Hej, Maskulint Initiativ! Och lycka till!

Jag noterar att en ny facebooksida, som säger sig vara partiet Maskulint Initiativ (M!), under ett dygn har fått (i skrivande stund), 24.500 lajks. Det förefaller vara seriöst, att döma av de floder av hat, hån och oförskämdheter som nu väller in från feminister på sidan.

Jag vet för lite om gruppen (fyra unga män om jag har förstått det rätt), som startade initiativet, men jag skulle tro att de i nuläget är en aning chockade över att de på en dag har fått större uppskattning på FB än vad till exempel Folkpartiet har. Kanske är det hela ett spontant initiativ (efter FIs framgångar och okritiska hyllningar i svenska traditionella medier), kanske är det mera noggrant planerat? Jag vet inte, men det skall bli intressant att följa utvecklingen.

Hursomhelst kommer initiativet, och hur det bemöts, visa upp just hur den radikala feminismen och dess olika maktinstrument nu kommer att mobilisera och göra allt för att krossa det. Jag är inte säker på om dessa unga män har klart för sig hur högt priset för dem personligen kan komma att bli, men jag hoppas innerligt att deras grupp redan har sådan styrka och integritet att de härdar ut den kommande skitstormen.

Men initiativet visar oss också redan att något kan vara på väg att hända i Sverige. Att så många människor på så kort tid reagerar positivt när en grupp öppet tar avstånd från den antihumanistiska svenska feminismen (med hänvisning till det extremistiska FI), visar att fler än vi kanske trott håller på att vakna upp.

Som vi vet är ju osynliggörande en av feminismens flitigast använda härskartekniker (”våga vägra debatten” är ett utmärkt exempel). Jag skulle därför knappast tro att någon av Public Service-kanalerna kommer att rapportera om detta. Det spelar nog ingen roll om sidan får 50.000 lajks, trots att både SVT’s Aktuellt och Rapport brukar ta upp motsvarande feministiska upprop på FB med kanske några tusen gillare (och kalla det för ”uppror” eller ”kritikstorm”). Så snedvriden och politiserad (åt det vänsterfeministiska hållet) är de flesta av våra traditionella medier idag. Och det är kanske också därför detta nya uppvaknande inte borde förvåna oss. Man kan som bekant inte lura alla människor hela tiden.

Men låt oss också vara beredda på att om det skrivs eller pratas om detta genom de traditionella medierna framöver så kommer det hela att förlöjligas, förminskas, misstänkliggöras, hånas och kräkas på. Det är ju så radikalfeminister oftast bedriver opinion eller bemöter kritik och jag är ganska säker på att detta inte kommer att bli något undantag. Och då skall man alltså komma ihåg att det nya partiets (om det nu verkligen är eller blir ett parti) värderingar är rumsrena, humanistiska och sunda (dock inte feministiska). Detta är en sådan makalös provokation för de feministiska sekteristerna att bara reaktionerna kommer att bjuda oss på ett skådespel av rang.

Jag har heller inga problem med namnet. Just att det är ”maskulint” och inte ”maskulinistiskt” eller ”maskulistiskt”. I någon mening finns det något sunt maskulint i hela reaktionen och initiativet. Och detta i en tid när samhället konsekvent tynger ner våra barn och ungdomar med föreställningar om att maskulint är detsamma som fult och dåligt.

Ja, som sagt, jag vet inte så mycket om det hela annat än att jag uppskattar initiativet och önskar dem all lycka och välgång!

Ser också att sidan fick närmare 500 fler lajks under det att jag skrev detta inlägg!

Annonser

Är du inte feminist så är du nazist!

Jag har tidigare varit inne på det osmakliga med att sätta begreppet ”feminist” i motsatsförhållande till ”nazist”. Och med feminist menas nu alltså den extrema, hatiska, revolutionära och aggressiva feminism som är tongivande i Sverige, alltså radikalfeminismen. Metoden går ut på att säga att antingen är du feminist (den ovan nämda varianten), eller så är du nazist eller åtminstone fascist eller rasist. Fis slogan lyder ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. Är du en person som, hur mycket du än avskyr och föraktar nazismen, vågar yttra kritik gentemot feminismen (eller helt enkelt bara tar avstånd från epitetet), så kan du alltså när som helst räkna med att få rasist- eller nazisthammaren i huvudet.

