Blandade notiser och skarpa Roland Poirer Martinsson

En veckas ledighet och en seg influensa i familjen har gjort det svårt att hinna skriva. Här några notiser och tankar.

Nyligen Första Maj här i huvudstaden. Det är rött och det är feministiskt, en hel del hammare och skärare. Gamla bekanta på nätet skryter skamlöst med att sympatisera med vänsterextremisterna. Hatet mot särskilt svenska män, alltså “vita” (“icke-rasifierade”), män når nya höjder. Det är inte långt från att epitetet nazist har blivit samma sak som att ha råkat bli född med blont hår och blå ögon. Eller ta avstånd från vänsterextremisters våld. Gör och är man både ock ligger man sämst till. En slags lynchstämning gör sig gällande. Till och med Janne Josefsson blir kallad nazist av kollegor i Public Service. Han kan hantera det, med sin integritet och sitt förtroende, men alla andra, vanliga människor som försöker göra sina röster hörda?

De våldsbenägna vänsterextremisterna, de så kallade “antirasisterna”, som både verkar och finns i samma kretsar som radikalfeministerna drivs av samma glödande hat. RF, AFA och Fi, har med några färre undantag samma agenda, de talar samma revolutionära språk och vill alla i grunden störta samhället som vi känner det.

När Maria Sveland och hennes entourage av ett 50-tal AFA-anhängare stövlade in på det informella Pub-mötet som ett 20-tal jämställdister hade anordnat, så var det för att markera. Att våldet inte är långt bort, att vi har ögonen på er, att vi vet vilka ni är. Det är så dessa grupper opererar, genom att skrämma till tystnad och genom att samtidigt låtsas som att det är de som skall tystas som är de som skrämmer. Det är ett dubbelspel och det är falskt och manipulativt. Givetvis skulle aldrig Maria Sveland använda våld på det sättet, men varför skulle hon när hennes anhängare är mer än villiga att träda fram? Istället bedriver ju Sveland, som en av chefsideologerna, kampen och kriget på kultursidornas helsidor.

När vänsterextrema Fi diskuteras i media och Public Service är det översvallande positivt. Journalisterna sympatiserar inte sällan i det dolda och verkar ägna sig åt uppenbar propagande – genom statliga Public Service – för detta extrema parti, med sina häpnadsväckande extrema idéer om hur samhället skall göras om. Det vanliga scenariot i Rapport och Aktuellt består i att Fi diskuteras av kulturredaktionschefer från olika tidningar, där både cheferna och SVT’s programledare knappt kan dölja sin glädje över att Fi kanske kommer in i riksdagen. “Vad är orsaken, tror ni?”, frågar Aktuellt härom veckan. “Ja, att vi till exempel pratar om det som vi gör här och nu””, svarar Expressens kulturchef. Det hela är gemytligt.

När Uppdrag Granskning belyser också det vänsterextrema våldet utelämnar man helt kopplingen mellan dessa grupper och den svenska radikala feminismen och Fi (som alltså har potentiell möjlighet att komma in i riksdagen), trots att det både är ytterst relevant och länkar till flera av den senare tidens sammandrabbningar, bland annat i Malmö. Varför?

Jonas Thente redogör på ett skarpt och humoristiskt sätt hur han räknade med att hans senaste artikel skulle tas emot i åsiktskorridoren.

Ryssland kan komma att förbjuda delar ur Astrid Lindgrens barnboksproduktion. Känns tankegångarna igen? Av samma skäl som Ryssland ogillar att litteratur (framför allt för barn), ger en “felaktig bild” av hur människor skall och borde leva sina liv (med “rätt” värderingar), där relationer mellan den äldre Karlsson på taket och pojken Skorpan anses fel, har böcker (ofta för barn), tagits bort från biblioteken i Sverige. Det är främst Tintin och Stina Wirséns böcker, men kritiska röster har börjat höjats mot Astrid Lindgrens “felaktiga bild av Sverige”. De ideologiska utgångspunkterna är olika, men inskränktheten och ambitionen att kontrollera idéer och tankar är densamma.

