Rädslan för att upptäcka sig själv som en kropp bland andra kroppar

Bloggen Toklandet (eller WTF), har med tiden inte bara växt i relevans och klarhet, den har blivit en av de skarpaste vakthundarna kring den offentliga twitterfeministiska avskrädeshögen som idag breder ut sig över sociala medier, och belyser därför på ett utmärkt sätt vart denna intellektuella härdsmälta och masspsykos barkar hän.

Jag håller också med blogginnehavaren i detta:

“Att visa upp galenskap är ju det jag gör för det mesta, även från ickeoffentliga privatpersoner. Det är inte för att jag tycker det är speciellt roligt att visa upp ickeoffentliga privatpersoner som kanske i första hand behöver professionell hjälp istället för, som de får, ryggdunkande bekräftelse från andra dårar utan för att samma dårskap även finns i övriga samhället på ställen där den gör (eller kan göra) oändligt mycket större skada.”

För steget är inte alls långt från den fullständiga galenskap som dessa twittrande (mestadels) unga tjejer (med sannolika diagnoser) ger uttryck för, till maktens korridorer, både inom medierna, politiken och akademierna. Egentligen är det en samstämmig röst med den skillnad att de vilseledda och fanatiska ungdomarna ännu inte lärt sig att bemästra den postmoderna retorik som skänker galenskapen ett bedrägligt sken av relevans.

Normaliserandet av hat, hot och våld i den politiska debatten skenar nu. Det är inte bara hat gentemot män utan även mot “borgare” och liberaler. Vi ser hur kulturjournalistikens ryttare ständigt flyttar positionerna vänsterut och försvarar våldet som metod i det politiska landskapet. Och etablerade riksdagspolitiker, med största sannolikhet på väg att inta ministerpositioner nu i höst, applåderar hatet och våldsförhärligandet. Demokratin hostar.

I Toklandets inlägg finns även en referens till socialdemokraten och radikalfeministen Veronica Palms twitterinlägg:

vpalm6

Samma socialdemokratiska Veronica Palm twittrar också hyllande efter kommunisten, revolutionären, radikalfeministen och våldsbejakaren Athena Farrokhzads sommarprat (där beväpnat motstånd och störtandet av den borgerliga regeringen propagerades för):

10420054_788516521199876_6272202704267371971_n

Veronica Palm kommer alltså att sitta som minister i en ny regering efter september. Vid sidan av Åsa Romsom, som inte ens ser svenska, vita, heterosexuella män som människor. Och kanske Gudrun Schyman, som har för avsikt att skicka alla män på omskolningsläger, öppna gränserna och montera ner det svenska försvaret.

När kommer Sverige att vakna upp? Och är det redan för sent?

•••

Dagens krönika av Isabelle Ståhl i SvD Kultur bjuder heller inte på några överraskningar. Texten är så fullkomligt indränkt i radikalfeminism, föreställda makthierarkier, misandri, vänsterperspektiv, intersektionalism och hbtq att det är svårt att tänka sig att det skulle gå att få plats med alltihop i en så smal kolumn. Men om man som Isabelle Ståhl, liksom den absoluta majoriteten av sveriges alla krönikörer, kolumnister och verksamma kulturjournalister, är så djupt och oåterkalleligt frälsta i radikalfeminismens evangelier och trossatser, finns ingenting annat att se. Vid sidan av denna politiska besatthet och extremism är det tomt. Antingen suddigt eller kanske bara ett vakuum.

Men propagandister som Ståhl (och praktiskt taget hela den övriga svenska kulturjournalistiken), med tillgång till gammelmediernas megafoner, är också meningsfränder med politiker som Veronica Palm, Åsa Romson och åtskilliga andra som nu är på väg in i regeringsställning. De är systrar i samma kamp, samma krig och de har en gemensam fiende.

Den svenska, heterosexuella, vita mannen. Eller “kvinnokampens söner”, som Helene Bergman uttrycker det.

Isabelle Ståhl lyckas som sagt med att klämma in det mesta i hennes text som utgår från att vi är mer lättklädda nu på sommaren när det är varmt. Ett tema som möjligen – med lite ansträngning – skulle kunna leda till en del intressanta reflektioner. Och det börjar ju inte så illa:

“Luften är fadd och kvalmig och kropparna som rör sig över Sergels torg är avklädda på ett sätt som de resten av året bara är i sovrummet. Aldrig blir kroppen så påtaglig som de här veckorna i juli, aldrig så svår att distansera sig från.