Det är säkert en väl uttänkt strategi bland de radikalfeministiska politikerna och spindoktorerna eftersom det bedövar både den potentiella kritiken och skrämmer folk att ställa upp sig i leden.

I gårdagens DN Kultur ansluter sig Ann Heberlein till denna strategi och skriver:

”Feminismen är nazismens antites. Där nazism hävdar den starkes rätt, värnar feminism det svaga livet – barn, sjuka, människor på flykt, men också miljön. Där nazism vill exkludera, vill feminism inkludera. Där nazism hyllar värden som rättvisa efter förtjänst, ordning och reda samt plikt utgår feminism ifrån värden som omsorg. I ett Europa som brottas med växande klyftor, med ekonomisk kris, med växande antisemitism och rasism behöver vi mer än någonsin står upp för marginaliserade människors rättigheter. Vi får inte låta ekonomiska värden vinna över människans värde. Vi får inte låta idén att några människor är mer människor än andra slå rot och växa. Kristna har inte ett högre värde än muslimer, européer har inte fler rättigheter än afrikaner och män är inte mer människor än kvinnor.”

Nej, Ann Heberlein. Feminismen är inte nazismens antites. Humanismen är dess antites. Och humanismen har praktiskt taget ingenting gemensamt med dagens feminism. Tvärtom delar dagens radikala feminism många totalitära, biologistiska och aggressiva drag med fascismen.

Det feminismen värnar är inte i första hand ”det svaga livet – barn, sjuka, människor på flykt, men också miljön.” Det feminismen värnar är i absolut första hand Kvinnan. I motsats till Mannen. Och allra minst den vita, heterosexuella mannen.

Du skriver att feminismen i motsats till nazismen vill inkludera. Var, hur och på vilket sätt har du kunnat dra denna slutsats? Är inte feminismen en ideologi som i hela sitt program, sin retorik och sina symboler är just exkluderande (gentemot gruppen män och särskilt vita, heterosexuella män)? Även bokstavligen (vissa seminarier och föreläsningar tillåter inte vita så kallade cismän att närvara rent fysiskt).

Och hur kommer detta med att ”kristna /inte har/ ett högre värde än muslimer” in i bilden? I en tid där kristna grupperingar i världen är de som mördas och drivs på flykt i allra störst omfattning. Dessutom förenas ju idag många nazister och islamister i den gemensamma antisemitismen.

Ann Heberlein pratar om en feminism som inte finns. Men det ideologiska tyckandet är komplett och lägger sig som en sked med de andra skedarna i den trånga och allt mer löjeväckande åsiktslåda som den svenska kulturjournalistiken har förvandlats till.

 

Susannas Crowbar reflekterar över samma ämne här.

Ett val som med all oönskad tydlighet visar vart vi är på väg

Det är med en känsla av bedrövelse jag följer med i upptakten till EU-valet, rapporteringen i media, själva valvakan i SVT och slutligen resultaten.

Försvagade mitten- och liberalpartier och kraftigt ökad mobilisering på de yttersta vänster- och högerkanterna. Och genom den oerhört skickliga och manipulativa sektledaren Gudrun Schyman har Sverige som första nation i världen mobiliserat och omsatt den extrema, manshatande och verklighetsfrämmande feminismen till politik och politisk representation (Fi får alltså ett mandat i EU-parlamentet). Men som om detta inte vore nog ökar ytterligare två partier på den yttersta vänsterkanten kraftigt. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet är också ivriga att vid sidan av de i grunden socialistiska värderingarna också understryka att de är minst lika radikala och extrema i sin feminism som Fi. Alla är de hjärtligt glada och välkomnande till den före detta kommunistiske ledaren att komma ombord på det revolutionståg som nu skall ta över Europa. Men i andra skyttegravar mobiliseras det också. Ett högerextremt muller hörs vid horisonten och vi känner igen det Europa som nu verkar gå sin historia till mötes. Förlorarna, nu som tidigare, är de krafter i mitten som har glömt hur avgörande det är för fred och stabilitet att hålla rent ut mot kanterna. Socialdemokraterna kan komma att hamna i en förödande situation där de som tänkt regeringsparti har färre mandat än de extrema vänsterkrafterna tillsammans. Men låt oss se.

