Jag kommer ut som antifeminist

Min resa har varit lång och det har tagit ungefär femton år från att ha kallat mig för feminist, till liberal feminist, till att inte längre vara feminist, till icke-feminist och nu slutligen och oundviklingen antifeminist. Och ändå har jag precis samma värderingar och varma känslor för jämställdhet idag som för femton år sedan. Min utveckling (och kunskapsinhämtning) har i princip följt den radikalisering och det alltmer aggressiva och antihumanistiska tonläge som vi idag har vant oss vid när vi lyssnar på den feministiska rörelsens företrädare.

Då spelar det mindre roll att det fortfarande finns bra människor med sunda värderingar som insisterar på att fortfarande kalla sig för feminister – och att ideologin i deras ögon står för något gott och positivt.

Det stämmer inte och det är deras eget ansvar att ta reda på hur det ligger till.

Det är fortfarande så att jag i någon mening ogillar att definera mig som “anti” någonting. Hellre då “för” någonting. Och det stämmer ju att jag gärna vill lyfta fram värdet av ett humanistiskt synsätt, en värdegrund som vilar på respekten och erkännandet av varje enskild människa som lika mycket värd, ett totalt ointresse inför människors hudfärg eller sexuella läggning (det senare möjligen med reservation för om jag själv känner mig attraherad av en person…).

Men den radikala feminismen (den extrema feminism som är absolut dominerande i Sverige) har på kort tid radikaliserats ytterligare och flyttat fram sina positioner i praktiskt taget alla samhällets domäner – och inte minst i politiken och i de traditionella medierna – så till den grad att det enda riktiga är att fatta beslutet att bekämpa den. Och kampen måste föras direkt gentemot feminismen, alltså att – under en tid åtminstone – identifiera sig som antifeminist. Inte minst efter årets Almedalsvecka, där den allra mest vulgära, sexistiska, rasistiska och antihumanistiska feminismen och identitetspolitiken har firat triumf efter triumf (vid sidan av några sorgsamma mindre triumfer som även firats på den yttersta högerkanten), och blivit unisont hyllade av Public Service och alla traditionella medier (annat än undantagsvis på bland annat SvD’s ledarsidor) för detta, blir det uppenbart att gränsen har överskridits både politiskt och rent allmänmänskligt. Och när det gäller anständighet är botten sedan länge nådd.

Jag har inte skrivit så mycket, kanske mest för att jag har avvaktat. Lyssnat efter röster i offentligheten som tar tydligt avstånd. Väntat på borgerliga politiker att ta tydligt avstånd. Men förgäves. Det råder inga tvivel om att debattklimatet i Sverige är förgiftat. Och i det gift och den vänsterextremism som sprider sig heter katalysatorn feminism. Det är endast genom feminismen som det idag är OK att som Miljöpartiet ägna en stor del av sitt Almedalstal att hetsa mot folk genom hudfärg, kön, sexuell läggning och ålder. Ett parti som kan komma att bli sveriges tredje största. Ett parti som inte inkluderar svenska, medelålders, heterosexuella män i begreppet “människor”.

Därför definerar jag mig nu som antifeminist. Få saker blir viktigare framöver än att punktera den sjuka, lögnaktiga, extrema, fördomsfulla och skenheliga ideologi som idag kallas politisk feminism.

Feminism har idag blivit motsatsen till – tolerans.

Feminism har idag blivit motsatsen till – humanism.

Feminism har idag blivit motsatsen till – kärlek.

Feminism har idag blivit motsatsen till – respekt för sina meningsmotståndare.

Feminism har idag blivit motsatsen till – anständighet.

Feminism har idag blivit motsatsen till – demokratsikt samspel.

Feminism har idag blivit motsatsen till – öppenhet.

Feminism har idag blivit motsatsen till – färgblindhet och synen att ras är ovidkommande.

Feminism har idag blivit motsatsen till – jämställdhet.

Ja, just så. Feminism har idag även blivit motsatsen till jämställdhet. Därför går det inte längre att kämpa för jämställdhet och vara feminist. Därför blir den naturliga, pålästa och otvivelaktiga slusatsen att om man är mot rasism, mot fascism, mot sexism och för jämställdhet – så är man också antifeminist. Och genom att sakta men säkert erövra ordet “antifeminist”, som det positivt laddade ord det egentligen är (som “antifascist” och “antinazist”), kan vi fortsätta bekämpa dessa mörka sekterister, förklädda till änglar. Och vi kan förhoppningsvis upplysa och få tillbaka många av våra godtrogna medmänniskor som lurats och förvillats in i den hatretorik och de svartvita analyser som bland andra Gudrun Schyman och Åsa Romson predikar.

