Kanske skulle man kunna beskriva feminismen i dagens svenska politiska landskap som en liten, men mäktig och illvillig sabotör. Genom decennier av indoktrinering, mytspridning och uppiskning av harm och förakt har den, ibland genom villospår och med närmast magnetiska egenskaper för de med störst fallenhet och intresse för det fantasifulla och förenklade, snurrat omkring och gjort de flesta borgerliga kompasser odugliga. Konsekvenserna idag är förbluffande.
Att se debatten i SVT Agenda igår, mellan Centerns Annie Lööf och Fis Gudrun Schyman, blir en uppvisning i just precis hur det ser ut när en kompass har slutat att fungera. Och det är inte första gången, bara för någon vecka sedan hände i princip samma sak mellan Schyman och Folkpartiets Birgitta Ohlsson (Gomorron Sverige, SVT).
Vad vi ser är alltså en partiledare för ett borgerligt alliansparti, som tävlar med det minst sagt extrema vänster- och feministpartiet Fis partiledare om vem som är mest feministisk. Den ”analys” som Gudrun Schyman står för (med de fullkomligt hårresande konsekvenser det skulle innebära om den ledde till reell politik), är en analys som Lööf säger sig dela, detta säger hon till och med flera gånger.
Hur är det möjligt? Har Annie Lööf verkligen så dåliga rådgivare? Eller är det något personligt? Ett parti som havererat? Å andra sidan ser vi samma tendenser i de andra allianspartierna. Det hela är surrealistiskt.
Kanske skall vi tolka dessa bisarra skådespel som en kombination av en besvärande frånvaro av integritet och visionär kraft i dagens borgerliga partier – och på vidden av den manipulativa kraft som feminismen, med sina ständiga fulspel och lögner, utövar i samhället och i den politiska debatten generellt.
Visst är det sant att en borgerlig politiker som kraftigt tog avstånd från den vansinniga typ av feminism som etablerat sig i Sverige både skulle brännmärkas och smutskastat i media och med ett hundra procents säkerhet förlora både jobb och uppdrag i partiet (och sannolikt uteslutas).
Men hur skönt vore det inte att för en gångs skull se någon sätta ner foten och säga ifrån. Är det inte detta politik borde handla om?
Jussi H. Lundell 
Politik borde handla om att ha visioner och ideologier samt att våga stå för även obekväma åsikter men idag handlar politiken om röstmaximering.
Skulle tro att det är därför Annie Lööf jamsade med Gudrun.C behöver alla röster dom kan få för att inte åka ur.
Vad gäller Birgitta Ohlsson så begriper jag inte varför hon inte byter parti till Fi,V eller MP. Hon skulle nog passa bättre hos dom..
Fast hon kanske trots allt inte köper vissa delar av deras politik utan gillar bara de feministiska delarna och hoppas kunna etablera dom dumheterna ännu mera i FP.
På den tiden då jag följde debatten i LUF (sent 90-tal) var många debattörer feminister, till och med flera av dem som i övrigt var intelligenta. (En av de i mitt tycke skarpaste påstod att samtliga kvinnor i landet kunde våldtas av vilken man som helst, utan konsekvenser. Jag blir sällan så paff som jag blev då.) Så läget idag är föga märkligt för mig.
Skall tillägga att vi med jämna mellanrum kom in på frågan om ”patriarkatet”. Jag hävdade, utan att ha läst något annat i ämnet än en recension av Mats Gellerfeldt, att rika kvinnor knappast riskerar att förlora i en konflikt med t ex en långtradarchaufför och därför knappast är förtryckta (plus en del annat). Aldrig att någon bemötte dessa resonemang. De hade bestämt sig för vad de skulle tycka.
Hörde statsvetaren/valforskaren Sören Holmberg i en intervju på radion berätta att kvinnor i alla samhällsklasser är duktigare på att rösta än män och dessutom mera benägna att byta parti. Om en politiker bara har ett kort ögonblick att framföra ett budskap i TV är den bästa strategin att prata om sånt man tror går hem hos kvinnliga väljare. Män är en svårflirtad, marginaliserad väljargrupp med rigida åsikter och ingen idé att ödsla dyrbar TV-tid på. De mest utsatta, lågutbildade männen, som verkligen skulle behöva politiska talespersoner, röstar inte alls. Det är fullständigt otroligt att alla våra politiska partier på detta skamliga sätt vänt dessa samhällets svagaste grupper ryggen och mest ofattbart är väl att vänstern gjort det. Jonas Thente är inne på samma tankebanor med sina senaste texter. Dessutom, var ska de väljare som inte gillar eländet vända sig när alla partier låter likadant? De försöker krama ihjäl Fi och SD behandlas precis tvärtom. Det verkar vara de två strategierna man har.
Man får hoppas att det mesta bara är retorik och lita på att de ljuger som vanligt. Men speciellt hederligt är det inte.
Jag tror uppriktigt högern har problem för det finns ingen i Sverige som konsekvent formulerar ett borgerligt budskap. Både medier och universitet lär ut vänsterperspektiv och till slut är det helt enkelt svårt att formulera något annat. För man vet inte hur det ser ut.
Det svenska folket är troligen så pass indoktrinerat att det skulle reagera med avsky om någon öppet motsatte sig feminimsen. Enstaka självständiga individer är inte tillräckligt intressanta för politiska partier, för det handlar om röster i parti, inte minut. Faktum är att jag tror att även människor som innerst inne är kritiska mot feminismen har tagit till sig påbudet att inte kritisera feminismen till den grad att även de skulle bli upprörda. Det finns helt enkelt saker man inte säger i samhället och här har vi en sådan.
Pingback: Om gymnasielärare och political stymie! | snurrigtdotcom