Borgerlighetens bitvis katastrofala resultat visar också med tydlighet att flirtandet med vänsterretoriken och radikalfeminismen är en dead-end. Om de ”delar analysen” som partier som Fi eller MP gör, är det inte bättre då att rösta på MP eller Fi? Eller Sverigedemokraterna, som är det enda partiet som nu driver några av de tidigare typiskt borgerliga frågorna? Jo, uppenbarligen menar många det och vi ser att SD får närmare 10%. Så länge de borgerliga partierna inte har modet eller viljan att formulera en egen politik och vision kring jämställdhetsfrågor, ansvarsfull integration och immigration, utan köper vänsterns analyser rakt av (hur extrema och verklighetsfrämmande dessa än är), så är de på en obönhörlig väg mot irrelevans. Och visst är det detta vi ser början på idag. Ytterligheterna växer och hatet och avskyn mellan dessa växer. Den ömtåliga demokratin börjar krackelera. Lägg till detta den medvetna identitetspolitik som idag alltså förs fram av både vänstern och alliansen – där grupper av människor med olika hudfärg, kön och sexuell läggning ställs mot varandra och uppmanas att erkänna sina över- eller underordningar och genom detta får sitt existensberättigande legimiterat och sina åsikter respekterade eller inte respekterade i det offentliga rummet och debatten – och katastrofen är ett faktum.

Det är också både mycket allvarligt och på alla sätt häpnadsväckande att statliga Public Service (både SR och SVT), vars tjänster dessutom medborgarna tvingas att betala för, så tydligt tar ställning i rapportering och ”journalistisk” hantering av de olika partierna och dess företrädare (och de frågor de driver). Valvakan blir ju närmast en parodi på begreppen oberoende och neutralitet. Men rapporteringen dessförinnan likaså. Det blir på alla sätt smärtsamt uppenbart att omkring 60–70 % av journalisterna i Sverige (sannolikt är den siffran ännu högre inom Public Service), har djupa sympatier för ytterlighets- och extrempartier som V, MP och Fi. Till och med borgerliga Svenska Dagbladet gör ideologisk reklam för sekten och sektledare Schyman på sin förstasida strax innan valet. Schyman är med och representerad i debatter och opinioner, citerad, refererad till i en utsträckning som om det var ett regeringsbärande parti. Inställsamheten och den illa dolda förtjusningning bland journalister inför Fis radikala politiska feminism känner knappt några gränser. De få som försiktigt opponerar sig eller ställer obekväma frågor blir i medierna omedelbart misstänkliggjorda. Den idiotiska och absurda tanken att man antingen är feminist (läs radikalfeminist) eller ”rasist”, har slagit igenom. De saliga ögonen och hänförda kroppspråket både bland förespråkare för Fi och journalister när det visar sig att partiet kommer över fyraprocentsspärren vittnar om en religiös och närmast andlig lojalitet gentemot sekten och dess läror.

Valvakans hela upplägg är så vinklat att det nästan är outhärdligt att bevittna. Manshatande radikalfeminister, kommunister, socialister och så kallade ”antirasister” (som alltid är det ovan nämnda), varvas in som gäster och ”experter” i skendebatter enligt beprövad koreografi. En och annan moderat och ”liberal” får komma med på ett hörn (med då handlar det om alliansföreträdare som i stort sett delar radikalfeministernas synsätt). Ett värre brott mot en neutral hållning i ett demokratiskt val (och därmed mot demokratin i sig själv), har jag nog aldrig skådat i en svensk valvaka. Och att man blir allt mindre angelägen om att dölja den underliggande agendan är också avslöjande.

