typen av identitetspolitik (som förs i Sverige idag), inte bara är ovärdig och förödmjukande för alla inblandade. Den är i längden också destruktiv och farlig.

Men den förklarar också hur samhället och media handskas med olika händelser och varför utvecklingen ibland ser ut som den gör.

De romska grupperna och hanteringen – och rapporteringen – kring dessa är ett tydligt exempel. De tiggande romerna finns nu i stora delar av Sverige. I Stockholms innerstad en fredags- eller lördagskväll sitter det en romsk tiggare med 10-15 meters mellanrum, gata upp och gata ner. Det handlar om många tusentals, säkert tiotusentals personer. Och för den som öppnar sina ögon är det inte svårt att upptäcka män med mobiltelefoner som rör sig mellan och i närheten av de som tigger. Den svenska polisen har kartlagt att organiserad brottslighet är vanlig i dessa grupperingar, även prostitution, koppleri och narkotikarelaterade brott.

Men när polisen försöker kartlägga brottsligheten (kriminalitet som råkar ha det gemensamt att många romer är verksamma inom den), så kallas det för ett ”etniskt register”. I sin iver efter att få de makthierarkiska modellerna bekräftade, målar man upp bilden av etniskt svenska poliser (inte sällan män), som är ute efter att jaga och diskriminera utsatta och underordnade romer. Detsamma när det gäller REVA-gruppen. Att försöka komma till stånd med ficktjuveligor som härjar i tunnelbanan leder till att den svenska polisen utmålas som rasister och förövare. Allt enligt den identitetspolitiska matrisens logik.

Samtidigt uppstår som förväntat en handfallenhet när över- och underordningen blir otydlig. I dagens Metro rapporteras om romska tiggare som attackerats med vatten, sten och glåpord. Rubriken lyder ”Irritation bland allmänheten högre”. Problemet är bara att gärningsmännen nu är gäng med invandrarungdomar. Det skaver i matrisen. När man väl en gång har sagt att det är okey att hata och sparka ”uppåt”, blir det avgörande att fastställa vad som är uppåt och nedåt. Och när det råder en viss osäkerhet tystas i regel händelsen ned, eller vinklas så att det är oklart vad som hänt. Det samma gällde för händelsen förra året då en svart man (som var ute och gick med en barnvagn), höll på att kastas ner från en gångbro i Malmö. När det visade sig att förövarna var unga män och kvinnor med mellanösternbakgrund tystnade media omedelbart.

Identitetspolitiken, där den radikala feminismen är navet, är som sagt en återvändsgränd, för alla inblandade. Och att se den ängsliga, fega och åsiktstrånga svenska journalistkåren hantera denna verklighet är – om det inte vore för situationens allvar – en mycket besynnerlig form av underhållning.

Soran Ismail debuterar idag också som kolumnist i Svenska Dagbladet – och skriver också om tiggande romer. Inte särskilt anmärkningsvärt. Vi förstår att Ismail har ett gott hjärta eftersom han ger mycket pengar till tiggare (några män med mobiltelefoner har han givetvis inte sett eller reflekterat över). Och perspektivet är tydligt vänster. Kontentan är att tiggeriet och tiggarna är här för att stanna, vilket Ismail stödjer som idé.

•••

Jag vill passa på att lyfta fram en kommentar av signaturen ”Inte sexist, men” från gårdagens inlägg. Jag tycker den är så relevant att den förtjänar uppmärksamhet. Första avsnittet är ett citat ur min text:

”“Män är onda. Kvinnor goda. Med sådana grundpremisser för utanförskap är en av utvägarna för en ung man som vill in i värmen att göra just det som Gunnarsson (och många andra feministiska män), gör, nämligen att ansluta sig till radikalfeminismen, förneka sin manliga tillhörighet och bli en del av kampen mot männen och det manliga. Det är också tydligt hur ”förövarperspektivet” är ständigt närvarande i Gunnarssons syn på män och manlighet, vilket naturligtvis gör honom till en idol för alla de radikalfeministiska svenska kvinno- och tjejjourerna och grupperingarna kring dessa. Att föreställa sig våld och sex, våldtäkter och övergrepp och att detta är något ”naturligt” för män, något som de flesta män sysslar med eller uppskattar, är ju ett huvudtema i dessa organisationer och deras minst sagt bisarra förståelse av verkligheten.”

Det var ungefär så jag gjorde under ganska många år, om än inte lika uttalat som Gunnarrsson. Man ska vara medveten om att på varje feministisk man går det tio feministiska kvinnor (varav uppskattningsvis två i och för sig är flator) och är du väl inne i den värmen så behöver du inte konkurrera med så värst många andra män om att få ligga. Dessutom, eftersom den tvåsamma heteronormen bör undvikas, så kan du med fördel ha öppna relationer och delta i allehanda polyamorös relationsanarki utan att för den skull bli betraktad som ett manligt svin, utan snarare som en duktig och jämställd feministisk man. Ibland ifrågasatte jag lite försynt sådant som jag tyckte verkade vara alltför uppåt väggarna. Blev då alltid uppmanad att läsa på. Till sist läste jag på och häpnade när jag insåg hur lurad jag låtit mig bli och hur kuvad och förminskad jag varit.

Och ja, de där resonemangen, om att det ingår i mansnormen att utföra våldtäkt och andra våldsdåd, skulle innebära att vi omgående skulle vara tvungna att bygga tusentals nya fängelser i landet för att kunna husera alla dessa våldsamma män. Men nu bygger vi inte tusentals nya fängelser. Varför? är en fråga många feminister borde ställa sig om och om igen tills svaret blev dem synligt. Och svaret är naturligtvis att en NORM är det normala, det de flesta gör och tänker. Därav namnet… Feminister har alltså i sann postmodernistisk anda kidnappat ett ord, gett det en ny betydelse som passar den ideologiska agendan. I dessa feminister värld har avvikarna blivit de normala, medan de normala svartmålas, mobbas och kättas fast vid den offentliga scumpålen SAMTIDIGT som de osynliggörs med hjälp av sann feministisk härskarteknik.”