De illvilligas sammansvärjning

Jag har varit inne på detta förut, just hur dagens svenska debattklimat liksom har blivit de elaka och illvilliga människornas revansch i samhället. Och de sociala mediernas roll i den utveckling som stegrar sig och mer och mer börjar likna himmelriket för landets alla mobbare och emotionella sadister. En slags elakhet på steroider, där det vulgära, vidriga, hånfulla och medvetet kränkande hittar sin gemenskap och hyllas internt.

I denna hatets, vidrigheternas och skadeglädjens virvelvindar är som sagt feminismen en avgörande faktor. En katalysator. Feminismen är det ämne som ger hatet legitimitet, som monterar ner gränserna och förmågan att känna empati – och som ger även mycket unga människor uppmuntran och stöd i att kanalisera förvirring och funderingar (som inte är ovanligt i ungdomen), till ett konkret hat riktat mot vissa medmänniskor (utifrån deras hudfärg, kön, sexuella läggning och ålder).

Om man föreställer sig att varje människa bär på förmågan att både agera utifrån godhet och omtanke – och illvilja och ondska – så ser vi alltså här vilken sida som förlorat. De flesta socialiserade och friska människor förstår att hat och att göra sina medmänniskor illa inte leder till något gott, inte heller för det egna måendet. Att lägga sin energi och det fantastiska i att få leva (en kort stund) i detta livet, i ett av de fredligaste och mest jämställda länderna i världen, på en gemenskap som hyllar och uppmuntrar hat och illvilja gentemot sina medmänniskor, måste vara något av det sorgligaste som kan drabba en ung människa.

Om det finns en kamp i varje människa kring det goda och onda, om att göra rätt eller att göra fel, så är feminismen den ideologi som släpper ondskan före i kön.

Kanske är det så att ondskan alltid söker efter vägar att motivera sig själv? När någon inte vill identifiera sig som ond, men ändå känner ett outgrundligt behov av att göra andra människor illa, hur går man då till väga? Vilka processer är det som går igång? Hur får man andra med sig i det ondskefulla uppsåtet utan att de behöver känna att de gör fel?

Varje ondskefull ideologi behöver ett slags rättfärdigande. Man måste beskriva fienden, dem man hatar, dem man vill göra illa, som ett hot. Som förtryckare, som de som egentligen är de onda. Och genom detta kan då det hat man själv känner rättfärdigas.

Det tar tid att avhumanisera en viss grupp människor men det går, det visar historien. Än idag ser vi samma antisemitiska och nazivurmande hat gentemot judar manifestera sig i föreställningar om att barn mördas och att deras kroppar töms på blod under rituella festligheter. Bilden av juden som en icke-människa blev tidigt en del av den propaganda som spreds i Tyskland under trettiotalet.

I Sverige har vi i snart trettio år indoktrinerats med feministiska vanföreställningar om de svenska männens ondska. Och att de skall betraktas som icke-människor blev extra tydligt när Åsa Romson höll sitt Almedalstal för Miljöpartiet för några veckor sedan. Den manshatande och radikalfeministiska professorn Eva Lundgrens böcker används fortfarande som kurslitteratur vid svenska universitet, där föreställningar om att helt vanliga svenska män genom hemliga nätverk sysslar med att rituellt mörda och äta upp spädbarn normaliseras. Att sprida föreställningen att vita, heterosexuella, svenska män inte är människor är en grundbult i den radikalfeminism som idag har tagit sig från de extrema ytterkanterna, genom kvinnojourer, feministiska intresse- och lobbygrupper, universiteten, medierna, Public Service och den svenska skolan, rakt in i politikens, ledarsidornas och akademiernas finrum.

Att prata om osynliga strukturer, “strukturellt förtryck” och “patriarkala maktordningar” (som heller inte går att påvisa), är naturligtvis genialt, sett från ondskans perspektiv.

Att inbilla sig att man sparkar uppåt, när sanningen är att den handling man just utfört är både gemen och oanständig (och dessutom är uppenbart “nedåt”), och kalla sitt hat och sin omänsklighet för “självförsvar”, är bara ondskans sätt att hålla samvetet i schack.

Detta inlägg är särskilt dedikerat till Lady Dahmer eller Natashja Psomas Blomberg.

Annonser

6 thoughts on “De illvilligas sammansvärjning

  1. Det är tidningarna och skolan som är det värsta hotet. Tidningarna skulle man kraftigt kunna reducera genom att få hederliga annonsörer att sluta annonsera i feministiska tidningar.

    • Håller inte med om att det är det värsta. Det värsta är att universiteten härbärgar politiska tankesmedjor (i form av genusvetenskap) och direkt vetenskaplig ohederlighet. Fegheten och tafattheten inför postmodernismen inom akademien är slående.
      Det som rättfärdigar tokfeminsmen idag är att de har delar av akademien bakom sig och resterande delen av den är tyst. Om feminismen inte längre har akademien i ryggen så tas den inte längre på allvar och ramlar därmed ihop som ett korthus.

      Tidningar och media har rätt att uttrycka sig precis hur korkat som helst (en rättighet de utnyttjar flitigt idag), med undantag för public service. Ett universitet har inte denna rättighet utan skall slå ner på vetenskaplig ohederlighet.

  2. Pingback: Kort guide till Joakim Lamotte | WTF?

  3. Vill bara påminna om Lena Anderssons utmärkta text från 2012 ”Demokratin som mentalitet” och citerar:

    ”Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är dikaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.”

    http://www.dn.se/ledare/kolumner/demokratin-som-mentalitet/

    Tror alltså inte att illvilja eller elakhet är det största problemet, utan att man i strävan efter det goda någonstans går kraftigt vilse och inte ser hur fel det kan bli. Man vill ju bara väl, liksom.

    • Ja, en bra text! Jag tror att det finns flera varianter i detta skådespel. Både de som söker efter rättfärdigande att få kanalisera en illvilja – och de som på fullt allvar tror på ett gott uppsåt och därmed ser mellan fingrarna när illvilligheterna drar igång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s