Feminister slår mynt av tragedin i Helsingborg

Som en följd av det tragiska dödsfallet i Helsingborg kommer nu radikalfeminister från hela landet springande och försöker slå mynt av händelsen. Jag tog ju igår upp Erika Hallhagens misandriska krönika i SvD, där hon skyller allt på männen och ”machoidealen”. Det är värt att notera att detta sedan blev en egen rubrik i sektionen Brännpunkt direkt (också i SvD): ”Hur skall vi kunna förändra machoidealen?”. Redaktörerna Carina Stensson och Carl-Johan Bilkenroth har alltså tagit andemeningen i Hallhagens krönika och omvandlat den till en slags sanning (som läsarna ombeds förhålla sig till).

Intressant är också att se hur man presenterar resultatet av chatten i pappersutgåvan (Brännpunkt direkt är ju ett forum på svd.se där läsarna ges möjlighet att kommentera en fråga). Läser man chatten i nätforumet kan man konstatera att en överväldigande majoritet av kommentarerna förkastar hela grundantagandet. Ytterst få kommentatorer håller med Hallhagens resonemang. Många pratar om feminism i negativa ordalag. Men i pappersutgåvan (där endast ett fåtal av kommentarerna återpubliceras), ser det istället ut som en någorlunda ”jämn” debatt – och inga av de uttryckligen feminismkritiska kommentarerna publiceras. Däremot har man givetvis tagit med den enda man i tråden som försvarar och gillar ”machoidealen” (och säger sig vilja uppfostra sina söner enligt dessa). Eller är det kanske någon i Brännpunkts egen redaktion som skenpostat denna kommentar, liksom för att ge legitimitet åt trådens rubrik? Det är dessvärre inte en omöjlig tanke idag.

Detta är en av kommentarerna som lämnades därhän. Den är skriven av ett föräldrapar som heter Anna och Fredrik. Jag menar att den är ytterst relevant och återpublicerar den därför här:

”Vi skriver detta tillsammans eftersom vi båda är så fantastiskt trötta på att det idag är legio och till och med påbjudet att märka allt objektivt negativt med ”manligt” och allt objektivt positivt med ”kvinnligt”. Och att öppet hacka på och häckla naturligt manligt beteende. Våra gemensamma barn – två killar 12 och 14 frågade senast i förra veckan vad det är för fel på att vara kille? Vi blev förskräckta och undrade varför frågan kom. Båda hade erfarenheter från skolan att lärare konsekvent häcklar det som killar gör och tycker om och lyfter upp normalt kvinnligt beteende. Dessutom är de läskunniga och tar del av allt som skrivs och sägs i media. Som mamma (och pappa självklart) är det djupt oroande vad det gör med deras självkänsla. Förmodligen är det ett feministisk mål… Snälla – det s.k. fotbollsvåldet har inget med machoideal att göra. Det är ett ideal i en liten grupp med busar – visst många killar, men i och i anslutning till ”firmorna” finns också många tjejer som hejar på och uppmuntrar.”

Vad vi ser är alltså en slags feministisk förvrängning i mediarummet. Människors åsikter och reflektioner, till och med i ett forum där själva poängen sägs vara ”debatt”, redigeras och putsas iordning innan de presenteras så att det hela får en mer politiskt korrekt fernissa. Och feministiska antaganden korsbefruktas från den ena till den andra mediaplattformen. Det här pågår ständigt. Dag ut och dag in. Jag skulle tro att den här typen av journalister och redaktörer idag måste lägga en betydande del av sin tid på att åsiktsfiltrera och tankeredigera hur händelser och ”debatter” presenteras. Yrkeskategorin ”journalist” har i Sverige de senaste decennierna omvandlats från att vara en fristående, granskande observatör i allmänhetens tjänst, till att bli en maktens och åsiktshegemonins vakthund med syftet att uppfostra och korrigera medborgarnas tankar.

Men värst av de som nu försöker slå mynt av – och ideologiskt profitera på – den tragiska händelsen i Helsingborg, måste nog vara SKR (Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund), som i ett väl tilltaget inlägg i dagens SvD Brännpunkt får fritt spelrum att uttrycka hat och fördomar gentemot gruppen män. Artikeln är så proppad med radikalfeministisk misandri att det är svårt att kommentera något specifikt. Men det hela går naturligtvis ut på att koppla samman detta med att en man har avlidit som en följd av bråk kopplat till fotbollssupportrar i Skåne med det man kallar ”normer för maskulinitet” och ”mäns våld”. Något undertecknarna (Carina Ohlson, ordförande och Olga Persson, förbundssekreterare i SKR), säger sig vara ”ofrivilliga experter på”.