I kontorslandskapets luktfria värld av stål och glas är det lätt att leva i en smärtfri illusion om att vara ett fritt svävande medvetande. I den tryckande hettan utanför kontoret påminns jag oupphörligen om mitt eget och andras fysiska vara.”

Men sen spårar det omedelbart ur. Det är som att Isabelle Ståhl ser världen som en slags cyborg, där hörnen av synfältet ständigt blinkar och lyser med varningstrianglar och utropstecken i enlighet med hur hon är programmerad att se världen. Ett slags radikalfeministiskt protokoll – eller det som ibland slarvigt kallas för “genusglasögonen”.

Ge Isabelle Ståhl en tibetansk bönematta, en irländsk båtbyggarskiss, ett par bromsklossar från en trasig motorcykel, en fossillerad hovnakensnäcka eller kanske bara ett glas mjölk så var så säker på att det snart handlar om feminism och maktstrukturer.

För något annat finns ju inte i denna värld, eller hur?

Det blir någon slags humor av det till slut. Oavsiktlig dessvärre men så ansträngt tillrättalagt i den stringenta åsiktskorridoren att det känns som att bokstäverna är på väg att bryta sig loss från tidningspappret och marschera iväg i ett peppande led. Ståhl fortsätter:

“Det finns underförstådda ramar för den utlevnad vi uppmanas bejaka under sommaren. Det gäller att töja på gränserna på rätt sätt om man inte vill drabbas av andra kroppars våld. En man kan ha bar överkropp, men inte kyssa en annan man. Man kan vara full mitt på dagen, men inte överskrida en tydligt definierad könstillhörighet.

Under Prideveckans första dag går jag till Kulturhuset och lyssnar på Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap och författare till boken ”Skamgrepp”. Hon talar om den manliga flanören, på många sätt urtypen för den moderna urbana medborgaren. Hans blick kommer från ingenstans och överallt och han ställer sig utanför den värld han egentligen är en del av. Att observera är vad som gör det möjligt att ta in en stad snarare än att bli intagen som en del av den, menar Ulrika Dahl. Om flanören, le flaneur, är den moderna människan så vet vi också att nej, han har ingen feminin motsvarighet; det finns ingen flaneuse.

Flanerandet är möjligt bara genom att stiga ut ur världens blickfång och behålla distansen. Kvinnor kan aldrig vara flanörer på samma sätt som män: de förblir genom andras blickar alltid i högre grad en del av världens tinglighet. Jag har hört män prata om sin rädsla för att upptäcka sig som kroppar bland andra, kroppar som tittas på och bedöms, vars normalitet och allmängiltighet inte längre är självklar.

Ulrika Dahl menar att maktordningar som sexualitet, klass, etnicitet, ålder och funktion måste införlivas i feminismen för att den ska bli giltig för fler än vita medelklasskvinnor och deras kroppar. Många inom den traditionella vänstern tycks fortfarande se kroppens politik som något elitistiskt, akademiskt och världsfrånvänt.”

Och från ingenstans kommer plötsligt också detta att Sverigedemokraterna är fascister… Det skall också ha något att göra med våra kroppar i denna sommarvärme:

“Ramarna för vilka kroppar och fysiska uttryck som är accepterade och önskvärda är lika tydliga som alltid. De senaste åren har de blivit tydligare än någonsin. Smärtpunkten i SD och den fascistiska rörelsen är kroppen, utpekandet och demoniserandet av vissa kroppar som främmande och mindre värda.”

Nu är ju jag inte Sverigedemokrat, men det måste väl finnas en gräns för hur denna demonisering av ett riksdagsparti kan få fortsätta i riksmedia, vid sidan av hyllandet av det vänsterextrema våldsbejakandet?

Och visst är det märkligt att “den traditionella vänstern”, som Ståhl beskriver, inte är tillräckligt uppdaterad med den nya, revolutionära vänster som hon själv är en del av och propagerar för i borgerliga SvD?

Men jag gillar nog mest “Jag har hört män prata om sin rädsla för att upptäcka sig som kroppar bland andra, kroppar som tittas på och bedöms, vars normalitet och allmängiltighet inte längre är självklar.”

Rädslan för att upptäcka sig själv som en kropp bland andra kroppar…? Allmängiltighet?

Jag hoppas att någon en dag lyckas avprogrammera Isabelle Ståhl och lyckas öppna hennes ögon för den värld och verklighet vi lever i.

