År Hynek Pallas både obegåvad och blind?

Nu drar sommarens musikfestivaler igång och givetvis är Public Service (med radio- och TVnyheter), framme och rapporterar. Men handlar det om musik, kultur eller publikens intresse? Nej, givetvis är det enda man intresserar sig för om huruvida antalet manliga artister och framträdanden har minskat. Och tydligen har inte Bråvallafestivalen ”lärt sig”, trots att ”de haft många år på sig”, får vi veta från en intervjuad representant från ”Unga feminister”. Några kritiska frågor är naturligtvis inte heller aktuellt.

Vi vet ju sedan tidigare år att festivaler som enbart eller nästan enbart presenterar kvinnliga artister och åtminstone inga (eller någon enstaka kanske) vita, heterosexuella cis-män, hyllas för sin jämställdhet och feministisk korrekta strategi i (de feministiska) medierna och Public Service. Det hela följer alltså samma logik som vi har vant oss vid. Eftersom det handlar om något populärt och något som människor uppskattar måste andelen män minimeras och helst uteslutas helt, och detta ser de traditionella medierna som sin huvuduppgift att driva igenom.

•••

I dagens kulturuppslag i Svenska Dagbladet hittar vi två artiklar. Som vanligt har vi en misandrisk krönika, denna gång av Isabella Ståhl, som ännu en gång utmålar män och manlighet som något våldsamt och dåligt. Till detta kan vi också lägga denna skarpsynthet:

”Jag älskar Lana del Rey för att hon tar sig samma konstnärliga frihet som män alltid har haft…”

Ja, för det har de ju eller hur? ”Männen”, som alltid tar sig och haft konstnärlig frihet… Kanske syftar hon på arbetarna som tvingades bygga den kinesiska muren?

Den andra och större artikeln, av Hynek Pallas, är dock mer förbluffande och feministiskt lömsk. I kort handlar det om att Pallas inte förstår varför Ingmar Bergmans verk inte tar större plats i det svenska kulturlivet. Bergman, eller ”gubben” som Pallas också titulerar honom, och hans arbete skapar ju ett enormt intresse på kontinenten och Bergmanfestivaler som drar runt i Europa kommer ju inte till Sverige (för att intresset från institutioner och myndigheter är så svalt). Ja, Pallas verkar inte förstå någonting, annat än att ”personen” Bergman möjligen står i vägen för hans verk, just i Sverige…

Det är som att den sega, pågående och feministiskt indränkta debatten om ”Kulturmannen” plötsligt är som bortblåst. Låtsas Pallas om att den inte är relevant? Låtsas han om att anledningen till att kulturhistoriska personer som Bergman, eller Strindberg för den delen, står mycket lågt på den kulturpolitiska agendan i det statsfeministiska Sverige inte har med föraktet gentemot just denna typ av man att göra? Har han glömt att det i Sverige inte längre handlar om ett verks kvalité och genialitet, utan om dess feministiska, genuspolitiska och gynocentrisdka relevans? Och att vita, svenska, män som sysslar eller sysslat med kultur, hur geniala de än är eller har varit, är symboler för en förtryckande struktur.

Det är en idiotisk text som visar att antingen är Hynek Pallas både obegåvad och blind, eller så sysslar han med någon form av taktiskt och medvetet ohederligt dimridåspridande. Misstanken om det senare förstärks en smula av att han i artikelns avslutning refererar till Maria Sveland som en kulturdebattör som när hon under fjolårets Bergmanvecka kletade på texter från sin ”Bitterfittan” på ”Scener ur ett äktenskap”, gjorde något som han önskar att ”alla lärare och kulturdebattörer” alltid gjorde med den här typen av konstverk.

Men helheten ger ändå en känsla av att Hynek Pallas inte förstår någonting alls. Han lägger märke till något men förstår inte dess innebörd. Ändå skall han få sin nonsenstext publicerad, och skämmer därmed ut den svenska kulturjournalistiken lite ytterligare. Jag är ganska säker på att Ingmar Bergman skulle ha bett honom ”dra åt helvete, du”.