Annonser

17 thoughts on “Jag kommer ut som antifeminist

  1. Jag brukar säga att ”förnuftig feminist är ett instabilt tillstånd”. Med det menar jag att en förnuftig människa kan vara feminist, men kan inte förbli det för alltid, feminismen är så full av motsägelser och så inkonsekvent att den förnuftige för eller senare kör smack rätt in i dem och blir tvingad att överge feminismen som ideologi. Det kan ske snabbt och smärtfritt, eller långsamt och smärtsamt. Men förr eller senare överger den förnuftige feminismen.
    Du är ett levande bevis för att ”förnuftig feminist är ett instabilt tillstånd”.

  2. Pingback: Vem ska sköta tomtebyket? | Häxanmexan

  3. Pingback: Attack på Cissi Wallin. Igen… | WTF?

  4. Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

    Jag anser det är hög tid att vara tydligt markerande mot en -ism som definitiv är av ondo, hur mycket den en försöker kränga på sig godhetens mantel. Ju fler kloka, lugna och sansade människor som tar tydligt avstånd, ju lättare blir det för andra att yttra sig i debatten.

    Antifeminist är en tydlig markering. Så jag blir glad av ditt beslut och önskar dig välkommen ut. 😉

  5. Tror inte att Romson som ev jämställdhetsminister kommer kunna prestera ett enda förslag/lag som är könsneutral. Då kan man garanterat räkna med att vi får ett svenskt apartheidsystem.
    Att inga journalister genomskådar och ställer kritiska frågor till henne om miljöpartiets framtida planer inom feminismen är minst sagt skrämmande.

  6. Man kom undan med att vara nazist 1930 men inte 1946. Man kom undan med att vara kommunist 1915 men inte 1990. Alla ideologier som bygger på att sätta grupper mot varandra faller i längden.

    En positiv sak med att F! går framåt är att det är ok enligt alla att kritisera ett politiskt parti för deras politik trots att det råder pk kring feminism (som de ju representerar). Detta gör att det finns ett kryphål för vanligt folk att kritisera feminismen, via F!. Jag ser detta mer och mer när man diskuterar med folk. Kanske kan F!’s framgångar vara feminismens död. Jag hoppas på det.

  7. Jag som ”grön vänster” kan bara hålla med i din beskrivning, men tror att det kan vara oklokt att benämna sig som antifeminist.
    Det leder bara till konflikt och därför får vi nog enträget bara fortsätta att säga att vi är för jämställdhet men vi är ej feminister.
    Fö skäms jag något oerhört över Romsons tal.
    Jag var på plats och pratade med många besvikna, arga och ledsna miljövänner.
    Vart tog humanismen vägen och begreppet grön tillväxt?
    Tror att mp tappat greppet helt sedan Maria W slutade som språkrör.
    SvD har i alla fall tagit tydlig ställning på ledarsidan
    ”Är du man eller människa?”

    • ”Grön vänster” har jag nog också velat kalla mig, men hur ska man kunna fortsätta med det och rösta på Mp efter Romsons tal i Almedalen? Det går ju inte.

      Det bästa i jämställdistisk riktning var väl annars Göran Hägglund (Kd), som tog upp pojkars allmänt försämrade skolresultat och förbättringen man sett i Bunkeflo, när man infört en timmes gymnastik varje dag. Bravo Göran!

  8. Anledningen till mp:s framgång i EU-valet heter Isabella Lövin och praktisk miljöpolitik.
    Inte tokfeminism
    Ska bli spännande att se om Romsons hatpropaganda får någon effekt på opinionsläget.

  9. Jussi. Jag är en stor beundrare av dina texter, men du har fel på en punkt i denna. För det första måste feminismen delas in i främst 2 grupper. Då menar jag inte alla olika epitet som feminister sätter på sig själva för att rättfärdiga sin ståndpunkt.