Det som håller på att hända blir ytterligare deprimerande när man tittar på förstagångsväljarna. Det är inte särskilt konspiratoriskt att räkna ut att den generation förstagångsväljare som nu röstar också är den första generation som vaggats igenom en i stort sett helt feministiskt präglad skola (där andelen män har minskat drastiskt de sista 20 åren). Den indoktrinering som genom radikalfeministiskt skolade (och alltmer lågpresterande) lärare från lärarhögskolan har drabbat den svenska skolan och dess intet ont anande elever skoningslöst – och har nu alltså gett oss horder av politisk hjärntvättade förstagångsväljare som inte förstår betydelsen av att tänka kritiskt. Utvecklingen hänger tätt samman med politiseringen i sig självt men också den drastiskt sjunkande kunskaps- och bildningsnivån i både skolan och högskolorna.

Vi är på väg mot en mycker bekymmersam framtid. Rena skräckscenarier till hösten när vi sannolikt får en rödgrön regering där socialdemokraterna är mindre än de extrema vänsterpartierna tillsammans. Och den skada och det sönderfall detta på sikt kommer att leda till är närmast episk. Mot vanvettet och galenskapen kommer SD sedan att växa till sveriges största parti, kanske med egen majoritet, och den politik som då skall ”återställa” nationen kommer att leda till ytterligare kaos. Det är inte svårt att i identitetspolitikens spår föreställa sig fullskaliga upplopp eller rent av inbördeskrig.

Förhoppningsvis blir det möjligt att då fly till något av våra nordiska grannländer, om de inte redan stängt gränserna gentemot Sverige.

Isabelle Ståhl – ännu en radikal vänsterfeminist i borgerliga SvD

Nu är det inte längre 274 utan 301 män som dött i den turkiska gruvan. Kanske har siffran stigit ytterligare. Svenska medier rapporterar om hur många fler “personer” som dött. Jag väntar på kommande reportage om att gruvolyckorna i världen drabbar kvinnor värst.

•••

Isabelle Ståhl är en kulturjournalist i SvD som jag inte fäst så stor uppmärksamhet vid. Men eftersom hon kvalar in som ännu en pk-klon i det hegemona gänget, blir det oundvikligt. För någon vecka sedan bemötte hon ju Åsa Beckmans hånfulla och fnittriga konstaterande i DN Kultur, att “Kulturmannen” (alltså vita heterosexuella män med etniskt svenskt ursprung som har valt att syssla med kultur), är död. Isabelle Ståhl menade då att han ju inte alls är död och att mycket mer måste göras för att få död på honom.

Och som den extrema feminist och vänstersympatisör som Ståhl är (hur skulle hon annars kunna skriva krönikor i “borgerliga” Svenska Dagbladet?), slår hon nu också fast att hennes “civilisatoriska vantrivsel” i tunnelbanan är så angelägen att reklam borde förbjudas. Eller åtminstone anpassas så att den verkar meningsfull för Ståhl själv och hennes behov här i världen. Allt annat är ju oetiskt.

Men det handlar såklart heller inte bara om produkter och reklamerbjudanden som Isabelle Ståhl inte gillar (och vill förbjuda). Viktigare, förstår vi, är ju politiska budskap som inte känns angelägna för Ståhl. Därmed sällar hon sig till den hord av antidemokratiska journalister i Sverige som på fullt allvar idag menar att vissa riksdagspartier inte borde få annonsera inför kommande demokratiska val (eftersom Ståhl och henns kompisar inte håller med). Och när de ändå får tillåtelse att göra detta (i enlighet med samma regler som gäller för alla demokratiskt valda partier), så skall affischer och tavlor givetvis rivas ner, förstöras och målas över.

Om högerextremister härjade i tunnelbanan och förstörde V’s, MP’s eller Fi’s affischer (eller hackade sig in på webben och omöjliggjorde spridning av budskapen), eller omöjliggjorde att dessa partier fick yttra sina tankar i det “offentliga rummet” (samma “offentliga rum” som alltså Isabelle Ståhl betraktar som sitt rum), så skulle det naturligtvis vara oacceptabelt och medföra konsekvenser. Jag skulle vara den första att fördöma sådana aktioner.

Men när nu vänsterextremisterna härjar mot högerpartiet Sverigedemokraterna och deras rätt som riksdagsparti att få yttra sig, ja, då ser det annorlunda ut. Vänsterfeminister som Ståhl tycker tvärtom att SL skall se över sina “etiska” regler (så att SD inte kan få utnyttja sin demokratiska rätt). Med några få undantag speglar detta det svenska journalistsamfundets hållning, vilket såklart både är en medial och demokratisk skandal.