Soran Ismail skriver häromveckan i SvD. Mannen är ju helt klart begåvad och förefaller sympatisk (även om jag inte ansluter till det okritiska hyllande som PK-journalister ständigt ägnar sig åt, nu senast Erik Helmersson i DN). Det jag reagerar på, när det gäller Ismail och många andra skribenter, kolumnister och publicerade krönikörer i den ”borgerliga” eller ”liberala” pressen, är hur dessa så ofta härbärgerar ett vänsterperspektiv, inte sällan ett extremt vänsterperspektiv, i sina analyser och beskrivningar av verkligheten. Givetvis sammanflätat med den radikalfeministiska föreställningsvärlden.

Ibland kan man undra, när blev det naturligt och självklart att i den liberala pressen knyta till sig mer eller mindre vänsterextrema yttringar och synsätt? Kan man säga att ansvaret för denna utveckling vilar på Arne Ruth under sin tid som kulturchef på DN? När det nu på senare år har skett ytterligare förskjutningar vänsterut blir ju den naturliga frågan: Hur mycket vänsterextremism tål en ”liberal” publikation innan den så att säga har förbrukat sitt existensberättigande? När det gäller DN vill jag påstå att gränsen sedan länge passerades. Här har sammanblandningen mellan vänsterextremism, radikalfeminism, så kallad antirasism och den alltid närvarande kulturrelativistiska undfallenheten skapat en funktionsoduglig politisk kompass. Man befinner sig i centrum av åsiktskorridoren och istället för att bedriva (oberoende liberal) journalistik i allmänhetens tjänst handlar verksamheten idag mestadels om att försvara åsiktskorridorens portar och undervisa allmänheten i vad som är rätt att tycka (vilket är det vänsterradikala feministiska tyckandet).

Det skall bli mycket intressant att se om SvD Kultur går samma väg, nu med Lisa Irenius som ny kulturchef. Även om Irenius även publicerat texter i den radikalfeministiska kamppublikationen Bang, har hon också skrivit i Axess och har, till skillnad från så många ur den inavlade svenska kultureliten både utbildning och erfarenhet från utlandet, också med teknisk grundutbildning. Detta kan möjligen båda gott och leda till ett mera vetenskapsvänligt synsätt och en mer kritisk hållning till postmodernistiskt och kunskapsfientligt nonsens i spalterna.

Det är värt att notera att med några dagars mellanrum publiceras (först), en liten notis från TT om att det är exakt lika vanligt att män och kvinnor svarar att de har utsatts för våld av en partner eller en ex-partner (7%), och sedan i samma tiding en halvsideskolumn där den radikalfeministiska och mansfientliga journalisten Katarina Wennstam för tusende gången i riksmedia ges möjlighet att sprida lögner om mäns våld mot kvinnor och barn. Det ena en torr och minimal notis från TT. Det andra ett svar värt tidningens signum och ett färggrannt porträtt av skribenten. Hur tänker SvD om nyheter och journalistik?

•••

Ja, notiser blir det. Varje dag och varannan timme. Det skall sägas att det ofta blir ganska politiskt deprimerande att ta del av allt detta som sprutar ut, i form av rena idiotier och stolligheter, men inte sällan betydligt farligare tendenser.

En slags uppgivenhet drabbar oss säkert alla ibland. Ibland känns det övermäktigt. Vad hände? Hur kunde jag leva mitt i allt detta utan att förstå hur och vart det skulle barka hän? Varför är det jag ser så tydligt en uppenbart ovanlig position? Hur kan människor vara så lättlurade? Hur är det möjligt att allt det där vi tog för givet; medmänsklighet, demokrati, yttrandefrihet, respekt och empati, plötsligt har blivit förhandlingsbart? Och viktigare än allt annat, hur är det möjligt att ovan nämnda blev förhandlingsbart genom att så kallade “goda” krafter flyttat fram sina positioner?

Här tycker jag att Roland Poirer Martinsson beskriver det väl i dagens SvD. Det är svårt att välja ut ett stycke så jag återpublicerar hela texten:

“Vänsterns gatstenskastare drivs av helig vrede mot borgare, banker och Borg, som får representera såpan på den nedersta stegpinnen.

Till benknäckeriet har de adderat en romantisk aspekt. Bakom de magra revbenen bultar ett hjärta som svultits så hårt att det blivit konstnärligt känsligt. Härifrån leder ett spår till svensk hiphop, seriekonst, kulturjournalistik och dikt.