Dagens Nyheter ljuger och rättfärdigar lögnen som en journalistisk arbetsmetod

Jag tillhör ju dem som på nära håll bevittnade Dagens Nyheters slutliga radikalfeministiska och kulturrelativistiska takeover för omkring tio år sedan. Sedan dess fungerar ju tidningen mestadels som en pamflett, det vill säga att en viss politisk ideologi skönmålas och lyfts fram som den “rätta” medan representanter för andra åsikter smutskastas och utmålas som onda och elaka. Att DN fortfarande är sveriges största dagstidning är nog så skrämmande men å andra sidan minskar upplagan med sådan fart att mängder av journalister blir av med jobbet varje eller åtminstone vartannat år. Tidningens syfte är hursomhelst inte längre att beskriva verkligheten – utan att förvränga den så att den blir ideologiskt ”korrekt”. Och på så sätt instruera människor i hur de skall tänka. Inte att informera om sakernas tillstånd.

Att DN i många år spridit radikalfeministiska lögner och bedrivit smutskastningskampanjer är knappast någon nyhet. Och att obekväma röster stängs ute från den offentliga debatten. Men det är inte alltid lätt att bevisa. DN utmålar ju sig själv som en ”oberoende, liberal” och journalistiskt hederlig publikation.

Därför vill jag gärna ta upp detta exempel som ett verkligt bevis på hur falskt DN numera bedriver sin “journalistiska” verksamhet.

Kurdiska Tino Sanandaji beskriver förtjänstfullt på sin blogg hur DN ser på fakta och sanning. Nu handlar det visserligen om invandring, men det hade lika gärna kunnat handla om feminism. Lögnerna och metoden att lura på läsarna en viss politisk uppfattning genom att förvanska och ljuga om data och fakta ser likadana ut. Och responsen när lögnerna uppdagas. Du blir alltid kallad kvinnohatare eller rasist. Eller Nazist.

Och eftersom Dagens Nyheter “känner” att uppgifterna stämmer (de som visade sig vara felaktiga), så tänker de inte dementera eller rätta.

Den etablerade pressen är dömd. Exakt vilka som tog livet av den kommer att redogöras för i framtiden.

Feminismens manifestation av det sämsta i människan

Jag har (med några få raders undantag), avstått från att ge mig in i den förutsägbara och av förakt drypande debatten om “Kulturmannen” i framför allt Dagens Nyheter. Det är naturligtvis inte alls förvånande att den radikalfeministiska journalisteliten vill krossa denna (nidbild av en), manskaraktär, eller ja, alla vita, svenska män som har ambitioner inom konsten och kulturen. Och det räcker inte med att trycka undan sådana män från de samtida scenerna, målet är att få bort även de historiska referenserna till sådana män och deras verk. Eller åtminstone ta deras verk och hacka sönder dem till oigenkännlighet, så att de blir mer “samtida”, alltså genuskorrekta (feministiskt certifierade), “rasifierade” och med den vänsterpolitiska udden riktad mot föreställda förtryckande strukturer. På så sätt ökar man också chanserna för fortsatt ekonomiskt stöd och goda recensioner.

Den kanske mest osmakliga och samtidigt självömkande attacken på svenska “kulturmän” är nog ändå denna text av Elin Cullhed.

Vi vet ju att i den identitetspolitiska konstruktion som ligger till grund för de makthierarkiska föreställningar som förgiftar den svenska kulturen och offentligheten idag, är den vita, etniskt svenska, straighta cis-mannen placerad överst, som förtryckande och mäktig symbol för ondskan. Därför är det alltså helt i sin ordning att diskriminera, hata, spotta på och utestänga sådana pojkar och män från inflytande och deltagande i samhällsdebatten. Såvida de inte går med på att diskriminera, hata, spotta på och utestänga andra pojkar och män från inflytande och deltagande i samhällsdebatten, då får de vara med och leka och kan till och med erhålla en viss respekt. Vi ser det här beteendet upprepas gång på gång. Att vara fördomsfull och uttrycka förakt gentemot svenska män och deras manlighet är så vanligt bland etablerade svenska politiker idag att vi inte ens höjer på ögonbrynen längre. Att det gång på gång slås fast att svenska pojkar diskrimineras i betygsättningen i skolan får ingen politiker att agera eller ens reagera.