Den feministiska mytomanen

Feminister är fantasifulla och kreativa människor. Är det något jag har lärt mig dessa sista två decennier som politiskt intresserad, och i mitt umgänge bland stockholms mestadels feministiska kulturutövare och akademiker (tidigare främst på vänsterkanten), så är det att inlevelseförmåga är hårdvaluta. Fantasier, föreställningar, ”story telling”, där både språket och förmågan att berätta en historia ideologiskt ”rätt” är avgörande, och en slags offentliga visklekar, gärna med inslag av sex, våld och förnedring, är tidens trend. Och i postmodernismens kölvatten blir ju fantasierna lika viktiga – och verkliga – som det som det stygga patriarkatet vill få oss att tro är verkligt. Fantasier har idag blivit realpolitik.

Bara idén om ett patriarkat i Sverige 2014 är ju ett uttryck för en närmast patologisk konspirationsföreställning – att det finns oräkneliga osynliga strukturer, som genom osynliga utövare har som sin huvuduppgift att sätta upp osynliga snubbeltrådar för landets alla kvinnor. Men det stannar inte vid snubbeltrådar, hinder eller så kallade glastak. Det är betydligt värre än så. Delar av det föreställda (och osynliga) patriarkatet är också organiserade i hemliga nätverk där själva meningen är att kvinnor och barn skall utsättas för sadistiskt våld och rituella övergrepp. Och detta är inte bara vanligt utan fullkomligt normalt, får vi lära oss. Det är ”normen” i den ”våldtäktskultur” som feministerna menar att vi lever i. Återigen sker allt utom synhåll för oss vanliga människor (eller polisen), det är alltså inte möjligt att påvisa. När tvärtom allting i den verkliga världen pekar på att en våldtäktskultur är det sista vi lever i, att våldtäkt av nästan alla och envar ses som det kanske mest avskydda och föraktade brottet, ja, då måste nya ”bevis” uppfinnas som tankefigurer (också dessa givetvis osynliga), och i sista hand själva kunskapen avfärdas som patriarkal och därför värdelös. Fantasierna däremot är på riktigt och de måste behandlas därefter. Allting annat vore en kränkning av feministens rätt till sin ”kunskap” och verklighet.

För den radikala feminismens översteprästinnor Maria Sveland och Katarina Wennstam är fantasier också en uppenbar drivkraft. Och med fantasierna omgjorda till föreställda ”fakta”, kan sedan materialet presenteras (i sveriges största dagstidningar och genom Public Service), som en verklighet som borde leda till lagändringar och en ändrad politisk riktning. Metoden heter utnötning och upprepning och målet är vid sidan av den feministiska revolutionen också en socialistiskt färgad sådan. Och här är det alltså även den ”borgerliga” pressen (SvD och DN), som ser till att utnötnings- och upprepningsstrategin skall bära frukt. En del skulle försvara detta som opinionbildning, andra skulle kalla det vid dess rätta namn – politisk propaganda.

I Katarina Wennstams kolumn i dagens SvD formligen pyser det av fördomar och vanföreställningar (och fantasier), om hur hemskt det egentligen är för de män och kvinnor som väljer att leva i heterosexuella parförhållanden. Det Wennstam ser framför sig, när hon tänker på idén om mamma, pappa, barn, är uteslutande ett slags lurande förtryck. Ett elände. Ett helvete. En förbannelse. Att försöka hålla ihop, även när det är jobbigt…, att rida ut en svår tid tillsammans som man och kvinna (och komma ut på andra sidan), är värdelöst och meningslöst.

Det är alldeles uppenbart att Katarina Wennstam gillar att allt fler skiljer sig i Sverige (och vill uppmuntra detta ytterligare). Även om hon inte säger det rakt ut så förstår vi (genom att bland annat använda sig själv som ett exempel), att texten i första hand är riktad till kvinnor. Wennstams manssyn är ju knappast okänd. Bryt sönder kärnfamiljen som idé, lev inte med män (som alla är potentiella våldsverkare), och bli fri!

Jo, visst kan det finnas en poäng i att en del par (både hetero- och homosexualla), borde bryta upp tidigare än vad de gör. Men var finns credden för att de åtminstone försökta rädda den kärlek de trodde på? Och var finns insikten och förståelsen kring begreppet ”i vått och torrt”?

Wennstams världsbild är en spegling av vår tid. En djupt självisk och egoistisk syn på innebörden av lycka och kärlek, sammanvävd med en mörk, kall och fördomsfull bild av mannen som väsen. Lägg till detta fantasifulla och fasansfulla tankar på våld och förtryck och vi ser konturerna av vår tids vanligaste mediala och antisociala personlighetsstörning.

