Ja, jag kallar dig fortfarande för manshatare, Katarina Wennstam

I dessa besynnerliga tider, präglade av ett så utbrett och tjaskigt manshat och förakt för allt som skulle kunna betraktas som svenskt, eller “svenskt” som det heter i den offentliga debatten, råder det ju knappast någon brist på ämnen, eller “stoff”, att förhålla sig till. Det är bara att sätta på radion, ta vilken som helst tidning eller knäppa på SVT, så dröjer det inte länge förrän propagandan och åsiktskorridorens pk-riddare är i gång med ännu ett hatiskt, fördomsfullt och obegåvat utspel där vi skall lära oss att avsky både män och att det skulle finnas något “svenskt”, men allra mest (vilket ju i sammanhanget är lika obegåvat som det är avslöjande), svenska män.

Jo, vi lever i en absurd tid. Endast en och annan ljusglimt av förnuft och humanism flämtar då och då till i medialandskapet, annars är det ett ängsligt, sorgligt och räddhågset skugglandskap där några få extremister och aggressiva gaphalsar har tillåtits att sätta agendan, en agenda helt och hållet formad efter de förväntade matriserna. Det är vänster, det är radikalfeministiskt, det kulturrelativistiskt och det är identitetspolitiskt. Och alla som inte ansluter sig till agendan hängs omedelbart ut som “hatare”, nazister, rasister och mörkermän. Demokratin har råkat ut för en kortslutning och de mörka krafterna har skaffat sig ett försprång. Den svenska journalistiken är i allmänhet på en så låg nivå nu, både stilistiskt och innehållsmässigt, att den har reducerats till en slags statens informationskår, där statsfeminismen och “rätt” åsikter om alla möjliga ämnen (allra mest feminism, kulturrelativism och identitetspolitik), skall hamras in i de okunniga och “oupplysta” medborgarna. Och gärna med skrämsel, hån och förakt som metod.

Den extrema och trånga åsiktskorridoren försvaras och upprätthålls kanske allra mest av de horder av krönikörer, kolumnister, kulturjournalister, programledare, opinionsbildare och andra med tillgång till maktens megafoner som numera ser den egna sektens fortsatta spridning som det primära uppdraget och journalistik som underordnat. Man håller de sina bakom ryggen, hjälper varandra fram i karriären och ger sig skoningslöst och i flock på de som betraktas som avfällingar eller fiender, alltså människor som har andra åsikter och inte bekänner sig till den rätta tron.

Det är inte alls konstigt att man nu ändrar lagen så att ensamstående kvinnor skall kunna få barn (genom inseminering), utan att någonsin behöva gå igenom det obehagliga besväret att idka umgänge med en man. Mansföraktet har i Sverige gått så långt att det man brukar kalla “barnens bästa” helt åsidosätts för att istället omvandlas till “kvinnans bästa”. Att pappor och män överhuvudtaget länge har betraktats som onödiga, överflödiga och rent av skadliga i statsfeminismens Sverige vet vi, och nu inleder man alltså första steget i att helt slippa inblandningen av män i fortplantningsprocessen. Och med möjlighet att ta reda på vilket kön fostret har kommer också pojkfoster att aborteras i ännu högre utsträckning. Vi ser alltså framför oss hur andelen ensamstående mammor med döttrar kommer att stiga avsevärt på kort tid. Och här går också den feministiska staten in som garant för ekonomin. Att män skulle beredas samma möjlighet att bli ensamstående pappor (genom surrogatmödraskap), är naturligtvis uteslutet, eftersom detta då beskrivs som att “hyra en kvinnas kropp”, vilket är otänkbart i en feministisk stat.

Ja, att få bort männen från så många tänkbara platser som möjligt är tidens melodi. Så länge inte det arbete de skall utöra är smutsigt, slitsamt, hårt och nödvändigt för att resten av samhället skall kunna fungera smidigt. Få bort männen från skolan (nästan fullbordat), få bort dem från förskolan (fullbordat), högskolan (på god väg), och som politiker, näringsidkare och framför allt i ledande positioner. I identitetspolitikens kölvatten kan vissa män accepteras, förutsatt att de är “rasifierade” eller har någon funktionsnedsättning eller beskriver sig som hbtq. Men “vanliga män”, alltså svenska straighta män, skall i möjligaste mån bort. Ju färre av dem, ju högre rankning som “rättvis” och “jämställd” är man.