Man resonerar ungefär så här. Eftersom det ”manliga” och ”maskulina” är ondskefullt och våldsamt, kan fotbollen inte få fortsätta tillåtas vara en ”manlig fristad”. Man vill göra gällande att den våldsamma fotbollshuliganismen handlar om generella ”manlighetsideal”. Och i nästa mening påstår man att dessa så kallade manlighetsideal är ”heliga” och ”onämnbara”. Kontentan är att sådana saker som ”manlighet”, ”maskulinitet”, ”mansideal”, ja, allt som har med begreppet ”man” att göra, måste rensas bort från samhället om det någonsin skall bli bättre. Inga andra insatser kommer att göra någon skillnad, avslutar Ohlsson och Persson sitt djupt fördomsfulla och fientliga inlägg. Och kanske har SKR därmed också säkrat upp sin ekonomiska position i det genusindustriella slukhål som regeringen öser hundratals miljoner över varje år, om inte annat då begrepp som ”män” och ”manlighet” med sannolikhet kommer att finnas kvar så länge män tillåts vandra fritt på denna jord (och inte utsätts för en ”slutgiltig lösning”, vilket SKR troligen skulle sponsra, det ekonomiska avbräcket till trots).

•••

För mig är det uppenbart att de grupperingar – med kriminella och våldsamma kännetecken – som idag växer fram i Sverige (huliganism, organiserad brottslighet, MC-relaterad kriminalitet, religiös extremism, gängkriminalitet), och som främst består av unga män, är ett tydligt tecken på avsaknaden av manlighetsideal och bristen på närvarande män och sunda maskulina förebilder genom uppväxten. Detta i kombination med det utanförskap som följer av ett samhälle som tidigt vänt dem ryggen, kallat dem oduglingar och hävdat att de är dåliga människor av börd, skapar till slut dessa horder av unga män som väljer en sista utväg mot någon form av självidentitet – om än en våldsam och kriminell sådan. Det maskulina har då förvridits till en abnormitet. För andra blir självmord en utväg, vilket kan förklara varför 3 av 4 som tar sina liv i unga år är män.

Den svenska radikala statsfeminismen bär i slutändan ansvaret för denna utveckling. Priset kommer dock att behöva betalas av oss alla.

Annons

Den blonda skammen och ett oförsiktigt klämmande

Så här i början av april kunde man tro att det som håller på att hända med Svenska Dagbladet är ett dåligt skämt. Visst finns det en del kloka ledarskribenter kvar, men i stort sett verkar tidningen gå samma öde till mötes som Dagens Nyheter. Den agendasättande journalistiken håller på att helt ta över. En slags åsiktsjournalistik där agendan – make no mistake – är det radikalfeministiska och intersektionella. Och naturligtvis är det kulturdelen som har trasslat in sig värst i dessa tankegångar.

Den radikalfeministiska redaktionen, med Erika Hallhagen, Erica Treijs och Katarina Wadstein Macleod i täten, har fått förstärkning av radikalfeministerna och intersektionalisterna Katarina Wennstam och Soran Ismael. Jag gissar att det inom kort kommer att betyda att SvD Kultur, precis som DN Kultur, bara undantagsvis kommer att publicera tankegångar som inte utgår från kön, ras och sexuell läggning – och där folket skall undervisas i hur de fastlagda maktordningarna gör oss alla till representanter för de grupper vi antas tillhöra och hur vi måste agera utifrån detta (ta plats, hålla käft, lyftas fram, skämmas, vara stolt eller maka på oss). Naturligtvis är det kulturchefen Daniel Sandström som främst bär ansvaret för denna utveckling, men ytterst är det ju också ett ägaransvar.

Mot bakgrund av att vänsterns alla tidningar och tidskrifter sedan länge har tumlat ner i denna ideologiska och intellektuella avgrund – och praktiskt taget aldrig skriver om något annat – kunde man kanske tro att de borgerliga och liberala tidningarna kunde presentera en djupare och mer vetenskapligt orienterad analys. Men det verkar alltså inte bli så. Man köper vänsterns identitetspolitik, radikalfeminism och kulturrelativism rakt av. Det verkar handla om en internaliserings- snarare än en trianguleringsprocess. För mig är och förblir det ett mysterium, särskilt med vetskapen om att upplagesiffrorna minskar i rasande fart.

•••

Jag reagerar på ett uppslag i dagens SvD Kultur. Det är författaren Marcus Priftis som ges möjlighet att befästa det ”korrekta” perspektivet när det gäller synen på Sverige, svenskar och rasism. Jag läser texten fram och tillbaks och försöker utröna vad det egentligen är Priftis försöker säga, vad han vill komma fram till, om det är något jag missat vid sidan av det uppenbara.

Men nej, det är det gamla vanliga. Det finns ingen ”svenskhet” – och om den finns, måste den upplösas, eftersom den de sista 130 åren har ”ägts av rasisterna”. Priftis ger sig in i en föreställning om att det som är ett kaukasiskt utseende, också att ha blå ögon och blont hår, egentligen är en konstruktion, en illusion, att det inte finns på riktigt, och att det inte har något som helst med Sverige att göra. Det blonda och det blåögda är istället en slags ”rasistisk feberdröm”.