En bra och mycket angelägen text om identitetspolitikens destruktiva konsekvenser publicerades igår i SvD. Erik Wedin skriver bra om denna på sin blogg Aktivarum. Jag håller också med Wedin i att det förefaller helt obegripligt hur artikelförfattaren Håkan Lindgren i sin klarsynta analys, helt missar hur just feminismen utgör en av identitetspolitikens grundpelare. Jag kan bara anta att det är så till den grad skräckinjagande för en indoktrinerad feminist att vända klarsyntheten inåt och utmana de föreställningar man levt med så länge…

Men kanske blir feminismens delaktighet i det identitetspolitiska luftslottsbygget tydligare för Håkan Lindgren efter dagens replik av det ”rasifierade” och opinionsbildande kollektivet “Rummet” (dit vita, straighta så kallade cis-män inte ens är fysiskt välkomna). Å andra sidan delar ju Lindgren vänsterperspektivet med Rummet, så vi kanske inte skall förvänta oss för mycket.

Här lite ur de rasistiskt och sexistiskt präglade tankegångar som “Rummet” redogör för när de försvarar identitetspolitikens tolkningsföreträde:

“De som höjer sina röster mot ”identiteten” som utgångspunkt för organisering tillhör ofta två grupper. Den första gruppen är den som kanske aldrig eller sällan har upplevt konsekvenserna av att tillskrivas vissa egenskaper baserat på sin uppfattade rastillhörighet, sexualitet, funktionalitet, könsidentitet, och så vidare. Deras devis vid möten med diskriminering brukar vara förmaningen “var inte ett offer!” – ungefär som att offer är något man väljer att vara snarare än en position man tvingas in i vid kontakt med vissa situationer eller system. De tar alltid avstånd från eller är skeptiska mot tanken på strukturer. Dessa individer (och de är alltid individer!) tar också avstånd från vänsterpolitik.”

Att alltså “tillskrivas vissa egenskaper baserat på sin uppfattade rastillhörighet, sexualitet, funktionalitet, könsidentitet”. “Rummet” baserar samtidigt hela sin verksamhet på idén att tillskriva vissa människor egenskaper baserat på den uppfattade rastillhörigheten, sexualiteten, funktionaliteten och könsidentiteten. Är det inte ironiskt?

Så här kan det låta:

“Ett besök på ditt bibliotek visar vem som i århundraden lyckats föra en extremt lyckad identitetspolitik – så lyckad att man kan prata om vad som är en människa, men egentligen bara mena en vit, straight, cis-man. Skulle kvinnor i Sverige ha de rättigheter vi har om det inte var för feminismen? Skulle HBTQ-personer ha rätten till barn, bröllop och sina egna kroppar om det inte var för gemensam organisering? Eller systemen av apartheid som existerade i Sydafrika och USA – skulle de ha krossats om det inte var för motståndet som svarta gjorde? För såvitt vi ser är det inte identitetspolitik som har producerat ”getton”, utan rasistiska, koloniala och kapitalistiska system. Och såvitt vi ser det skulle de nazistiska, rasistiska och homofoba krafterna som har tagit sig in i EU inte ha gjort det om inte vissa identiteter och kroppar – även i dag – var utsatta.”

Upplägget är knappast förvånande. Vita, västeuropeiska män vars tankar och idéer går att finna i biblioteken, är egentligen bara ditplacerade i egenskap av hudfärg, kön och sexuell läggning. Återkoppling till feminism, “rättigheter” och HBTQ – och släng sen in lite apartheid, rasism, kolonialism och kapitalism. Och såklart även “nazistiska och homofoba” krafter. Och ställ detta mot “vissa” utsatta identiteter och “kroppar”. Det är alltså “den rasifierade kroppen” som åsyftas.

