Feminismen och den känslomässiga infarkten

Att leva i Sverige idag, 2014, och ta del av den politiska debatten och inte minst de ständiga extremfeministiska utspelen och landvinningarna, är lite som att befinna sig i en känsla av ständig fiktion – att det bara måste vara på låtsas och knappast verkligt – och där man med jämna mellanrum måste nypa sig själv hårt i armen. En del kallar det som händer idag för en slags nationell psykos, en slags medmänsklighetens infarkt, men kanske är det mycket mer cynsikt och iskallt än så. De radikalfeministiska krafter som under de senaste trettio åren har tagit kontroll över samhällets viktigaste instrument för indoktrinering och propaganda (medierna och skolan), har metodiskt och strävsamt, steg för steg, arbetat vidare med avsikten att på demokratisk väg nå den slutliga makten.

Man hade kunnat tro att ett relativt välmående land som Sverige, med en så etablerad demokratiskt och rationell tradition, skulle stå tryggt gentemot denna nya extremism. Men nu vet vi att så inte är fallet. Vår fantastiska godtrogenhet och naivitet tillsammans med konsensustraditionen och konflikträdslan har skapat en mylla för vanvettet och lögnerna att frodas i. Lägg till detta en historia där ingen levande person bär på vittnesmål från krig och ockupation (som har drabbat Sverige), och där självbelåtenheten och självtillräckligheten med jämna mellanrum får patologiska proportioner, och där den unga generationen (förstagångsväljarna), både har lägre bildning och tillhör de mest bortskämda och curlade ungdomar som världen skådat, ja, då kanske vi börjar närma oss en förklaring till hur det är möjligt att extremistisk feminism når sådana framgångar just här.

När det går illa för Nya Moderaterna i EU-valet blir inte den naturliga reaktionen att fundera kring en eventuell kostnad för förflyttningen in mot mitten och vänsterut. Att man nästan helt okritiskt har köpt de analyser som extrema feministiska och socialistiska politiker och debattörer gör. Nej, instinkten är istället att flytta sig ännu mer i denna riktning. Att bli ännu mer radikalfeministiska. Det hela är ryggradslöst och populistiskt på ett sätt som bara kan matchas av statsminister Reinfeldts fördomsfulla och elitistiska syn på den vanlige mannen och pappan, att han inte förtjänar förtroendet att ta hand om halva barnbidraget (även om han tar halva ansvaret för barnen), eftersom han säkert ”bara skulle supa upp pengarna”.

Ja, att förakta och håna och rentav öppet både hata och avsky vanliga män är vår tids melodi. Och många mäktiga män i etablissemangets topp sjunger med. Föraktet för svagheten, föraktet för dessa vår tids förlorare, med dåliga betyg, dåliga resurser och knappa sociala nätverk är nästan gränslös. Och eftersom feministiska genusvetare har proklamerat att det är helt i sin ordning att spotta och sparka på dessa samhällets avskum, når förödmjukelserna och vederviljan (och lögnerna) ständigt nya höjder. I vår tid har även klassiska vänsterorganisationer slutat att värna om de arbetande och utsatta männen. Tävlan i feministisk radikalitet blir också en tävlan i att osynliggöra eller fördöma de dumma männen. Att Sverigedemokraterna växer på andra flanken verkar inte bekomma, de förtjänar ju också bara förakt och vända ryggar.

Den extrema feminismen är en både emotionell och demokratisk kortslutning. Ett monumentalt felslut som aldrig kan leda till annat än splittring och söndring. Man skall då komma ihåg att det är precis detta som flera av radikalfeminismens förespråkare vill ha. Man vill göra sönder det här samhället, man vill riva ner det i grunden. Patriarkatet, som man ser det, är likt kapitalismen en ondska som måste drivas ut, brännas ner, för att därefter kunna ge plats åt återuppbyggandet av det perfekta samhället där feminismen genomsyrar varje enskild tanke och gärning.

När den märkbart religiöst drabbade miljöpartisten och språkröret Gustav Fridolin nu pratar om feminism finns det ingen radikalitet som är radikal nog. Precis som för Claes Borgström, numera vänsterpartist och tidigare jämställdhetsminister för S (och brinnande radikalfeminist), är den radikala feminismen och dess teorier det viktigaste som finns, kanske det allra viktigaste. Fridolin pratar om den första genuint ”feministiska regeringen” efter höstens val. Vi förstår nu att feminism (och feministisk teoribildning), för Miljöpartiet är lika viktigt som frågor om jobb, välfärd och skola. Ja, feminism är rent av lika viktigt som klimatet. Planetens överlevnad.

Samtidigt är det intressant att se på vilka feministiska frågor som för Miljöpartiet är så viktiga att de kan likställas med klimatet. Eller jobben och välfärden. Eller skolan.