När hände detta? Jag vet att det är många som ställer sig den frågan idag. Hur kunde detta hända? Hur kunde vi låta detta hända? Hur kunde vi göra så här mot våra barn, mot de pojkar som råkade födas här och som bara – precis som alla andra – söker efter en plats och mening här i livet? Vad är det för inneboende ondska som finns i människor som alltid skall hitta en grupp att spotta på och trycka ner? Och varför säger vi inte ifrån när denna illvilja sprider sig som en löpeld i det samhälle som vi ärvde av våra föräldrar och deras föräldrar?

•••

Vi bombarderas med utspel från skräniga, oförskämda, vulgära och “populära” feminister genom medierna. Det skall vara fult, hånfullt, kaxigt, grisigt och gärna helt obegåvat. Ju värre destu bättre. Drömmar om våld och makt och sex, gärna med inslag av mensblod och förnedring, är vardagsmat i både den svenska kulturen och dess utövare idag. Gudinnedyrkan, heterohat, manshat, lesbiska omskolningskampanjer, det kvinnliga könsorganet som meningen med livet (förutsatt att det inte blir utsatt för en manlig blick), och en fullständig avsaknad av empati, ödmjukhet och stil, det är också tidens melodi. Och har någon annan redan gjort det där vidriga och grisiga som du hade tänkt göra? Ingen fara, det går alltid att hitta något ännu mera vulgärt och avskrädesaktigt att fokusera på och hälla över Sverige och framför allt sveriges alla män. Och det går alltid att hata ännu lite mer. Våra konsthögskolor väntar på din ansökan nu!

Efter att ha tagit del av den omåttligt populära och vulgära feministen Kakan Hermanssons utspel efter att hon nu skall få prata i SR Sommar i P1, om hur obehagligt “svenskt” och “nationalistiskt” alltihop verkade med blomsterkransar i håret bland annat, ja, kanske rent av nazistiskt? Ja, så vänder jag blicken mot Katarina Wennstams senaste radikalfeministiska kolumn i Svenska Dagbladet. Som jag tidigare har konstaterat är det ju knappast förknippat med några höjda ögonbryn att Wennstam använder denna maktposition i borgerliga SvD för att sprida radikalfeministisk och hatisk propaganda (det som möjligen är förvånande är hur ägarna och chefredaktörerna ger henne denna plattform), men den senaste är bland de mest fördomsfulla och hatiska.

Genom att utgå från det ytters tragiska och hemska våldsdådet på den indiska landsbygden, då två unga indiska flickor våldtogs och sedan hängdes, ser sig Katarina Wennstam tvingad att berätta för oss att det är alla män, kanske i synnerhet de svenska männen, som skall skuldbeläggas för denna omänsklighet. Hon upprepar och står bakom Gudrun Schymans “talibantal” (där hon jämförde talibaner – som vägrar flickor att gå i skolan och skjuter ihjäl de småflickor som vågar ifrågasätta de islamistiska lagarna – med vanliga, svenska män), och rabblar nu upp samma världsfrånvända och gräsliga fördomar om män och manlighet.

Hon har dessutom mage att förekomma eventuella beskyllningar om manshat, som om detta skulle lindra eller mildra allvaret i det hat hon sprider.

“För tolv år sedan kallades Gudrun Schyman manshatare för sitt så kallade talibantal. ”Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.” Vi tar det igen. Något ändrat. Det är samma norm. Samma struktur. Samma mönster. Som upprepas såväl i Indien eller Pakistan som här i Sverige.

Gör det fortfarande ont? Är det mig du vill kalla manshatare nu istället? Gör det, jag kan ta det.”

Ja, det är klart att Katarina Wennstam kan ta det. Hon, liksom horder av andra mediafeminister och manshatare skäms inte för det hat hon härbärgerar. Och syftet, att skifta fokus från den plats där detta brott ägde rum, till den svenska vardagen och den vanliga svenska mannen är lika uppenbar då som nu. Att använda sig av en internationell tragedi för egna politiska syften. Att göra det legitimt att hata män, särskilt svenska män, och att få ombord fler desillusionerade och vilsna svenska ungdomar ombord på hatets växande konvoj, där fiendeskapet gentemot den svenska mannen skall leda till splittring och slutligen upplösning av den värld vi känner till.