Jag avslutar med Håkan Lindgrens ord och vill påminna om den radikala feminismens mest utmärkande drag, nämligen egoism, fördomar och självömkande hat:

“Identitetstänkandet är den stora låsning som hela samhället är på väg att vandra in i. Var ska vi hitta en utväg? Vi kommer att förstå att en förändring är på gång den dag vi hör någon säga det otänkbara: ”Fuck identity.”

En identitet byggd utifrån det sämsta i människan – egoism, fördomar, självömkande hat – fungerar varje gång. Av ödmjukhet, generositet, beredskapen att erkänna sina fel och viljan att lära sig nya saker går det inte att bygga någon stark identitet. Därmed har vår föreställning om identitet avslöjat sig själv: den kommer alltid att favorisera samma slags beteende som gör att en grupp mobbare kan dominera på en skolgård. Ingen av de egenskaper jag uppskattar när jag lär känna en människa låter sig förpackas och säljas som identitet.”

Ia Wadendal och SvD fortsätter att propagera för den feministiska och socialistiska revolutionen

Ja, ”borgerliga” Svenska Dagbladet följer upp gårdagens radikalfeministiska hyllningsreportage (ett helt uppslag i pappersutgåvan), med en helsida idag. Och idag ligger hela fokus på det politiska partiet Feministiskt Initiativ. Och även denna okritiska och hyllande text finns alltså i nyhetsdelen och inte i kulturdelen (värt att notera då det alltså inte bara är genom kulturjournalistiken som den radikalfeministiska propagandan bedrivs).

Vi har alltså en så kallad ”borgerlig” press i Sverige som ser som sin uppgift att med alla tänkbara medel hjälpa och stötta ett vänsterextremt och radikalfeministiskt parti in i riksdagen. Reportern Ia Wadendal verkar få helt fria händer att använda SvD som plattform för att stötta och peppa sina revolutionära vänner (och därmed påverka ännu fler att ansluta sig till sekten och rösta ”rätt” i höst).

I den rosaskimrande dimma som Wadendal befinner sig (och hennes chefer?), bryr man sig inte om de starka kopplingarna mellan FI-anhängare och vänsterextrema AFA. Eller partiledarens uppenbara koppling till socialistiska och kommunistiska (och antidemokratiska) ideal. Partiprogrammet synas inte. Istället beskrivs Möllevångstorget i Malmö som en upplyst plats där en feministisk tsunami vällt fram och där siffrorna för FI låg på över 30 procent. Detta beskrivs som ”bättre” än bland annat Medborgarplatsen i Stockholm, som bara fick 27 procent.

Vi känner igen metodiken från Dagens Nyheters radikalfeministiska takeover för omkring tio år sedan. En radikalfeministisk journalist intervjuar en radikalfeministisk politiker (här Linda Hiltmann, FI) och använder sig av en radikalfeministisk akademiker (i detta fall Annica Kronsell, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet) för att ge legitimitet åt propagandan. Sekten har utarbetet en strategi för hur sekten kan korsbefrukta och därmed växa. Och det är en framgångsrik strategi (för sekten) på kort sikt, men följderna för samhället på lång sikt är givetvis katastrofala.

Delar av Svenska Dagbladets ledarredaktion är fortfarande stark och har visat integritet, men jag tror inte att det räcker för att rädda SvD. Inte när nu både nyhets- och kulturredaktionerna är så uppenbart infiltrerade av radikalfeministiska vänsterkrafter.

Ia Wadendal lovar också att SvD kommer att ”vara på plats” under kvinnokonferensen, som i år alltså beskriver FI som en ”huvudaktör”. Räkna alltså med att vänsterextrema och revolutionära FI kommer att hyllas ytterligare, även av denna publikation. Det räcker inte med att hela Public Service och praktiskt taget alla övriga etablerade publikationer (både vänster och ”liberala”), hyllar FI och dess samhällsomstörtande agenda. Nej, borgerliga SvD skall också med på tåget!

Därmed säger jag också upp min prenumeration på SvD. Jag skulle rekommendera dig att göra detsamma.