”Vi kommer aldrig att acceptera att en av tre unga tjejer mår psykiskt dåligt”.

Inte ett ord om att fler än tre gånger så många unga killar begår självmord jämfört med tjejer.

”Vi kommer aldrig att acceptera att bara en av hundra våldtäkter leder till fällande dom”.

Förutom att det är ett rent felaktigt påstående utelämnar man kategoriskt det ökande antalet falskanmälningar och anledningen till varför polisen lägger ner så många ärenden.

”Vi kommer aldrig att acceptera att lönegappet mellan kvinnor och män fortfarande är så stort”.

Lönegappet är mellan 1,5% och 5,6% beroende på hur man räknar. Och i många yrken (framför allt i storstäder), tjänar unga kvinnor mer än män för samma jobb.

Ja, det är ju oerhörda orättvisor och ett förtryck vars omfattning måste vara lika allvarligt som hela välfärden och sveriges och världens framtid, eller hur?

Jag nyper mig i armen för tionde gången idag och försöker tänka positiva tankar. Ett uppvaknande måste ju vara nära förestående? Kan det vara möjligt att dessa människor, denna politik kan komma att få egen majoritet i sveriges riksdag i höst?

Var är ni, alla smarta, empatiska och begåvade svenskar när ni behövs som mest? Jag hoppas ni vaknar upp och tar ställning i september!

Läs även Susanna Varis, Motpol och som alltid Jämställdhetsfeministern. Och Toklandet.

Annonser

6 thoughts on “Feminismen och den känslomässiga infarkten

  1. En fantastisk artikel, författad av en person med mycket bra stilistisk känsla. Men vad hjälper det när cancern (kulturmarxismen) har spridit sig över hela kroppen (Sverige)?

    Själv har jag fört en mycket ojämn kamp mot släktingar och vänner och insett att det är kört. Ja, tyvärr hyser jag inget hopp om framtiden så länge dumsvensken har mer problem med ett socialkonservativt, nationalistiskt parti (som dessutom är det enda riksdagsparti som står på svenskens sida) än med exempelvis radikal islam och våldsbejakande kommunister i Sverige.

  2. Jag tror att det är många som har vaknat upp och fler kommer det att bli.
    Men den andra delen, att ta ställning, är betydligt värre. Finns liksom inget att rösta på. De enda som stretar emot är SD eftersom de inget har att förlora. KD håller sig mer neutala men åker antagligen ur riksdagen. Så vad skall man göra? Rösta blankt? Rösta SD, trots att man inte gillar stora delar av deras politik?
    Jag vet inte vad jag skall göra.

    • Hållet med. Vad finns det kvar? Har röstat liberalt i alla år, men ska byta på grund av radikalfeminism. Men PP?

      • Då jag är miljömupp så har jag tidigare röstat på både C och MP. MP går ju numera tvärbort då de har tagit till sig postmodernistiska stolligheter å det fullaste. C kommer antagligen åka ur, PP kommer antagligen inte in.
        S och M har båda styrt Sverige bra. Vi är fria, har goda statliga finanser (jämfört med andra), har en väl utvecklad och ganska bra fungerande välfärd. Jag tror inte detta kommer förändras nämnvärt med en S-regering. Anledningen till att det fungerar är att de har folk i bakgrunden som vet hur man styr ett land och kan råda dem att inte göra saker som skadar landet och befolkningen, såsom en hel del radikalfeministiska idéer kan göra.

        Om man frågar experter på skola som har sett resultat från andra delar av världen så är det inte troligt att dessa skulle säga att mer genus i skolan skulle hjälpa resultaten. Ej heller att påstå en antipluggkultur bland pojkar. Om resultaten går ner förlorar man val.

        Finns ingen nationalekonom av rang som tror att fler kvinnor i bolagsstyrelserna ger fler jobb eller ökad tillväxt. Att ha kompetenta styrelser däremot kan ge dessa resultat. Med dåliga resultat förlorar man val.

        osv.

        Frågan är således hur mycket de vågar genomföra? Min gissning är att de kommer våga väldigt lite.

        Dessutom har partierna någorlunda koll på opinionen i olika frågor och förr eller senare kommer någon (förmodligen borgarna) börja fiska upp de röster som är kritiska mot feminismen och dessa blir som bekant fler och fler.

  3. Pingback: Lövin gör reklam för fler kvinnor på tunga positioner? | Susanna's Crowbar

  4. Hoppas lite granna att de försöker göra en total feministisk regering för att sen misslyckas totalt. har man ingen aning om vad man gör eller vad ens problem är så är man dömd att misslyckas. Synd bara att så många människor ska offras för något som inte finns 😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s