I Priftis föreställningsvärld är även Carl Larssons och Anders Zorns bilder konstruktioner som representerar en tillgjord verklighet. Det blonda och blåögda är en overklig och oriktig återgivning. Denna oerhört besvärande ”vitaste vithet” verkar Priftis endast se som en rasistisk markör, ingenting som har det minsta med Sverige att göra.

Tvärtom finns det ingenting etniskt svenskt, eller ”etniskt svenskt” som Marcus Priftis skriver. Man får, som så ofta när den här typen av åsikter och perspektiv får fritt spelrum, känslan av att Sverige och allt som har med Sveriges historia – och de som bott i dessa trakter i tusentals år – att göra, egentligen bara är på låtsas. Sverige existerar liksom inte, och tror man att det gör det bör man omedelbart sluta upp med sådana dumheter.

Att mina barn råkar ha blont hår och blå ögon är ingenting de skall glädjas åt som svenskar, tvärtom skall deras utseende kopplas samman med rasism och skam. De skall dessutom lära sig att deras fysionomi egentligen inte hör hemma i det här landet, att det egentligen bara är ett slags hittepå. Prifti slår ju också fast – i förbifarten – att de flesta svenskar härstammar från trälar.

Den här typen av texter är idag skåpmat även i så kallat liberal och borgerlig press. Vi skall lära oss att avsky oss själva, skämmas för hur vi ser ut och för dem vi är. Vi skall rent av låtsas om som att vi inte finns. Upplösas i ett slags självföraktande moln av skuld och skam. Och om vi inte vill spela med i detta självspäkande är vi ondskefulla rasister. Eller förresten, det är vi ju redan genom hur vi ser ut.

•••

I gårdagens SvD ägnas en helsida åt att Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson har polisanmält en händelse där en anställd har känt sig kränkt för att säkerhetspersonal vid flyplatsen i Arvidsjaur har rört vid hennes slöja.

Återigen är det lätt att förundras över detta med hur, vad och när någon blir kränkt i detta land idag (flera har ju skrivit bra om detta, bland andra Dick Harrisson och David Eberhard). För de flesta som går igenom säkerhetskontroller på en flygplats är det ju en smula obekvämt att ta av sig mössor och hattar, skor, skärp och jackor. Och när det fortsätter att pipa i metalldetektorn får man stå ut med händer som rör sig över kroppen och även uppåt skrevet. Personalen är ibland trevlig men oftast allvarlig och försöker bara att utföra jobbet så snabbt och effektivt som möjligt. Hela förfarandet är, inte minst efter 2001, ett pris vi alla måste betala för en ökad säkerhet. Därför accepterar vi det, trots det eventuella obehaget.

Men nu känner sig alltså denna muslimska kvinna kränkt, vilket leder till att Försäkringskassans generaldirektör polisanmäler flygplatsens personal, vilket i sin tur leder till en helsida i Svenska Dagbladet.

Och vad är det som har hänt? Har någon skrikit okvädningsord, varit aggressiv, uppträtt hånfullt eller betett sig olämpligt?

Enligt den kränkta kvinnan (som i motsats till andra med huvudbonader och hättar inte ville ta av sig slöjan innan hon passerade bågen och vars genomgång alltså, kanske på grund av hårspännen, gjorde att metalldetektorn reagerade), hade säkerhetspersonalen då frågat ”Vad har du på huvudet?”. Därefter hade vakten ”klämt väldigt oförsiktigt” på huvudbonaden.

Sedan hade kvinnan ombetts ta av sig slöjan, vilket hon vägrade. Då skall säkerhetspersonalen alltså ha börjat ”rycka” i slöjan. Därefter fick hon möjlighet att ta av sig slöjan bakom ett skynke.

Ja, denna obegripligt kränkande och nedlåtande behandling blir alltså en stor nyhet i Sverige, där generaldirektörer, polisen och dagspressen lägger både tid och energi för att utreda hur det kunde hända. Svenska Dagbladets reporter Andreas Örwall Lovén ställer också frågan till en kommissarie vid Norrbottenpolisen, om polisen varit på flygplatsen och ”hört personalen”.

•••

Som vi kunde misstänka gör nu landets alla radikalfeministiska journalister sitt bästa för att skylla mordet på en fotbollssupporter i Helsingborg på ”manligheten” och gruppen män. Det är givetvis alla män som är ansvariga för detta. Erika Hallhagen vill ju inte vara sämre och i dagens SvD-krönika lär vi oss att män i allmänhet egentligen kan likställas med ”Firman” (AIK’s ökända supportergrupp). Jag vill bara återge ett citat från inledningen, som jag menar räcker för att förstå Hallhagens sätt att se på världen:

”Att jag slutade kolla på herrfotboll kan sammanfattas i att jag tröttnade på att reflexmässigt applådera fram män.”

Av detta kan vi kanske också dra slutsatsen att film- och kulturskribenten Hallhagen är ointresserad av – och vägrar ”applådera” – kultur som är producerad, framtagen eller skapad av män. Det skulle isåfall matcha Hallhagens tillskott till Svenska Dagbladets kulturjournalistik ganska väl.