SvD allt oftare en radikalfeministisk megafon

Nu laddas det upp inför den radikalfeministiska ”kvinnokonferensen” i Malmö. Den största på 20 år och vi kan vara ganska säkra på att det är den hittills mest radikala. Kanske skulle man också kunna beskriva det som en konferens för företrädarna för den ideologiska sekt som kunde benämnas ”den feministiska industrin”. Det handlar ju alltså om en sekteristisk ”genusindustri” (finansierad av skattebetalare i olika länder) som omsätter hundratals miljoner varje år och där många tusentals forskare, medarbetare, akademiker och organisationer har sin fortsatta försörjning villkorad i att de radikalfeministiska teorierna om könsmaktsordningen och bilden av mannen och manligheten som något destruktivt och dåligt trappas upp och befästs.

Det intressanta och paradoxala är ju att det är i de västländer där jämställdheten har kommit längst (och även där pendeln sedan länge slagit över och det nu är pojkar och män som far mest illa – länder som Sverige), där de allra mest hisnande föreställningarna om det konspiratoriska och ondskefulla patriarkatet frodas (de länder eller kulturer som faktiskt kan kallas för ”patriarkala” (t ex Afghanistan) undgår i kulturrelativismens namn i stort sett kritik).

I dagens Svenska Dagbladet, i ett helt uppslag i pappersutgåvan i den sektion som kallas ”SvD Insikt” (alltså inte kulturdelen), görs okritisk reklam för konferensen och dess radikalfeministiska perspektiv. Reportern Ia Wadendal låter oss inte tvivla på var hennes sympatier ligger och hennes okritiska text lyfter bland annat fram FIs framgångar och låter oss förstå att detta är vägen mot ”ett jämställt samhälle”.

Genom generösa och leende porträtt får vi lära känna några av de inbjudna talare som sägs vara experter på män och manlighet, så kallade ”maskulinitetsforskare”. Det är sociologiprofessorn Michael Kimmel (vars radikalfeministiska analyser större delen av den svenska jämställdhetsutredningen baserade sig på), författaren, debattören och radikalfeministen Jackson Katz och sociologiprofessorn och radikalfeministen Raewyn Connell. De presenteras helt okritiskt som experter och auktoriteter – och alla har i princip samma (radikalfeministiska) åsikter och syn på män.

Inget undersökande. Ingen kritik. Inga ifrågasättande. Vi får inte reda på att det i USA finns en växande akademisk gren som kallas ”Male studies”, som är ytterst kritisk gentemot det som kallas ”Men’s studies” (som är den radikalfeministiska maskulinitetsforskningen). Inget problematiserande kring hur den svenska feminismen har radikaliserats de senaste 20 åren.

Nej, Svenska Dagbladet väljer att använda nyhetssektionen ”SvD Insikt” för ren och rå ideologisk propaganda.

Låt oss nu vänta på den uppsjö av inställsamma, glittriga, hyllande och lyriska reportage från själva konferensen. Detta lär bli toppnyheter i alla Public Service kanaler och även i SvD, DN, Aftonbladet och Expressen. För det är ju genom de etablerade medierna som den radikalfeministiska och revolutionära kampen nu förs!

Och på barrikaderna står… vi.

Idag firar vi sveriges nationaldag – utom Feministiskt Initiativ som vill skända flaggan

Min pappa, som var en varm och anständig man, lärde mig tidigt att något av det värsta man kunde göra var att bränna eller skända en nations flagga. Oavsett vad man ville här i livet, oavsett politiska uppfattningar och eventuell misstro mot en regering eller ett statsskick. Flaggan och dess symboliska värde för en nation, ett folk eller en gemenskap, bar på en djupare innebörd. Att öppet förstöra en sådan symbol var höjden av respektlöshet gentemot de människor för vilken symbolen bar på ett värde. Det var den yttersta bristen på aktning.

Han hade naturligtvis rätt. Det handlar ju om ren anständighet. Man skändar inte ett lands flagga, av samma anledning som man inte ställer sig och pissar på en okänd person som går förbi.

Men i Sverige har sedan något decennium anständighetens, empatins och det sunda förnuftets regler satts ur spel. Nu är det andra spelregler som gäller och det är feministerna och ”antirasisterna” som leder vägen.

