Ett val som med all oönskad tydlighet visar vart vi är på väg

Det är med en känsla av bedrövelse jag följer med i upptakten till EU-valet, rapporteringen i media, själva valvakan i SVT och slutligen resultaten.

Försvagade mitten- och liberalpartier och kraftigt ökad mobilisering på de yttersta vänster- och högerkanterna. Och genom den oerhört skickliga och manipulativa sektledaren Gudrun Schyman har Sverige som första nation i världen mobiliserat och omsatt den extrema, manshatande och verklighetsfrämmande feminismen till politik och politisk representation (Fi får alltså ett mandat i EU-parlamentet). Men som om detta inte vore nog ökar ytterligare två partier på den yttersta vänsterkanten kraftigt. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet är också ivriga att vid sidan av de i grunden socialistiska värderingarna också understryka att de är minst lika radikala och extrema i sin feminism som Fi. Alla är de hjärtligt glada och välkomnande till den före detta kommunistiske ledaren att komma ombord på det revolutionståg som nu skall ta över Europa. Men i andra skyttegravar mobiliseras det också. Ett högerextremt muller hörs vid horisonten och vi känner igen det Europa som nu verkar gå sin historia till mötes. Förlorarna, nu som tidigare, är de krafter i mitten som har glömt hur avgörande det är för fred och stabilitet att hålla rent ut mot kanterna. Socialdemokraterna kan komma att hamna i en förödande situation där de som tänkt regeringsparti har färre mandat än de extrema vänsterkrafterna tillsammans. Men låt oss se.

Borgerlighetens bitvis katastrofala resultat visar också med tydlighet att flirtandet med vänsterretoriken och radikalfeminismen är en dead-end. Om de ”delar analysen” som partier som Fi eller MP gör, är det inte bättre då att rösta på MP eller Fi? Eller Sverigedemokraterna, som är det enda partiet som nu driver några av de tidigare typiskt borgerliga frågorna? Jo, uppenbarligen menar många det och vi ser att SD får närmare 10%. Så länge de borgerliga partierna inte har modet eller viljan att formulera en egen politik och vision kring jämställdhetsfrågor, ansvarsfull integration och immigration, utan köper vänsterns analyser rakt av (hur extrema och verklighetsfrämmande dessa än är), så är de på en obönhörlig väg mot irrelevans. Och visst är det detta vi ser början på idag. Ytterligheterna växer och hatet och avskyn mellan dessa växer. Den ömtåliga demokratin börjar krackelera. Lägg till detta den medvetna identitetspolitik som idag alltså förs fram av både vänstern och alliansen – där grupper av människor med olika hudfärg, kön och sexuell läggning ställs mot varandra och uppmanas att erkänna sina över- eller underordningar och genom detta får sitt existensberättigande legimiterat och sina åsikter respekterade eller inte respekterade i det offentliga rummet och debatten – och katastrofen är ett faktum.

Det är också både mycket allvarligt och på alla sätt häpnadsväckande att statliga Public Service (både SR och SVT), vars tjänster dessutom medborgarna tvingas att betala för, så tydligt tar ställning i rapportering och ”journalistisk” hantering av de olika partierna och dess företrädare (och de frågor de driver). Valvakan blir ju närmast en parodi på begreppen oberoende och neutralitet. Men rapporteringen dessförinnan likaså. Det blir på alla sätt smärtsamt uppenbart att omkring 60–70 % av journalisterna i Sverige (sannolikt är den siffran ännu högre inom Public Service), har djupa sympatier för ytterlighets- och extrempartier som V, MP och Fi. Till och med borgerliga Svenska Dagbladet gör ideologisk reklam för sekten och sektledare Schyman på sin förstasida strax innan valet. Schyman är med och representerad i debatter och opinioner, citerad, refererad till i en utsträckning som om det var ett regeringsbärande parti. Inställsamheten och den illa dolda förtjusningning bland journalister inför Fis radikala politiska feminism känner knappt några gränser. De få som försiktigt opponerar sig eller ställer obekväma frågor blir i medierna omedelbart misstänkliggjorda. Den idiotiska och absurda tanken att man antingen är feminist (läs radikalfeminist) eller ”rasist”, har slagit igenom. De saliga ögonen och hänförda kroppspråket både bland förespråkare för Fi och journalister när det visar sig att partiet kommer över fyraprocentsspärren vittnar om en religiös och närmast andlig lojalitet gentemot sekten och dess läror.

Valvakans hela upplägg är så vinklat att det nästan är outhärdligt att bevittna. Manshatande radikalfeminister, kommunister, socialister och så kallade ”antirasister” (som alltid är det ovan nämnda), varvas in som gäster och ”experter” i skendebatter enligt beprövad koreografi. En och annan moderat och ”liberal” får komma med på ett hörn (med då handlar det om alliansföreträdare som i stort sett delar radikalfeministernas synsätt). Ett värre brott mot en neutral hållning i ett demokratiskt val (och därmed mot demokratin i sig själv), har jag nog aldrig skådat i en svensk valvaka. Och att man blir allt mindre angelägen om att dölja den underliggande agendan är också avslöjande.

Det som håller på att hända blir ytterligare deprimerande när man tittar på förstagångsväljarna. Det är inte särskilt konspiratoriskt att räkna ut att den generation förstagångsväljare som nu röstar också är den första generation som vaggats igenom en i stort sett helt feministiskt präglad skola (där andelen män har minskat drastiskt de sista 20 åren). Den indoktrinering som genom radikalfeministiskt skolade (och alltmer lågpresterande) lärare från lärarhögskolan har drabbat den svenska skolan och dess intet ont anande elever skoningslöst – och har nu alltså gett oss horder av politisk hjärntvättade förstagångsväljare som inte förstår betydelsen av att tänka kritiskt. Utvecklingen hänger tätt samman med politiseringen i sig självt men också den drastiskt sjunkande kunskaps- och bildningsnivån i både skolan och högskolorna.

Vi är på väg mot en mycker bekymmersam framtid. Rena skräckscenarier till hösten när vi sannolikt får en rödgrön regering där socialdemokraterna är mindre än de extrema vänsterpartierna tillsammans. Och den skada och det sönderfall detta på sikt kommer att leda till är närmast episk. Mot vanvettet och galenskapen kommer SD sedan att växa till sveriges största parti, kanske med egen majoritet, och den politik som då skall ”återställa” nationen kommer att leda till ytterligare kaos. Det är inte svårt att i identitetspolitikens spår föreställa sig fullskaliga upplopp eller rent av inbördeskrig.

Förhoppningsvis blir det möjligt att då fly till något av våra nordiska grannländer, om de inte redan stängt gränserna gentemot Sverige.

Annons