Hade läget varit det omvända så skulle jag tagit Vänsterpartiets rätt att verka och kommunicera i samhället på samma allvar. Och jag är inte Sverigedemokrat, men det hör liksom inte till saken.

Tyvärr verkar inte vänsterextremisternas och radikalfeminsternas obildade och lågpresterande horder av revolutionärer förstå innebörden av demokrati – eller allvaret i situationen. Jovisst, “blodet skall flyta”, enligt skarpa intellektuella som Sebbe Staxx i Kartellen. Men att detta får något slags tyst medhåll i Public Service och traditionella medier överlag är ofattbart. Beyond comprenhension. Tack till Janne Josefsson som åtminstone sätter ner foten.

Det går att vara något annat än höger- eller vänsterextremist i det här landet. Det går att säga nej och absolut nej, både vänster- och högerut. Tyvärr verkar de som borde visa vägen ha glömt bort det.

274

Vi vet ju sedan tidigare hur allting dåligt och hemskt som särskilt drabbar pojkar och män här i världen skall neutraliseras, det skall helst inte uppmärksammas som något som just drabbar pojkar och män, utan något som drabbar “oss alla”. Detta gäller givetvis inte när särskilt kvinnor drabbas av något, för då är det specifikt och just kvinnor – och inte män – som drabbas, och detta skall i sin tur kopplas samman med den hårresande konspirationsteorin “patriarkatet”. På så sätt skall människorna fortsätta att föreställa sig att det är svårare och tyngre att leva här på jorden som kvinna, och att pojkarna och männen glider omkring i en privilegierad överordning.

Så ser den svenska statsfeminismen ut. Detta är realpolitik 2014.

Svenska feministiska medier (de traditionella medierna), når ständigt nya höjder i arbetet med att osynliggöra allt lidande som särskilt kan kopplas samman med män och manlighet (så länge det inte har att göra med radikalfeministiska analyser som strävar att eliminera det manliga). Att säga något positivt om män och manlighet är otänkbart, men också alltså att koppla samman män och manlighet med särskild utsatthet, eftersom detta utmanar den för feminismen så avgörande bilden av kvinnan som underordnad och utsatt (i motsats till mannen).

När 274 turkiska män dog en fasansfull död i en gruva nu i veckan, är alltså strategin som vanligt att göra allting för att undvika att berätta eller göra gällande att dessa män är just män.

Efter att ha lyssnat och läst svensk nyhetsrapportering är detta vad männen kallas:

Arbetare

Kollegor

Människor

Gruvarbetare

Personer

Avlidna

Överlevande (för de som klarade sig)

Förolyckade

De olycksdrabbade

Offren

“Dom”

274 (i meningen “274 döda i turkisk gruva”)

Inte en enda gång hör eller läser jag ordet “man” eller “männen”.

Och av alla beskrivningar tycker jag att “274” är mest symptomatisk, mest avslöjande. Det är endast en siffra, ingenting mer. Varken människor eller personer ens. 274 vad? Föreställ er att över 200 kvinnor hade dött en fruktansvärd död i något sammanhang och rubriken hade varit “274 döda”. Ja, naturligtvis otänkbart. Endast män kan osynliggöras på detta sätt och det har vi feminismen att tacka för. Av samma skäl ser vi också ett fullkomligt ointresse för att 9 av 10 som dör på sina arbetsplatser i Sverige är män. Tvärtom vill Fi lägga nya och mycket stora resurser på kvinnors arbetsmiljö (och här följer V och MP naturligtvis efter). Målet är sannolikt att de som dör på sina arbetsplatser aldrig skall behöva vara kvinnor, bara män.