Här har det blivit rumsrent och rent av uppmuntrat att håna, kränka, misstänkliggöra och pissa på män och maskulinitet. Men det är viktigt att männen är av svenskt ursprung och inte “rasifierade”, som man kallar det när man inte bedöms som “vit”. Bara etniskt svenska män kan till exempel öppet hånas som “gubbslem” i medier och i den offentliga debatten. “Heteronormen” är det också fritt fram att kräkas över men också – och detta är ju viktigt att slå fast just idag på sveriges nationaldag – hela landet Sverige och uppfattningen att det ens skulle finnas något svenskt.

Det är viktigt för FIs EU-parlamentariker Soraya Post, som är rom, att konstatera att romer är en etnisk grupp. Men att det skulle finnas etniska svenskar är samtidigt otänkbart.

Det är viktigt för Soran Ismail att i en kolumn i Svenska Dagbladet slå fast att han är etnisk kurd. Men några etniska svenskar finns naturligtvis inte.

Man skulle kunna tro att Sverige inte finns? Det finns inga svenskar och här finns ju ingen kultur (som Mona Sahlin också gjorde klart). Bara andra länder och nationer har kulturer och en befolkning som utgör landets majoritetsinvånare. Kanske är det därför som det är helt i sin ordning att skända den svenska flaggan? Eftersom den ju inte symboliserar någonting alls?

När nu en annan av FIs riksdagsledamoter (hon är dock inte den enda), Foujan Rouzbeh, lägger ut Carl Johan De Geers bild “Skända flaggan” på twitter, med sina egna ord “Att skända flaggan imorgon (nationaldagen, min anm) är att säga att det får vara nog nu. Riv barriärer, krossa alla murar. Ner med nationalstaten! Länge leve vi.”

Ja, “vi” både rimmar på och betyder nog i det här sammanhanget samma sak som “FI”.

Den ohederliga och radikalfeministiskt styrda nättidningen “Nyheter 24” skriver om detta, men där slår man fast att tolkningen är felaktig, och man låter Rouzbeh förklara att det endast var “en referens till den kända konstnären Carl-Johan De Geers verk ”Skända flaggan” och inte alls en uppmaning till att bränna flaggan.” Aha.

Det fortsätter:

“– Att säga att jag vill bränna flaggor är verkligen att sätta ord i min mun, säger Rouzbeh till Nyheter24”

Detta alltså trots att det hon nyss skrivit lyder: “Att skända flaggan imorgon är att säga att det får vara nog nu. Riv barriärer, krossa alla murar. Ner med nationalstaten! Länge leve vi.”

Men egentligen är det inte så konstigt. FI är ett revolutionärt parti och står för en slags radikalfeministisk kommunism med syfte att upplösa nationalstaten, montera ner försvaret, införa radikalfeministiska “analyser” i samhällets alla uppdrag och institutioner, omskola män, särbehandla kvinnor, kriminalisera kritik av feminismen och få ett slut på “svenska mäns” närvaro i ledningspositioner och beslutsfattande. Och eftersom begreppet humanism redan har klassats som omodernt och patriarkalt kan vi nog vara ganska säkra på att även demokrati som begrepp inte kommer att kvala in som särskilt viktigt.

Och återigen, det som är det mest anmärkningsvärda i sammanhanget är ju inte att det finns en tokstolleparti som FI (det finns många stolliga partier). Det som är verkligt skrämmande är att partiet har ett så överväldigande stöd i den svenska journalistkåren och att det med hjälp av likasinnande i medierna, genom propaganda och indoktrinering, kan komma att släppas in i riksdagen i höst.

Ja, jag kallar dig fortfarande för manshatare, Katarina Wennstam

I dessa besynnerliga tider, präglade av ett så utbrett och tjaskigt manshat och förakt för allt som skulle kunna betraktas som svenskt, eller “svenskt” som det heter i den offentliga debatten, råder det ju knappast någon brist på ämnen, eller “stoff”, att förhålla sig till. Det är bara att sätta på radion, ta vilken som helst tidning eller knäppa på SVT, så dröjer det inte länge förrän propagandan och åsiktskorridorens pk-riddare är i gång med ännu ett hatiskt, fördomsfullt och obegåvat utspel där vi skall lära oss att avsky både män och att det skulle finnas något “svenskt”, men allra mest (vilket ju i sammanhanget är lika obegåvat som det är avslöjande), svenska män.