Att döden dö

Ja, precis som väntat återges nyheten om de ökande självmorden i Sverige, främst bland unga män, helt befriat från genusperspektiv. Både i DN och SvD nämns ”pojkar” eller ”män” överhuvudtaget inte. I SvD är det bara en liten notis från TT.

Så lite är pojkars och mäns liv och mående värt i det statsfeministiska Sverige 2014. Att anlägga ett ”genusperspektiv” handlar nämligen egentligen om – namnet till trots – att anlägga ett radikalfeministiskt, ideologiskt perspektiv på verkligheten och hur den beskrivs. Och i denna verklighet finns det inte plats för lidande män och pojkar som far illa. Sådant anstår nämligen inte den feministiska revolutionen och propagandan som stöttar den. Det gynnar inte kampen. Kriget mot den fiende som kallas Mannen.

I dagens SvD Kultur finns ett par artiklar värda respons. Först är det en krönika av Jan Söderqvist om åsiktskorridoren. Givetvis ser inte Söderqvist någon sådan korridor (han skriver ju på kultursidorna), och precis som den lufsiga och välbärgade vänsterelitisten Jan Guillou hånar han föreställningen att det överhuvudtaget skulle finnas något ”åsiktsförtryck” (som han raljerande kallar åsiktskorridoren för). Allt är ett missförstånd eller bara ”absurd”.

Jaha.

Jag förstår inte riktigt Söderqvists slutledningar. Han tycks förvirra sig bort i inte bara en men flera motsägelser. I Söderqvists värld kan man säga vad som helst om bland annat feminismen i Sverige, han menar vidare att det endast innebär att man kan räkna med ”mothugg”. Att det finns reella planer på att genom Nordiska ministerrådet kriminalisera kritik av feminismen är något han bekvämt hoppar över i sin analys.

Söderqvist skriver märkligt nog att ”det kan skapa uppståndelse att kalla en spade för en spade”, när han genomgående verkar ha beslutat sig för att kalla en spade för en kratta.

Sen lite sedvanlig SD-bashing och en bisarr avslutning om pedofiler i Holland. Och att detta skulle ha att göra med en ”ömhudad korridorhöger”.

Det är obegripligt, slarvigt, inställsamt och tillför absolut ingenting, men det är politiskt korrekt och den nivå vi har vant oss vid idag.

I SvD har också Carina Burman skrivit om första världskriget under rubriken ”Krigets kvinnor har fått en ansikte”. När det nu är hundra år sedan hundratusentals män dog en hårresande död ute på slagfälten i norra Europa är det ju viktigt att prata om kvinnor och feminism.

Visst påpekar Burman att det bara var män som dog – men kvinnor fanns också nära fronten och det är dessa som intresserar Burman. Ett intresse som givetvis inte skall förringas. Hon skriver:

”Så många, så unga – och allesammans män. Visserligen var det enbart män som stred, men kvinnor fanns också nära fronten. Detta var det första moderna kriget, och det gäller inte bara uppfinningen av nya, förfärliga vapen. Kvinnor spelade en stor roll. De körde ambulans och arbetade som sjuksköterskor och andra slags vårdare på fältlasaretten.

Poeten, feministen och pacifisten Vera Brittain hörde till den senare kategorin. Hennes självbiografi ”Testament of youth” utkom 1933, alltså under samma period som Robert Graves och Siegfried Sassoon. Kvinnor i krig förekom också i tidens skönlitteratur. Huvudpersonen i Radclyffe Halls lesbiska klassiker ”Ensamhetens brunn” möter exempelvis sin älskade under tiden som ambulansförare vid fronten.”

Se där, både lite feminism och hbt i samma ansats och mening om första världskriget, kunde det bli mer tillrättalagt och PK?

Det som bekymrar mig är dock att Burman bekvämligt nog helt glömmer att nämna hur dåtidens feminister och suffragetter organiserade sig i det som kallas ”Order of the White Feather”, där män som inte ville kriga och ge sig ut i krig hånades som fega och ”cowards”. Männen skulle alltså ut på slagfälten och döden dö, för att samhället, kvinnorna och feministerna skulle kunna fortsätta leva sina liv i fred och frihet.

Ingen större skillnad från idag?