•••

I gårdagens SvD brännpunkt ser vi kanske förklaringen till varför Centerpartiet kommer att åka ur sveriges riksdag i höst. Och varför Annie Lööf sitter i Aktuellt och delar Gudrun Schymans politiska analys. Det är den radikalfeministiska ledamoten i Centerpartiets partistyrelse, Kristina Jonäng, som slår fast att när politiker som är kvinnor kritiseras för någonting, så är det för att de är kvinnor (inte för vad de sagt eller gjort). Och kritiken skall ses som “manlig”. Det är männens “härskartekniker” (något som enligt den radikalfeministiska teorin endast män kan syssla med), som alltså drabbar Maud Olofsson när hon ifrågasätts i samband med Nuonaffären.

Det hela är naturligtvis både dumt och bedrövligt, men blir ytterligare beklämmande i det att Jonäng menar att denna kritik (gentemot Olofsson), också kommer att leda till mer “militant feminism”. Och att detta rent av egentligen är “männens avsikt”?

Vad skall man säga? Ja, låt mig bara säga att jag inte kommer att sörja Centerpartiets reducering till ett skoltidningsparti i Avesta.

•••

Annars rullar det ju på som vanligt. Svenska radikalfeminister, även inom borgerlig media, har bestämt sig för att ännu mer extrem och rå radikalfeminism skulle vara bra för Sverige. Svenska Dagbladet hyllar Fi över hela framsidan och hoppas väl därmed att kunna bidra till att dessa extremister kommer in i riksdagen. Att Fi och Gudrun Schyman menar att detta med pengar och att räkna på saker när det gäller budget och förslag (och vad det skulle kosta), är “fyrkantigt” (läs maskulint), hindrar inte SvD från att ansluta sig till propagandamaskineriet.

Jan Gradvall, nazism och ”den samtida samhällsjournalistiken”

Å ena sidan är det så obegripligt dumt att det knappt är värt att kommenteras. Å andra sidan innehåller det så många krystade felslut, dimridåer och medvetna missförstånd att det bara måste kommenteras.

Om inte annat för att det avslöjar så mycket om hur den svenska kulturjournalistiken ser ut idag. Och på vilken nivå dess analytiska och intellektuella nivå ligger. Jämte den pretentiösa tonen som får åtminstone mig att rodna.

Det handlar naturligtvis om Jan Gradvalls smärtsamt förvirrade försvarstal i Expressen kring Public Service-medarbetaren Ametist Azordegans rätt att kalla vem hon vill för nazist.

Ja, var skall man börja? Redan rubriken är avslöjande. “Kårens svek mot Ametist Azordegan”. Det är alltså journalistkåren Gradvall menar. Kåren skall hålla ihop, förstår vi, och skydda de sina. Ungefär som för poliser (där detta uttryckssätt är vanligast). Men här betyder också “kåren” de som tycker likadant och använder medias olika plattformar för att få ut samma beskrivningar som Gradvall, Azordegan och de flesta andra kulturjournalister som idag publiceras i Sverige. Ja, kåren skall hålla ihop och mota bort de andra. Att det Gradvall egentligen syftar till också kan beskrivas som åsiktskorridoren (i vilken “kåren” är grindvakterna), torde vara uppenbart för alla. Vidare lyser också Gradvalls elitistiska perspektiv igenom, det är ju riktiga journalister som Gradvall själv, med de “riktiga” åsikterna och perspektiven som har betydelse och som borde slippa utmanande och obekväma tankegångar från andra journalister. Ja, kåren måste hålla ihop. Även Aftonbladets Oisin Cantwell låter denna självbild pysa ut emellanåt, i det att han ser sig själv som en “riktig” journalist i lägen när andra journalister utmanar hans åsikter och journalistiska agenda.

Nog är det hela skrattretande och ger kanske en bra bakgrund till varför svenska folket knappt har något förtroende kvar för yrkesgruppen journalister.

Men vi skall också komma ihåg att Jan Gradvall är musikjournalist. Egentligen en popkille som läst fanzines och gått på undergroundklubbar sen tidiga tonåren. Formad av Clash och Ebba Gröns vänsterrevolutionära eskapader och utflykter i det tidiga 80-talet. Vi får i Gradvalls artikel klart för oss att just detta, kunskapen om punk eller hiphop och vilka som lirat vad i vilket band och när vilken platta kom ut och på vilket skivbolag, är de kanske viktigaste och djupaste meriter en journalist kan ha för att göra politiska och samhälleliga analyser.