Jo, vi lever i en absurd tid. Endast en och annan ljusglimt av förnuft och humanism flämtar då och då till i medialandskapet, annars är det ett ängsligt, sorgligt och räddhågset skugglandskap där några få extremister och aggressiva gaphalsar har tillåtits att sätta agendan, en agenda helt och hållet formad efter de förväntade matriserna. Det är vänster, det är radikalfeministiskt, det kulturrelativistiskt och det är identitetspolitiskt. Och alla som inte ansluter sig till agendan hängs omedelbart ut som “hatare”, nazister, rasister och mörkermän. Demokratin har råkat ut för en kortslutning och de mörka krafterna har skaffat sig ett försprång. Den svenska journalistiken är i allmänhet på en så låg nivå nu, både stilistiskt och innehållsmässigt, att den har reducerats till en slags statens informationskår, där statsfeminismen och “rätt” åsikter om alla möjliga ämnen (allra mest feminism, kulturrelativism och identitetspolitik), skall hamras in i de okunniga och “oupplysta” medborgarna. Och gärna med skrämsel, hån och förakt som metod.

Den extrema och trånga åsiktskorridoren försvaras och upprätthålls kanske allra mest av de horder av krönikörer, kolumnister, kulturjournalister, programledare, opinionsbildare och andra med tillgång till maktens megafoner som numera ser den egna sektens fortsatta spridning som det primära uppdraget och journalistik som underordnat. Man håller de sina bakom ryggen, hjälper varandra fram i karriären och ger sig skoningslöst och i flock på de som betraktas som avfällingar eller fiender, alltså människor som har andra åsikter och inte bekänner sig till den rätta tron.

Det är inte alls konstigt att man nu ändrar lagen så att ensamstående kvinnor skall kunna få barn (genom inseminering), utan att någonsin behöva gå igenom det obehagliga besväret att idka umgänge med en man. Mansföraktet har i Sverige gått så långt att det man brukar kalla “barnens bästa” helt åsidosätts för att istället omvandlas till “kvinnans bästa”. Att pappor och män överhuvudtaget länge har betraktats som onödiga, överflödiga och rent av skadliga i statsfeminismens Sverige vet vi, och nu inleder man alltså första steget i att helt slippa inblandningen av män i fortplantningsprocessen. Och med möjlighet att ta reda på vilket kön fostret har kommer också pojkfoster att aborteras i ännu högre utsträckning. Vi ser alltså framför oss hur andelen ensamstående mammor med döttrar kommer att stiga avsevärt på kort tid. Och här går också den feministiska staten in som garant för ekonomin. Att män skulle beredas samma möjlighet att bli ensamstående pappor (genom surrogatmödraskap), är naturligtvis uteslutet, eftersom detta då beskrivs som att “hyra en kvinnas kropp”, vilket är otänkbart i en feministisk stat.

Ja, att få bort männen från så många tänkbara platser som möjligt är tidens melodi. Så länge inte det arbete de skall utöra är smutsigt, slitsamt, hårt och nödvändigt för att resten av samhället skall kunna fungera smidigt. Få bort männen från skolan (nästan fullbordat), få bort dem från förskolan (fullbordat), högskolan (på god väg), och som politiker, näringsidkare och framför allt i ledande positioner. I identitetspolitikens kölvatten kan vissa män accepteras, förutsatt att de är “rasifierade” eller har någon funktionsnedsättning eller beskriver sig som hbtq. Men “vanliga män”, alltså svenska straighta män, skall i möjligaste mån bort. Ju färre av dem, ju högre rankning som “rättvis” och “jämställd” är man.