Annonser

5 thoughts on “Ja, jag kallar dig fortfarande för manshatare, Katarina Wennstam

  1. Ja du Katarina vi importerar ju dels mycket människor från de delarna av världen. Men det vågar du inte kritisera för då blirr du kallad ”rasist” av dina medsystrar. Den politiskt korrekta journalistiken måste verkligen bort, något mer fördummande finns inte.

  2. Kanonbra text Jussi !
    Jag blev skitförbannad när jag såg Wennstams idiotiska text och den blev droppen för mig vad gäller min prenumeration på SVD. Jag kommer att säga upp den och hoppas att de är dumma nog att ringa upp och fråga varför.
    Jag skrev ett mejl till chefredaktör Kare’n och ifrågasatte hur han kunde publicera krönikor från Andres Lokko, som tyckte att FI är ett fräscht alternativ, och hon som skrev att bostadsrätter borde exproprieras och frågade hur det rimmade med deras förment borgerliga åsikter men naturligtvis fick jag inget svar. Jag skrev till honom i ett liknade ärende för ett halvår sedan men inte heller då svarade han. I bägge fallen skrev jag i en saklig ton så det är inte det som är problemet. Problemet är att antingen är han rädd för feministerna eller så är han själv en sådan.
    Eller så är han helt enkelt en feg populist.
    I vilket fall så hoppas jag att flera som inte delar SVD,s feministiska åsikter säger upp tidningen.
    På så sätt så kanske det svider tillräckligt i plånboken så att de lägger om kursen.

    Vad gäller Kakan Hermansson så är hon en riktig dubbelmoralist och hycklare. Om hon nu tycker att det är för många vita sommarpratare så borde hon själv inte ställa upp. Eftersom hon inte verkar gilla hur SR tänker så borde hon väl dessutom säga upp sina uppdrag som programledare hos dom. Fast det är ju inte lika kul att stå upp för sina värderingar när det drabbar den egna plånboken…

  3. Hon har en poäng. Det är värre där än här. Det är samma mönster.

    Psykopatiska kriminella människor förgriper sig på värnlösa.

    Här har vi dock ett aningen mer utvecklat rättsväsende och sjukvård som oftast lyckas hålla dom värsta brottslingarna stången. Det är åtminstone en del av förklaringen, kanhända ligger en del i kulturen.

    Förövrigt så slog det mig just att det är helt bisarrt att feminister beskriver allt beteende som en produkt av kulturen, men fullständigt sparkar bakut om någon påstår att människor ifrån andra kulturer uppvisar ett annorlunda (negativt) beteende. Den enda logiska slutsatsen man kan dra utav det är att dom anser att vår kultur är det värsta på jorden, med konsekvensen att vårt samhälle också är det värsta och farligaste. Det rimmar rätt illa med ”Och nej. Så illa är det inte i Sverige.”
    Nu får dom fan bestämma sig!

  4. Pingback: Wennstam plockar fram talibantalet | Susanna's Crowbar

  5. I ett anständigt samhälle brukar hat med kollektivistiska förtecken förpassas till marginalerna, men även i sådana samhällen existerar det en dold efterfrågan på hat. I Sverige har fördämningarna brustit och hatet väller fram. I princip kunde hatet ha riktats mot någon annan grupp likaväl, för hatet är sitt eget syfte och människor älskar att hata.

    Märk hur man använder enskilda händelser för att skapa ”berättelser”. Däremot vill man inte ha övergripande analyser, eftersom sådana tenderar att göra verkligheten mindre svartvit och är svårare att greppa. En ”berättelse” har den fördelen att man kan leva sig in i den och bara gå på känslor. Miljarder män våldtar inte kvinnor och allra minst hänger dem efteråt, men detta perspektiv är irrelevant när man kan få folk att leva sig in i en ”berättelse”.

    Det svenska samhällets idealkaraktär är en parodi på en tonårstjej som är helt oförmögen till resonemang och som bara är upphetsad av sina irrationella känslor och sitt bottenlösa behov av ensidig bekräftelse från omgivningen. Ett ta utan ett ge. Hela samhället förväntas rätta sig efter dessa omättliga krav.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s