Andel kvinnliga chefer i Sverige och vad DN menar med ”Män som hatar kvinnor”

En nyhet som mig veterligen endast skapade små (om några), notiser i traditionella medier under förra veckan var att andelen kvinnliga chefer i Sverige (i företag och organisationer), har ökat från 29 procent till 36 procent på sex år. Värt att notera är också att kvinnliga chefer i landstingen är 73 procent, i kommuner 67 procent och för staten 44 procent. Det är den privata sektorn som ligger lägre, med 29 procent kvinnliga chefer.

Man skulle kunna säga att den svenska statsfeminismen, eller politiska radikalfeminismen om ni så vill, ångar på mot jämställdhetsmålet 100% kvinnor (här ligger landstingen bäst till med endast tre av tio manliga chefer kvar). Men spegelvänt ligger ju då det privata näringslivet med endast tre av tio kvinnliga chefer? Nja, fast om man ser till utvecklingen som för privat sektor har gått från 19 till 29 procent på tio år, så är det tydligt åt vilket håll utvecklingen går.

Läser man SCB’s rapport ”Kvinnor och män i näringslivet 2013”, så framkommer också (vilket knappast är förvånande), att om man bara ser till åldersgruppen 18 – 35 år, så är andelen kvinnliga chefer i privat sektor 37 procent. Det är i gruppen 50 – 64-åringar som andelen manliga chefer är hög, 76 procent. Ungefär samma siffra som gäller för landets styrelseproffs alltså, som av en händelse också ofta är en bit över 50 år gamla.

Vi kan alltså säga att i dagsläget är strax under 4 av 10 chefer kvinnor i Sverige. 6 av 10 är män. Inom några år kommer vi att ha uppnått 50/50. Och det är väl bra, tycker säkert många. Jo, varför inte, om det handlar om rätt man (eller kvinna), på rätt plats. Men samtidigt, är det någon som verkligen tror att det kommer att stanna där?

Nej, tvärtom pekar allting på att utvecklingen kommer att fortskrida och att syftet med alla feministiskt färgade insatser och kampanjer aldrig kommer att nöja sig med ”varannan damernas”. Tvärtom tyder allt på att ribban höjs och att den egentliga drivkraften bakom den radikalfeministiska politiken helt enkelt går ut på att få bort män från ledande befattningar.

En fullkomligt naturlig och logisk vilja med utgångspunkt i radikalfeminismens syn på gruppen män som fiende, förövare och skurkaktig utsugare. Att pojkarna havererar i den svenska – feministiskt anfrätta – skolan, och att numera endast 3 av 10 högskolestudenter är män, är naturligtvis också en positiv utveckling utifrån ett feministiskt perspektiv.

Ju färre män, ju mer ”jämställt”, som det heter på feministiska.

•••

Det är inte särskilt meningsfullt att kommentera utvecklingen på Dagens Nyheter längre. Och DN Kultur är ju sedan länge förlorad i en slags radikalfeministisk kräkhink (ett öde som dessvärre även SvD Kultur verkar närma sig med förbluffande hastighet). Men där finns samtidigt en positiv men motsägelsefull ryckning då och då, nästan alltid på ledarsidorna. Det är som att man fastnat i ett klibbigt nät av positioneringar, utan möjlighet att komma loss. Man kan inte säga saker rakt ut eftersom det skulle försvåra den ställning man tydligt har tagit i andra sammanhang när det gäller radikalfeminism, intersektionalitet och kulturrelativism. I dessa frågor har ju ”liberala” DN köpt hela vänsterns stora åsiktspaket (all inclusive). Resultatet blir luddigt, tvetydigt och ibland paradoxalt. Som journalistik betraktat är det förstås förbluffande, då klarhet och tydlighet borde vara vägledande för en ledarredaktion.

Exemplet jag vill ange är dagens huvudledare i DN. I en viktig och angelägen text om den grymma utvecklingen för kvinnor i Irak i samband med införandet av artikel 41, eller Jaafari-lagen, väljer DN en rubrik med både tydligt svenska och radikalfeministiska förtecken, nämligen ”Män som hatar kvinnor”.

Genom att göra så markerar DN sin radikalfeministiska position – och undslipper även islamofobistämpeln, genom att göra det som händer flickor och kvinnor i Irak, till något som handlar om gruppen män generellt, och inte minst svenska män. I denna mening är det också en blinkning till Gudrun Schymans talibantal, där svenska män och talibaner likställdes.

Ur texten:

”Nu är allt på väg att förändras. Risken är stor att ett lagförslag – artikel 41, också känt som Jaafari-lagen – klubbas i Irak. Lagen är ett hån mot allt vad jämställdhet, anständighet och civilisation heter.

Syftet är att olika religiösa grupper ska kunna dömas efter egna trosregler. Majoriteten av irakierna är shiamuslimer, och kritikerna fruktar nu att det blir konservativa mullor snarare än sekulära domare som kommer att avgöra kvinnornas öde.

Om äktenskap börjar regleras efter shialagstiftning blir konsekvenserna förödande. Enligt organisationen Human Rights Watch kommer 9-åriga flickor att kunna giftas bort – i vissa fall ännu yngre. Muslimska män kan förbjudas att gifta sig med ickemuslimer, en make får ha sex med sin fru när han vill och kvinnor får inte lämna huset utan mannens tillstånd. Vid en skilsmässa får pappan automatiskt vårdnaden om barn över två års ålder.”

För DN är alltså detta inte något som tydligt föranleder kritik mot en viss kultur eller religiös fundamentalism i första hand. Eller islam (gudbevars). Nej, detta handlar om gruppen män i världen. Män som hatar kvinnor (genom rubriken).

Här skriver man något mycket viktigt och bra, vilket också skapar en känsla av att ledarförfattaren och rubriksättaren inte bara är två olika personer, men två personer med olika agendor:

”I en artikel brittiska Guardian uttalar sig en talesman för Iraks justitieminis­ter på ett sätt som tyvärr inte är otypiskt i sammanhanget: ”Det finns de som ogillar lagen, dem struntar vi i för de är emot islam”.

Det är en inställning som är spridd långt utanför landets gränser. Även de mest sekulära och radikala debattörer i väst har ofta svårt att på allvar kritisera fundamentalistiska muslimska lagar och sedvänjor. Bågen spänns, argumentpilen ligger mot strängen – men så snart målet inte är en vit europeisk man börjar armen darra.

Det är obegripligt och ett bittert svek mot miljontals utsatta kvinnor. De som gynnas av en sådan inställning är inte muslimer i allmänhet utan de extremister som gör vardagen till ett helvete för muslimer i allmänhet.

När kvinnorna får frågan vad västvärlden kan göra uppmanar de till alla former av stöd, både ekonomiskt, moraliskt och politiskt.

I dag vänder de sig till utrikesminister Carl Bildt i ett brev. De vädjar om att Bildt ska uttrycka Sveriges djupa oro över Jaafari-lagen och uppmana Iraks premiärminister att respektera mänskliga rättigheter.

Det är det minsta man kan begära. Sverige och EU måste också fortsätta att stödja organisationer som på plats motarbetar dem som på det mest brutala vis vill vrida klockan tillbaka hundratals år.”

Nog darrar även DN’s arm betänkligt. Och DN Kulturs armar är sedan länge ideologiskt bakbundna i dessa frågor. Att protestera mot den ängsliga och undermåliga svenska kulturjournalistiken är ett arbete vi kan utföra här hemma och på plats. På så vis stödjer vi också kvinnorna och flickorna i Irak.

Annons