Nu är det inte längre 274 utan 301 män som dött i den turkiska gruvan. Kanske har siffran stigit ytterligare. Svenska medier rapporterar om hur många fler “personer” som dött. Jag väntar på kommande reportage om att gruvolyckorna i världen drabbar kvinnor värst.
•••
Isabelle Ståhl är en kulturjournalist i SvD som jag inte fäst så stor uppmärksamhet vid. Men eftersom hon kvalar in som ännu en pk-klon i det hegemona gänget, blir det oundvikligt. För någon vecka sedan bemötte hon ju Åsa Beckmans hånfulla och fnittriga konstaterande i DN Kultur, att “Kulturmannen” (alltså vita heterosexuella män med etniskt svenskt ursprung som har valt att syssla med kultur), är död. Isabelle Ståhl menade då att han ju inte alls är död och att mycket mer måste göras för att få död på honom.
Och som den extrema feminist och vänstersympatisör som Ståhl är (hur skulle hon annars kunna skriva krönikor i “borgerliga” Svenska Dagbladet?), slår hon nu också fast att hennes “civilisatoriska vantrivsel” i tunnelbanan är så angelägen att reklam borde förbjudas. Eller åtminstone anpassas så att den verkar meningsfull för Ståhl själv och hennes behov här i världen. Allt annat är ju oetiskt.
Men det handlar såklart heller inte bara om produkter och reklamerbjudanden som Isabelle Ståhl inte gillar (och vill förbjuda). Viktigare, förstår vi, är ju politiska budskap som inte känns angelägna för Ståhl. Därmed sällar hon sig till den hord av antidemokratiska journalister i Sverige som på fullt allvar idag menar att vissa riksdagspartier inte borde få annonsera inför kommande demokratiska val (eftersom Ståhl och henns kompisar inte håller med). Och när de ändå får tillåtelse att göra detta (i enlighet med samma regler som gäller för alla demokratiskt valda partier), så skall affischer och tavlor givetvis rivas ner, förstöras och målas över.
Om högerextremister härjade i tunnelbanan och förstörde V’s, MP’s eller Fi’s affischer (eller hackade sig in på webben och omöjliggjorde spridning av budskapen), eller omöjliggjorde att dessa partier fick yttra sina tankar i det “offentliga rummet” (samma “offentliga rum” som alltså Isabelle Ståhl betraktar som sitt rum), så skulle det naturligtvis vara oacceptabelt och medföra konsekvenser. Jag skulle vara den första att fördöma sådana aktioner.
Men när nu vänsterextremisterna härjar mot högerpartiet Sverigedemokraterna och deras rätt som riksdagsparti att få yttra sig, ja, då ser det annorlunda ut. Vänsterfeminister som Ståhl tycker tvärtom att SL skall se över sina “etiska” regler (så att SD inte kan få utnyttja sin demokratiska rätt). Med några få undantag speglar detta det svenska journalistsamfundets hållning, vilket såklart både är en medial och demokratisk skandal.
Hade läget varit det omvända så skulle jag tagit Vänsterpartiets rätt att verka och kommunicera i samhället på samma allvar. Och jag är inte Sverigedemokrat, men det hör liksom inte till saken.
Tyvärr verkar inte vänsterextremisternas och radikalfeminsternas obildade och lågpresterande horder av revolutionärer förstå innebörden av demokrati – eller allvaret i situationen. Jovisst, “blodet skall flyta”, enligt skarpa intellektuella som Sebbe Staxx i Kartellen. Men att detta får något slags tyst medhåll i Public Service och traditionella medier överlag är ofattbart. Beyond comprenhension. Tack till Janne Josefsson som åtminstone sätter ner foten.
Det går att vara något annat än höger- eller vänsterextremist i det här landet. Det går att säga nej och absolut nej, både vänster- och högerut. Tyvärr verkar de som borde visa vägen ha glömt bort det.
Jussi H. Lundell 
Jag läste också den där drapan om SL i dagens SVD och funderade på hur en uppenbarligen
antikapitalistisk journalist, som helst vill ta bort reklamen i tunnelbanan, dels vill jobba på SVD och dels får göra det i en förment borgerlig tidning. Hennes åsikter hör väl mera hemma hos Aftonbladet eller Norrskensflamman.
Förstår faktiskt inte varför hon hetsar upp sig över reklamen. Jag tycker inte att den är mera påträngande än tv-reklamen vi matas med i de kommersiella tv-kanalerna.Man kan ju läsa en tidning eller en bok och strunta i reklamen i vagnar och på väggar.
Håller också med dig om att det är sjukt att många journalister tycker att det är ok att förbjuda
och gärna förstöra reklam för ett demokratiskt valt riksdagsparti.jag är heller ingen SD:are men dom har ju lika stor rätt som övriga partier att göra reklam för sig.
De årtionden som Vänsterpartiet kallade sig för kommunistiskt så var det ju heller ingen som ville förbjuda reklam för det trots kommunismens avskyvärda historia.
Jag tänkte precis som du. Bra att du skrev om detta!
Ja, det är sorgligt att se hur SvD blir mer och mer vänsterfeministisk. Ut med Göran Skytte och in med Wennstam och Ismail. Och så dessa kulturskribenter. Tack och lov finns ju Rayman, Gudmundsson och Ludvigsson kvar på ledarsidan. Frågan är bara, hur länge?
Mitt tips är att sluta prenumerera. Betala inte för den där smörjan. Det krävs visserligen en viss avvänjning att inte ha en dagstidning till morgonkaffet, men jag har upptäckt att jag kan läsa annat, t.ex. The Economist, som jag annars inte skulle hinna med. Är vi tillräckligt många som vägrar betala så tvingas tidningarna på knä. Det här gäller inte minst SvD som ändå inte har något genomslag bland extremister, utan är helt beroende av s.a.s. vanliga tidningsläsare.