“Många av dagens mest aktiva och mest pålästa samhällsdebattörer finns i hiphopvärlden”.

Ja, efter Janne Josefssons intervju med Kartellens Sebbe Staxx, framgår det tydligt att detta måste vara ett korrekt antagande. Eller?

Gradvall fortsätter: “När Janne Josefsson förra veckan fick frågan om vad han tyckte om Ametist Azordegan svarade han: ”Jag vet inte ens vem hon är”. Om han hade varit mer à jour med samtida samhällsjournalistik skulle han ha vetat det”

“à jour med samtida samhällsjournalistik”…

Kommer Jan Gradvall någonsin att förstå omfånget av den dumstrut han i detta läge har behov av? Ja, jo, jag rodnar. Jag kan inte hjälpa det.

Men det är alltså så här mycket journalistik ser ut idag. Pretentiösa, elitistiska, åsiktskonfirmerade idioter som rider ut för att skydda sina pretentiösa, elitistiska, åsiktskonfirmerade kompisar (och ropar om kåranda), när de i egenskap av Public Service-medarbetare kallat en icke åsiktskonfirmerad journalistkollega för nazist.

Det lustiga med texten (men som snabbt famlar bort sig i en obegriplig slutsats), är att den hittar fram till ett citat (och en oro) kring det jag faktiskt var inne på igår, att MITTEN håller på att falla isär: “//Things fall apart; the centre cannot hold” (William Butler Yeats). Men av detta verkar Gradvall (som alltså använder citatet i Expressen-artikeln), nå slutsatsen att eftersom Ebba Grön har skrivit en text som inleds med “Gud är fascist”, så måste väl Public Service-medarbetaren Ametist Azordegan få kalla Janne Josefsson för nazist.

Kanske dags att låta duktiga musikkillar som Gradvall syssla med sånt som de är bra på istället?

Rädslan och förvirringen i feminismens kölvatten gör borgerligheten obegriplig

Kanske skulle man kunna beskriva feminismen i dagens svenska politiska landskap som en liten, men mäktig och illvillig sabotör. Genom decennier av indoktrinering, mytspridning och uppiskning av harm och förakt har den, ibland genom villospår och med närmast magnetiska egenskaper för de med störst fallenhet och intresse för det fantasifulla och förenklade, snurrat omkring och gjort de flesta borgerliga kompasser odugliga. Konsekvenserna idag är förbluffande.

Att se debatten i SVT Agenda igår, mellan Centerns Annie Lööf och Fis Gudrun Schyman, blir en uppvisning i just precis hur det ser ut när en kompass har slutat att fungera. Och det är inte första gången, bara för någon vecka sedan hände i princip samma sak mellan Schyman och Folkpartiets Birgitta Ohlsson (Gomorron Sverige, SVT).

Vad vi ser är alltså en partiledare för ett borgerligt alliansparti, som tävlar med det minst sagt extrema vänster- och feministpartiet Fis partiledare om vem som är mest feministisk. Den ”analys” som Gudrun Schyman står för (med de fullkomligt hårresande konsekvenser det skulle innebära om den ledde till reell politik), är en analys som Lööf säger sig dela, detta säger hon till och med flera gånger.

Hur är det möjligt? Har Annie Lööf verkligen så dåliga rådgivare? Eller är det något personligt? Ett parti som havererat? Å andra sidan ser vi samma tendenser i de andra allianspartierna. Det hela är surrealistiskt.

Kanske skall vi tolka dessa bisarra skådespel som en kombination av en besvärande frånvaro av integritet och visionär kraft i dagens borgerliga partier – och på vidden av den manipulativa kraft som feminismen, med sina ständiga fulspel och lögner, utövar i samhället och i den politiska debatten generellt.

Visst är det sant att en borgerlig politiker som kraftigt tog avstånd från den vansinniga typ av feminism som etablerat sig i Sverige både skulle brännmärkas och smutskastat i media och med ett hundra procents säkerhet förlora både jobb och uppdrag i partiet (och sannolikt uteslutas).

Men hur skönt vore det inte att för en gångs skull se någon sätta ner foten och säga ifrån. Är det inte detta politik borde handla om?