Mer feministiskt osynliggörande av män och pojkar som far illa

Det blir allt fler som ställer sig frågorna nu. Vad är det som händer i Sverige? Hur kunde det gå så här fel? Hur länge dröjer det innan fundamenten börjar rasa samman och vilka kommer då att försöka svära sig fria från ansvar? Hur kunde folkvalda politiker och den mäktiga journalistkåren (med Public Service i spetsen), gå samman och se det som sin gemensamma och främsta uppgift att förvränga bilden av verkligheten för folket? Och se på landets medborgare, när de ställer befogade frågor kring den politik som förs, med ett nedlåtande förakt.

Det är inte svårt att se att åtta av tio verksamma journalister idag röstar på antingen Miljöpartiet, Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna. Borgerliga värderingar är skambelagt i kåren och det hänger givetvis samman med att borgerliga värderingar redan på journalisthögskolan – av en nästan helt enig fakultet – beskrevs som ondskefulla och en närmast fascistoid dikeskörning på den föreställda värdegrundsautostradan, redan för trettio år sedan.

I synnerhet Mp och Fi kramas nästan ihjäl av den svenska journalistkåren så här under supervalåret. Reportage efter reportage i nästan alla medier är helt befriade från kritiska frågeställningar och granskning. Fi skall in i riksdagen, kosta vad det kosta vill i form av lögner och mytspridningar. Mp skall växa ordentligt, det har medierna bestämt, och journalisterna blir därmed en del av den politiska aktivismen.

Och även i borgerliga medier hyllas de extremistiska vänsterpartierna Mp och Fi. Det är bara att slå upp dagens Svenska Dagbladet och se där: Miljöpartiet får ”högst poäng i hbtq-frågor”. På tidningens förstasida heter det ”bäst” på hbtq-frågor. Jag har tidigare skrivit om hur Fi lyfts fram och hyllas även i SvD, inte sällan på daglig basis.

Nu vet ju de som läser den här bloggen att jag inte har några som helst problem med homosexualitet, men eftersom hbt-frågorna och även större delen av Pride har tagits över av samma radikala och destruktiva krafter som för trettio år sedan kapade kvinnorättsrörelsen, är jag idag mycket skeptisk till hbtq-begreppet och det hat som det härbärgerar.

Nu skriver ju jag mestadels om radikalfeminism, eller den svenska statsfeminismen om ni så vill, och här finns alltid dagsfärska historier att återge. Dagens exempel handlar återigen om hur viktigt det är för feminismen att osynliggöra att pojkar och män far illa. Vi känner ju igen det, när till exempel hundratals gruvarbetare dör en förskräcklig död och svenska medier överträffar varandra i uppfinningsrikedomen att undvika att kalla de drabbade männen för just män. Kön är ju som vi vet absolut centralt och oerhört viktigt när män och kvinnor jämförs, utom just då pojkar och män är utsatta. Att beskriva en verklighet där pojkar och män är drabbade är kontraproduktivt i den feministiska kampen och detta har sannerligen svenska journalister blivit mästare på.

Nu har det kommit till Public Service och SVT’s kännedom att antalet självmord i Sverige ökar för andra året i rad. Jag antar att den första frågan för SVT’s Ingela Östlund blir hur hon skall kunna ”rapportera” om detta utan att avslöja hur det egentligen ligger till (vilka det är som tar sina liv). Och mycket riktigt, genom hela artikeln är tanken på att det finns olika kön som bortblåst. Plötsligt är det inte intressant att slå fast hur skillnaderna ser ut mellan könen. Ett intresse som är praktiskt taget överordnat allting annat när man lyckas hitta sammanhang där det möjligen går bättre för pojkar och sämre för flickor. Nej, nu delas ungdomarna inte in i kön utan i åldersgrupper. På detta sätt blir det angeläget att bry oss om våra ”ungdomar” (och inte särskilt de pojkar som mestadels begår självmord). Att beskriva verkligheten som den ser ut, att fler än tre gånger så många pojkar och unga män tar sina liv, ligger ju inte i SVT’s och Ingela Östlunds uppdrag, det vore ju närmast att betrakta som antifeministiskt?

Jo, långt ner i brödtexten känner väl Östlund att hon måste nämna någonting om män. Det bäddas in på detta sätt:

”Enligt NASP  är självmord vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år. Och den näst vanligaste bland kvinnor i samma åldersgrupp. Bland ungdomar av båda könen, mellan 15 och 24 år, är det självmord som dödar flest.”