När hände detta? Jag vet att det är många som ställer sig den frågan idag. Hur kunde detta hända? Hur kunde vi låta detta hända? Hur kunde vi göra så här mot våra barn, mot de pojkar som råkade födas här och som bara – precis som alla andra – söker efter en plats och mening här i livet? Vad är det för inneboende ondska som finns i människor som alltid skall hitta en grupp att spotta på och trycka ner? Och varför säger vi inte ifrån när denna illvilja sprider sig som en löpeld i det samhälle som vi ärvde av våra föräldrar och deras föräldrar?

•••

Vi bombarderas med utspel från skräniga, oförskämda, vulgära och “populära” feminister genom medierna. Det skall vara fult, hånfullt, kaxigt, grisigt och gärna helt obegåvat. Ju värre destu bättre. Drömmar om våld och makt och sex, gärna med inslag av mensblod och förnedring, är vardagsmat i både den svenska kulturen och dess utövare idag. Gudinnedyrkan, heterohat, manshat, lesbiska omskolningskampanjer, det kvinnliga könsorganet som meningen med livet (förutsatt att det inte blir utsatt för en manlig blick), och en fullständig avsaknad av empati, ödmjukhet och stil, det är också tidens melodi. Och har någon annan redan gjort det där vidriga och grisiga som du hade tänkt göra? Ingen fara, det går alltid att hitta något ännu mera vulgärt och avskrädesaktigt att fokusera på och hälla över Sverige och framför allt sveriges alla män. Och det går alltid att hata ännu lite mer. Våra konsthögskolor väntar på din ansökan nu!

Efter att ha tagit del av den omåttligt populära och vulgära feministen Kakan Hermanssons utspel efter att hon nu skall få prata i SR Sommar i P1, om hur obehagligt “svenskt” och “nationalistiskt” alltihop verkade med blomsterkransar i håret bland annat, ja, kanske rent av nazistiskt? Ja, så vänder jag blicken mot Katarina Wennstams senaste radikalfeministiska kolumn i Svenska Dagbladet. Som jag tidigare har konstaterat är det ju knappast förknippat med några höjda ögonbryn att Wennstam använder denna maktposition i borgerliga SvD för att sprida radikalfeministisk och hatisk propaganda (det som möjligen är förvånande är hur ägarna och chefredaktörerna ger henne denna plattform), men den senaste är bland de mest fördomsfulla och hatiska.

Genom att utgå från det ytters tragiska och hemska våldsdådet på den indiska landsbygden, då två unga indiska flickor våldtogs och sedan hängdes, ser sig Katarina Wennstam tvingad att berätta för oss att det är alla män, kanske i synnerhet de svenska männen, som skall skuldbeläggas för denna omänsklighet. Hon upprepar och står bakom Gudrun Schymans “talibantal” (där hon jämförde talibaner – som vägrar flickor att gå i skolan och skjuter ihjäl de småflickor som vågar ifrågasätta de islamistiska lagarna – med vanliga, svenska män), och rabblar nu upp samma världsfrånvända och gräsliga fördomar om män och manlighet.

Hon har dessutom mage att förekomma eventuella beskyllningar om manshat, som om detta skulle lindra eller mildra allvaret i det hat hon sprider.

“För tolv år sedan kallades Gudrun Schyman manshatare för sitt så kallade talibantal. ”Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.” Vi tar det igen. Något ändrat. Det är samma norm. Samma struktur. Samma mönster. Som upprepas såväl i Indien eller Pakistan som här i Sverige.

Gör det fortfarande ont? Är det mig du vill kalla manshatare nu istället? Gör det, jag kan ta det.”

Ja, det är klart att Katarina Wennstam kan ta det. Hon, liksom horder av andra mediafeminister och manshatare skäms inte för det hat hon härbärgerar. Och syftet, att skifta fokus från den plats där detta brott ägde rum, till den svenska vardagen och den vanliga svenska mannen är lika uppenbar då som nu. Att använda sig av en internationell tragedi för egna politiska syften. Att göra det legitimt att hata män, särskilt svenska män, och att få ombord fler desillusionerade och vilsna svenska ungdomar ombord på hatets växande konvoj, där fiendeskapet gentemot den svenska mannen skall leda till splittring och slutligen upplösning av den värld vi känner till.