Varken vita män eller kristna är värda omsorg eller uppmärksamhet

Först vill jag hylla minnet av de som mördades vid Utøya för tre år sedan idag. Detta bestialiska och avskyvärda massmord, som genomfördes av Anders Behring Breivik, är och förblir en ondskans grymma manifestation och en både sorgens och skammens dag för Norge och hela Skandinavien.

•••

Svenska Dagbladets ledarredaktion utgör vad som ser ut som en liten kvarvarande oas av vänsterkritik, analytisk kompetens och (ibland) modiga resonemang i dagens förgiftade svenska medialandskap. Det är alltså ledarredaktionen det handlar om, inte journalistiken i SvD’s nyhets- eller kulturdelar, dessa har redan ställt in sig i åsiktskorridorens led och reproducerar i princip samma snedvridna och agendasättande vänsterperspektiv som vi har vant oss vid från alla traditionella svenska medier (även så kallade “borgerliga” sådana).

Extra spännande har det varit nu under sommaren, då inhopparna Ivar Arpi och Alice Teodorescu getts möjlighet att reflektera över sakernas tillstånd. I dagens tidning hamnar två artiklar intill varandra och lyfter båda ytterst angelägna och viktiga frågor.

Till synes oberoende av varandra, men egentligen är de beskrivningar av samma svenska sjukdom, där identitetspolitiken (och kulturrelativismen) och radikalfeminismen går i armkrok i kampen om att splittra, söndra och störta det svenska samhället som vi känner det. En kamp som till stora delar förs genom medierna, men även andra mäktiga och inflytelserika organisationer och institutioner som tagits över, där ibland Svenska kyrkan (men här måste också nämnas den svenska skolan, högskolan och universiteten – och stora delar av rättsväsendet).

Arpis ledare handlar om Svenska kyrkans kallsinnighet och ointresse över de mycket stora grupper kristna i Syrien och Irak som idag förföljs, drivs bort och mördas av ISIS. Från Svenska kyrkan hörs en öronbedövande tystnad och detta brott mot mänskligheten hamnar i Sverige också i fullständig mediaskugga (med undantag av några få modiga journalister, däribland Arpi). Istället riktar både Svenska kyrkan och den samlade journalistkåren all fokus på Israel-Palestina-konflikten, där Israel givetvis utmålas som fienden.

Teodorescu tar på ett kortfattat men slagkraftigt sätt upp den bisarra gynocentrisitet och misandri som decennier av radikal statsfeminism lett fram till, där några fler kvinnor på eftertraktade styrelsepositioner ses som ett oändligt mycket större samhällsproblem än att svenska pojkar havererar i den svenska skolan. Det är en extremt angelägen text som på samma gång lider av sitt eget marginella anspråk. Den hade förtjänat en tiosidig artikelserie med djupgående analyser och en ambition att förstå varför och hur vi kan göra så här mot våra pojkar och söner – och vad vi kan förvänta oss att få tillbaka som tack om tio, tjugo år, när över 70 procent av alla unga män i Sverige är lågutbildade, arbetslösa och lever i eller nära utanförskap. Det här är en notis som dessvärre bara kommer att passeras förbi. Ändå är den viktig och Teodorescu förtjänar att återigen uppmärksammas för sitt mod.

Men egentligen är ju varken det som Arpi eller Teodorescu tar upp någon överraskning. Enligt den makthierarkiska och identitetspolitiska matrisen är varken vita män eller kristna värda omsorg. I egenskap av “överordnade” och representanter för “förtryckande strukturer”, är det lika lätt att idag vända bort blicken från den svenska uteliggarens uppenbara elände och fattigdom som det är att ignorera att de kristna i mellanöstern nu skall “rensas ut”.

Vi behöver ju också komma ihåg att detta att bry sig om mördandet av kristna i mellanöstern – kan ju i det svenska debattklimatet med stor sannolikhet tolkas som ett hyllande av Behring Breivik.

Ner i denna avgrund av livsfarliga dumheter har vi vandrat.

Annons