Ja, så lätt gick det att helt undvika det centrala i en nyhet som borde angå oss alla. Vi får alltså inte reda på hur mycket vanligare det är (tre till fyra gånger vanligare), eftersom denna sanning kunde komma att bli problematisk och kanske rent av tolkas som att pojkar och män far mer illa när det handlar om att inte längre vilja leva.

Jag undrar, hur kan feministiska föräldrar med söner ställa upp på det här? Var går anständighetens gräns? Var finns empatin, kärleken till barnen?

Varken vita män eller kristna är värda omsorg eller uppmärksamhet

Först vill jag hylla minnet av de som mördades vid Utøya för tre år sedan idag. Detta bestialiska och avskyvärda massmord, som genomfördes av Anders Behring Breivik, är och förblir en ondskans grymma manifestation och en både sorgens och skammens dag för Norge och hela Skandinavien.

•••

Svenska Dagbladets ledarredaktion utgör vad som ser ut som en liten kvarvarande oas av vänsterkritik, analytisk kompetens och (ibland) modiga resonemang i dagens förgiftade svenska medialandskap. Det är alltså ledarredaktionen det handlar om, inte journalistiken i SvD’s nyhets- eller kulturdelar, dessa har redan ställt in sig i åsiktskorridorens led och reproducerar i princip samma snedvridna och agendasättande vänsterperspektiv som vi har vant oss vid från alla traditionella svenska medier (även så kallade “borgerliga” sådana).

Extra spännande har det varit nu under sommaren, då inhopparna Ivar Arpi och Alice Teodorescu getts möjlighet att reflektera över sakernas tillstånd. I dagens tidning hamnar två artiklar intill varandra och lyfter båda ytterst angelägna och viktiga frågor.

Till synes oberoende av varandra, men egentligen är de beskrivningar av samma svenska sjukdom, där identitetspolitiken (och kulturrelativismen) och radikalfeminismen går i armkrok i kampen om att splittra, söndra och störta det svenska samhället som vi känner det. En kamp som till stora delar förs genom medierna, men även andra mäktiga och inflytelserika organisationer och institutioner som tagits över, där ibland Svenska kyrkan (men här måste också nämnas den svenska skolan, högskolan och universiteten – och stora delar av rättsväsendet).

Arpis ledare handlar om Svenska kyrkans kallsinnighet och ointresse över de mycket stora grupper kristna i Syrien och Irak som idag förföljs, drivs bort och mördas av ISIS. Från Svenska kyrkan hörs en öronbedövande tystnad och detta brott mot mänskligheten hamnar i Sverige också i fullständig mediaskugga (med undantag av några få modiga journalister, däribland Arpi). Istället riktar både Svenska kyrkan och den samlade journalistkåren all fokus på Israel-Palestina-konflikten, där Israel givetvis utmålas som fienden.

Teodorescu tar på ett kortfattat men slagkraftigt sätt upp den bisarra gynocentrisitet och misandri som decennier av radikal statsfeminism lett fram till, där några fler kvinnor på eftertraktade styrelsepositioner ses som ett oändligt mycket större samhällsproblem än att svenska pojkar havererar i den svenska skolan. Det är en extremt angelägen text som på samma gång lider av sitt eget marginella anspråk. Den hade förtjänat en tiosidig artikelserie med djupgående analyser och en ambition att förstå varför och hur vi kan göra så här mot våra pojkar och söner – och vad vi kan förvänta oss att få tillbaka som tack om tio, tjugo år, när över 70 procent av alla unga män i Sverige är lågutbildade, arbetslösa och lever i eller nära utanförskap. Det här är en notis som dessvärre bara kommer att passeras förbi. Ändå är den viktig och Teodorescu förtjänar att återigen uppmärksammas för sitt mod.

Men egentligen är ju varken det som Arpi eller Teodorescu tar upp någon överraskning. Enligt den makthierarkiska och identitetspolitiska matrisen är varken vita män eller kristna värda omsorg. I egenskap av “överordnade” och representanter för “förtryckande strukturer”, är det lika lätt att idag vända bort blicken från den svenska uteliggarens uppenbara elände och fattigdom som det är att ignorera att de kristna i mellanöstern nu skall “rensas ut”.

Vi behöver ju också komma ihåg att detta att bry sig om mördandet av kristna i mellanöstern – kan ju i det svenska debattklimatet med stor sannolikhet tolkas som ett hyllande av Behring Breivik.

Ner i denna avgrund av livsfarliga dumheter har vi vandrat.