Nazister ägnar sig åt samma terror – värre, enligt ett mått på hur många som dött under ett visst antal decennier – men deras vardagsideal ser annorlunda ut: de vill bli fotbollsproffs, inte en ny Banksy, deras lägenheter är prydliga och stillösa utan ironiska signaler, på måndagen går de till fabriken, fikar med fackklubbens företrädare.

Det är väl ena skälet till att delar av den radikala kulturvänstern skänker sina terrorister stöd: att det finns en familjelikhet mellan den etablerade, radikala kulturvänstern och gatstenskastarna. De kan ha roligt på samma efterfester.

Är det någon som kan föreställa sig högerns etablerade intellektuella andas förståelse för en nazist som drar en gatsten i nacken på en medlem i vänsterpartiets ungdomsförbund? Att de skulle supa hembränt med skinnskallar och skratta åt referaten från kravallerna med vit makt-musik i bakgrunden?

Det andra skälet till att delar av vänsteretablissemanget lockas av fasorna är som vanligt revolutionsromantiken. Man kunde ju se mellan fingrarna på Maos vana att utnyttja kvinnor och fattiga för att tillfredsställa sina personliga drifter. Och slöddret i dag skriker samma slagord. Och hur cool ser inte Che ut på Alberto Kordas ikoniska fotografi?

Det är därför nazisterna inte är farliga.

Låt mig omformulera det. När jag gick femtio meter bakom en grupp nynazister och rev ner deras klistermärken efterhand som de klistrade upp dem, och nazisterna plötsligt brölade och stövlade bort mot mig — då var de farliga. I varje enskilt, våldsamt ögonblick är de livsfarliga. De är däremot inte samhällsfarliga. I vid mening hotar de inte vår yttrandefrihet, rättsväsendet, demokratin. Deras terrorism är enstakheter. Att spraya hakkors på en lokalreporters bil är inte ett hot mot yttrandefrihetsgrundlagen eller vår vilja att försvara den. Det är ett lokalt och personligt och potentiellt livsfarligt enstaka hot.

Men djävulen framstår alltid som sympatisk. Hur skulle han annars kunna förleda oss? Därför består den verkliga faran i de ekonomer, kolumnister, konstnärer och politiker som skänker ett sken åt de antidemokratiska vänsterpsykopaterna. Det är de som fernissar Fan.

Kanske borde de själva leta valkar i handflatorna innan de fnittrar alltför förtjust åt sina egna tonårsdrömmars nutida manifestationer.”

Missa heller inte Susannas Crowbars tankar kring dagsläget.

 

Beklagar att jag inte hunnit länka till relevanta artiklar/källor på alla ställen.

Annonser

2 thoughts on “Blandade notiser och skarpa Roland Poirer Martinsson

  1. ”Varför finns så få forskare på twitter och facebook? Och hur länge ska vi acceptera att det är så?” skriver Frida Boisen i en av sina krönikor.
    http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/boisen-sluta-gomma-er-i-universitetsvarlden/

    Detta skriver hon alltså efter sin famösa rump- och bröstnypskrönika där hon på ett utomordentligt vältaligt sätt visade att eftertanke är en dygd, till och med då man sätter sig vid tangentbordet för att skriva ett hyfsat långt inlägg.
    http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/varsagod-man-nyp-pa-vara-brost-och-rumpor/

    Ändå begär Boisen nu att akademiker ska bli änmer spontana – de ska twittra och facebooka.
    Har Frida Boisen överhuvud taget lärt sig någonting efter att hon tvingades gå under jorden och gömma sig för P1-programmet Mediernas reporter?
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=5842991

    Mig tycks det som om det vore klokare att högskole- och universitetsledningar med sina lärosätens skamfilade rykten i åtanke ålade sina medarbetare sträng disciplin när det gäller pissrännetwittrande:
    http://www.skanskan.se/article/20130802/LUND/130809862/-/professor-hotade-spotta-pa-debattor

  2. Sverige har flera likheter med dagens Ungern. Också där råder yttrandefrihet, men vanligt folk drar sig för att använda den om de råkar vara kritiska mot regeringen. Man kan nämligen inte veta vad som händer med karriären om man uttalar sig öppet. Den som är förmögen kan förstås använda sin yttrandefrihet efter eget förgottfinnande. Som I Sverige, i allt större utsträckning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s