    Det finns vanliga kafe feminister. Detta är den stora majoriteten. Sådana som är feminister för att man skall vara det och som gillar att prata kvinnors rättigheter med vänner över kaffe latten. Dessa har inte en aning om vad feminismen egentligen handlar om. Oftast goda människor som har letts vilse. Sedan finns det de ideologiskt drivna feministerna. Detta är en relativt liten grupp, men de är mäktiga. Dessa människor är inte goda. De vet mycket väl att feminismen har en dold agenda och de jobbar oförtrutet dag och natt för att förverkliga den, och här kommer vi till vad jag menar du har fel om.

    Feminismen har inte blivit en sjuk, lögnaktig, extrem, fördomsfull och skenhelig ideologi. Den har alltid varit det. När feminister pratar om den hårda kamp som de har fört genom historien för kvinnors rättigheter så pratar de egentligen om deras egen kamp mot människor som sett igenom deras falska agenda. Tror du att kallandet av feminist kritiska för kvinnohatare och motståndare till kvinnors rättigheter är ett nytt påfund? Det har använts som vapen av feminister sedan urminnes tider.

    Fundera själv på hur sannolikt det låter att det historiskt har funnits ett manligt patriarkat som bekämpat kvinnors väl och ve. Fråga dig sedan på vilket sätt kvinnor idag har det bättre än sina historiska motsvarigheter och på vilket sätt feminismen bidragit till denna förbättring. Att feminismen historiskt har varit bra men nu är skit är en seglivad myt som bör avfärdas för vad den är. Osann. Feminismen stod för våld och intolerans när den grundades och det gör den fortfarande. Att den är så oerhört svår att demaskera beror på att den använder värnandet om kvinnor och barn som alibi, och eftersom varenda någotlunda frisk person i denna värld delar den önskan så vill / kan man inte se att de endast används som murbräckor och mänskliga sköldar av en makthungrig skara mycket farliga människor.

    • Tack, William. Jag tror att jag förstår hur du menar även om ämnet såklart är snårigt. Jag har ju lyssnat mycket på Karen Straughan också vilket är upplyftande!

  10. Inofficiellt ser jag mig som en antifeminist. Men i praktiken är jag rädd att det är kontraproduktivt att kalla sig det. De feminister som hörs och ses är oförmögna att skilja på sin egen person/identitet och den politiska ideologin feminismen. Deras identitet SITTER I feminismen. Säger jag att jag är antifeminist så tolkas detta som att jag är emot KVINNOR, dvs att jag HATAR KVINNOR. Och så kan de veva sinn offerkofta ytterligare ett varv i debatten i media, på twitter, bloggsr, inom politiken, i kulturen, i skolan osv för att visa upp det ENORMA kvinnohat som män besitter. Termen antifeminism är i deras verklighet detsamma som kvinnohat och benämner man sig själv antifeminist så medger man att man hatar kvinnor. Det är feministisk logik, och den har vi att förhålla oss till om vi vill bli lyssnade på.
    Om jag nu måste sätta ett epitet på mig själv i förhållande till feminismen så blir det snarare ickefeminist eller postfeminist.

    Men jag är öppen för att jag kan ha ”fel” och omvärderar gärna mina tankar kring dilemmat.

    • Jo, jag kan se detta som ett problem också. Men ärligt talat, jag tror att det är för mycket begärt att vi kommer att bli ”lyssnade på”. Vi kommer att bli kallade för kvinnohatare hursomhelst. Bättre då att erövra ordet ”antifeminist”, och argumentera för att det betyder motsatsen till kvinnohat (och ett genuint engagemang för jämställdhet). Men som sagt, jag kan se det dilemma som du beskriver.

    • Man kan ju se på hur ett ord som t.ex. ”bög” som en i min ungdom var ett uttalat skällsord ned klara negativa värderingar har erövrats av dem det betecknar och idag har blivit socialt acceptabelt, och det till och med är nästan fint att vara bög i dagens samhälle. Medan andra ord, som ”neger” har blivit tabu.
      Som det är nu är det feministerna som definierar ”anti-feminism” och de applicerar termen på meningsmotståndare efter sitt eget godtycke.
      Det rätta, enligt mitt tycke, är att – likt de homosexuella gjorde med ”bög” och ”flata” – ta ägarskapet av ”anti-feminist” och själva definiera det i en positiv anda och tillintetgöra feministernas negativa kopplingar till termen.

  11. Välkommen in i klubben! Vem vill ingå i ett sammanhang där varken sanning, rättvisa eller jämlikhet råder? Inte jag i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s