De illvilligas sammansvärjning

Jag har varit inne på detta förut, just hur dagens svenska debattklimat liksom har blivit de elaka och illvilliga människornas revansch i samhället. Och de sociala mediernas roll i den utveckling som stegrar sig och mer och mer börjar likna himmelriket för landets alla mobbare och emotionella sadister. En slags elakhet på steroider, där det vulgära, vidriga, hånfulla och medvetet kränkande hittar sin gemenskap och hyllas internt.

I denna hatets, vidrigheternas och skadeglädjens virvelvindar är som sagt feminismen en avgörande faktor. En katalysator. Feminismen är det ämne som ger hatet legitimitet, som monterar ner gränserna och förmågan att känna empati – och som ger även mycket unga människor uppmuntran och stöd i att kanalisera förvirring och funderingar (som inte är ovanligt i ungdomen), till ett konkret hat riktat mot vissa medmänniskor (utifrån deras hudfärg, kön, sexuella läggning och ålder).

Om man föreställer sig att varje människa bär på förmågan att både agera utifrån godhet och omtanke – och illvilja och ondska – så ser vi alltså här vilken sida som förlorat. De flesta socialiserade och friska människor förstår att hat och att göra sina medmänniskor illa inte leder till något gott, inte heller för det egna måendet. Att lägga sin energi och det fantastiska i att få leva (en kort stund) i detta livet, i ett av de fredligaste och mest jämställda länderna i världen, på en gemenskap som hyllar och uppmuntrar hat och illvilja gentemot sina medmänniskor, måste vara något av det sorgligaste som kan drabba en ung människa.

Om det finns en kamp i varje människa kring det goda och onda, om att göra rätt eller att göra fel, så är feminismen den ideologi som släpper ondskan före i kön.

Kanske är det så att ondskan alltid söker efter vägar att motivera sig själv? När någon inte vill identifiera sig som ond, men ändå känner ett outgrundligt behov av att göra andra människor illa, hur går man då till väga? Vilka processer är det som går igång? Hur får man andra med sig i det ondskefulla uppsåtet utan att de behöver känna att de gör fel?

Varje ondskefull ideologi behöver ett slags rättfärdigande. Man måste beskriva fienden, dem man hatar, dem man vill göra illa, som ett hot. Som förtryckare, som de som egentligen är de onda. Och genom detta kan då det hat man själv känner rättfärdigas.

Det tar tid att avhumanisera en viss grupp människor men det går, det visar historien. Än idag ser vi samma antisemitiska och nazivurmande hat gentemot judar manifestera sig i föreställningar om att barn mördas och att deras kroppar töms på blod under rituella festligheter. Bilden av juden som en icke-människa blev tidigt en del av den propaganda som spreds i Tyskland under trettiotalet.

I Sverige har vi i snart trettio år indoktrinerats med feministiska vanföreställningar om de svenska männens ondska. Och att de skall betraktas som icke-människor blev extra tydligt när Åsa Romson höll sitt Almedalstal för Miljöpartiet för några veckor sedan. Den manshatande och radikalfeministiska professorn Eva Lundgrens böcker används fortfarande som kurslitteratur vid svenska universitet, där föreställningar om att helt vanliga svenska män genom hemliga nätverk sysslar med att rituellt mörda och äta upp spädbarn normaliseras. Att sprida föreställningen att vita, heterosexuella, svenska män inte är människor är en grundbult i den radikalfeminism som idag har tagit sig från de extrema ytterkanterna, genom kvinnojourer, feministiska intresse- och lobbygrupper, universiteten, medierna, Public Service och den svenska skolan, rakt in i politikens, ledarsidornas och akademiernas finrum.

Att prata om osynliga strukturer, “strukturellt förtryck” och “patriarkala maktordningar” (som heller inte går att påvisa), är naturligtvis genialt, sett från ondskans perspektiv.

Att inbilla sig att man sparkar uppåt, när sanningen är att den handling man just utfört är både gemen och oanständig (och dessutom är uppenbart “nedåt”), och kalla sitt hat och sin omänsklighet för “självförsvar”, är bara ondskans sätt att hålla samvetet i schack.

Detta inlägg är särskilt dedikerat till Lady Dahmer eller Natashja Psomas Blomberg.

Hatet och ondskan

Hatet och ondskan virvlar runt i den svenska debatten och offentligheten. Mer idag än någonsin tidigare – och stegringen har varit synlig för dem som vågat se.

