Hatet och ondskan

Hatet och ondskan virvlar runt i den svenska debatten och offentligheten. Mer idag än någonsin tidigare – och stegringen har varit synlig för dem som vågat se.

Johan Lundberg analyserade på ett förtjänstfullt sätt hur kopplingen i Sverige ser ut mellan det hat och våld som genereras från vänsterextrema grupper, radikalfeministiska institutioner och islamistiska grupperingar, i sin bok Ljusets fiender. Här läggs också konkreta exempel fram på hur förintelseförnekare, västhatande radikalfeminister, vänsterextremister, svenska akademiker och kulturrelativister – och kvinnoförnedrande islamistvurmare, alla har gått samman i hatets svenska virvelvind, som idag lägger praktiskt taget hela det svenska politiska och mediala landskapet under sig. Och därmed många medborgare.

Hat, hot och föreställningar om våld och död är sådant som i Sverige idag är både helt oacceptabelt – och helt i sin ordning.

Vi känner ju till den identitetspolitiska matrisen. När man sedan kopplar samman den med den gamla vänsterns avsky gentemot kapitalet, USA, judarna och Israel, ja, då får vi det som är den “offentliga svenska debatten”. Medierna kämpar ursinnigt för att rättfärdiga hatet och illviljan. Genom att (som vi skall förstå det), bekämpa hatet och illviljan.

Det hela har nått så groteska proportioner att jag förstår de vänner som numera helt avstår från att ta del av svensk media. Inte för att de alltid har en stark åsikt, men för att de ogillar lukten av lögn, förtal och ohederlighet.

Men låt oss bara ta det igen, så att vi förstår hur det ser ut i Sverige 2014:

Att kritisera att terroristorganisationen Hamas skjuter raketer mot civila i Israel, som Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén gjort (vid sidan av att ha kritiserat Israel) på sin Facebook, och uppmana båda sidor till fred och eftertanke, innebär att många, många hundra grovt antisemitiska och avskyvärda kommentarer följer. Det är både nazistiska (vädjan om att Hitler skall komma tillbaka och slutföra det han påbörjade), och i allmänhet vedervärdiga, människofientliga, vidriga och ofattbart hatiska kommentarer gentemot judar. Det handlar alltså om judar, människorna, inte Israel som stat.

Om detta skriver svenska medier att Löfvén har blivit utsatt för en “kritikstorm”. Inget mer.

När välbalanserade, faktapålästa och seriösa debattörer inom jämställdhetsområdet försöker göra sina röster hörda, kallas det för “näthat” och “kvinnohat”, och svensk media mobiliserar tiotals kvinnor som genom minst lika många kanaler och program får beskriva hur de upplever att de utsätts för ”hat” och ”ondska”. Resultatet blir bland annat att Nordiska Ministerrådet ger sig in i förhandlingar med medlemsländerna om att kriminalisera kritik mot feminism. Att jämställa kritik mot feminism med “hets mot folkgrupp”. Att helt enkelt förbjuda kritik.

Om detta skriver svenska medier ingenting. Annat än att dumma män utsätter kvinnor för näthat. Och att feminismen är fantastisk.

När flicka efter flicka, pojke efter efter pojke, blir misshandlad, bränd, sönderslagen, skjuten, slängd från balkongen eller bara mördad i Sverige, på grund av den hederskultur som tvingar familjen och släkten att agera så gentemot en flicka som blir kär i en svensk pojkvän eller en kille som blir kär i en annan kille (eller av andra skäl). När flicka efter flicka blir bortgift i ett fjärran land med någon de aldrig träffat och som kanske är trettio år äldre. När en nio- eller tioårig flicka tvingas till sex med en äldre man som släktingar beslutat skall bli hennes make…

Om detta är svensk media praktiskt taget tyst, trots att det sker i Sverige och att det drabbar knappt 100.000 barn och ungdomar varje år. Tvärtom väljer svensk media att rubricera kritik mot denna utveckling som “islamofobi”. Att svenska feministiska partier och organisationer är knäpptysta talar också sitt tydliga språk. Fienden är den vita, svenska, heterosexuella mannen. Globala problem för kvinnor är inte intressant, så länge man inta kan hitta ett sätt att koppla samman förtryck och orättvisor i tredje världen med hur man upplever att vita, medel- och överklasskvinnor upplever sin vardag i Sverige. Därav Talibantalen av Schyman och nu sist Åsa Romson, Almedalen, 2014.

Mer följer. Tyvärr. Jag måste avsluta för ikväll.

Mitt förakt för svenska journalister har aldrig varit större. När går Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter under? Om fem, tio, eller tjugo år?

Om någon är på gång att skapa en ny publikation. Kontakta mig! jhlundell@myself.com

Annonser

6 thoughts on “Hatet och ondskan

  1. Det är därför jag inte klarar av mainstream media. Och det gäller även andra, som SvD, t o m public service! Och problemet tycker jag är inte bara det rena manshatet, utan även t ex osynliggörandet av män och pojkar, bara pga kön. Och detta har tyvärr genomsyrat hela samhället med ett mansförakt, som t ex även märks hos myndigheter som socialstyrelsen eller rfsu. Och har marginaliserat män politiskt.

    Och detta har pågått så länge jag kan minnas tillbaka. Vidrigt!

    Vad som gör att jag tappat förtroendet helt är alla försöken att tysta eller sopa kritiken under mattan. Ohederligt.

  2. Alltihopa är skrämmande och går i en rasande fart. Angående kommentarer på nätet: det sägs att den yngre generationen och säkert till viss del även den äldre inte riktigt tar det som skrivs på nätet på samma allvar som det som säg ansikte mot ansikte. Detta skulle kunna vara en bidragande orsak till den eskalerat hetsiga retoriken, men den har ju nu spridit sig in i de politiska finrummen (Åsa Romson etc) och jag hoppas verkligen att det inte inom några decennier leder till något som vi sedan undrar över hur det kunde ske. Med andra ord, det finns all anledning att fortsätta uppmärksamma de här strömningarna och kämpa för en annan utveckling.

  3. Jag kunde inte släppa en grej som du skrev:

    ”Inte för att de alltid har en stark åsikt, men för att de ogillar lukten av lögn, förtal och ohederlighet.”

    Jag tror att du är nåt viktigt på spåren här. Jag tyckte det satt perfekt. De flesta har kanske inte lust att sätta sej in i bittra och hatiska ideologier och spendera sina liv att försöka finna motargument mot de mest galna yttranden. Extra problematiskt blir det nog av en konsesuskultur, konfliktsskygghet och värst av allt, att ena parten ges tolkningsföreträde. På så vis tycker jag att vi har blivit tagna som gisslan i den feministiska debatten. Antingen spenderar du all din tid och energi på att försvara dej, eller så blir allting bara värre om det får stå oemotsagt.

    Jag kan nu inte uttrycka det bättre, jag hoppas du förstår hur jag menar. Vad tycker du?

    • Intressant. Det är nog så att många värjer sig. Och kanske är det en del av taktiken? Problemet är bara att vi driver mot ett tillstånd där det till slut drabbar alla och där extremisterna har blivit större än de demokratiska mittenkrafter som valde att se bort av bekvämlighetsskäl…

  4. Pingback: Frireligiösa vibbar och manshat | WTF?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s