Johan Lundberg analyserade på ett förtjänstfullt sätt hur kopplingen i Sverige ser ut mellan det hat och våld som genereras från vänsterextrema grupper, radikalfeministiska institutioner och islamistiska grupperingar, i sin bok Ljusets fiender. Här läggs också konkreta exempel fram på hur förintelseförnekare, västhatande radikalfeminister, vänsterextremister, svenska akademiker och kulturrelativister – och kvinnoförnedrande islamistvurmare, alla har gått samman i hatets svenska virvelvind, som idag lägger praktiskt taget hela det svenska politiska och mediala landskapet under sig. Och därmed många medborgare.

Hat, hot och föreställningar om våld och död är sådant som i Sverige idag är både helt oacceptabelt – och helt i sin ordning.

Vi känner ju till den identitetspolitiska matrisen. När man sedan kopplar samman den med den gamla vänsterns avsky gentemot kapitalet, USA, judarna och Israel, ja, då får vi det som är den “offentliga svenska debatten”. Medierna kämpar ursinnigt för att rättfärdiga hatet och illviljan. Genom att (som vi skall förstå det), bekämpa hatet och illviljan.

Det hela har nått så groteska proportioner att jag förstår de vänner som numera helt avstår från att ta del av svensk media. Inte för att de alltid har en stark åsikt, men för att de ogillar lukten av lögn, förtal och ohederlighet.

Men låt oss bara ta det igen, så att vi förstår hur det ser ut i Sverige 2014:

Att kritisera att terroristorganisationen Hamas skjuter raketer mot civila i Israel, som Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén gjort (vid sidan av att ha kritiserat Israel) på sin Facebook, och uppmana båda sidor till fred och eftertanke, innebär att många, många hundra grovt antisemitiska och avskyvärda kommentarer följer. Det är både nazistiska (vädjan om att Hitler skall komma tillbaka och slutföra det han påbörjade), och i allmänhet vedervärdiga, människofientliga, vidriga och ofattbart hatiska kommentarer gentemot judar. Det handlar alltså om judar, människorna, inte Israel som stat.

Om detta skriver svenska medier att Löfvén har blivit utsatt för en “kritikstorm”. Inget mer.

När välbalanserade, faktapålästa och seriösa debattörer inom jämställdhetsområdet försöker göra sina röster hörda, kallas det för “näthat” och “kvinnohat”, och svensk media mobiliserar tiotals kvinnor som genom minst lika många kanaler och program får beskriva hur de upplever att de utsätts för ”hat” och ”ondska”. Resultatet blir bland annat att Nordiska Ministerrådet ger sig in i förhandlingar med medlemsländerna om att kriminalisera kritik mot feminism. Att jämställa kritik mot feminism med “hets mot folkgrupp”. Att helt enkelt förbjuda kritik.

Om detta skriver svenska medier ingenting. Annat än att dumma män utsätter kvinnor för näthat. Och att feminismen är fantastisk.

När flicka efter flicka, pojke efter efter pojke, blir misshandlad, bränd, sönderslagen, skjuten, slängd från balkongen eller bara mördad i Sverige, på grund av den hederskultur som tvingar familjen och släkten att agera så gentemot en flicka som blir kär i en svensk pojkvän eller en kille som blir kär i en annan kille (eller av andra skäl). När flicka efter flicka blir bortgift i ett fjärran land med någon de aldrig träffat och som kanske är trettio år äldre. När en nio- eller tioårig flicka tvingas till sex med en äldre man som släktingar beslutat skall bli hennes make…

Om detta är svensk media praktiskt taget tyst, trots att det sker i Sverige och att det drabbar knappt 100.000 barn och ungdomar varje år. Tvärtom väljer svensk media att rubricera kritik mot denna utveckling som “islamofobi”. Att svenska feministiska partier och organisationer är knäpptysta talar också sitt tydliga språk. Fienden är den vita, svenska, heterosexuella mannen. Globala problem för kvinnor är inte intressant, så länge man inta kan hitta ett sätt att koppla samman förtryck och orättvisor i tredje världen med hur man upplever att vita, medel- och överklasskvinnor upplever sin vardag i Sverige. Därav Talibantalen av Schyman och nu sist Åsa Romson, Almedalen, 2014.

Mer följer. Tyvärr. Jag måste avsluta för ikväll.

Mitt förakt för svenska journalister har aldrig varit större. När går Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter under? Om fem, tio, eller tjugo år?

Om någon är på gång att skapa en ny publikation. Kontakta mig! jhlundell@myself.com