Mer feministiskt osynliggörande av män och pojkar som far illa

Det blir allt fler som ställer sig frågorna nu. Vad är det som händer i Sverige? Hur kunde det gå så här fel? Hur länge dröjer det innan fundamenten börjar rasa samman och vilka kommer då att försöka svära sig fria från ansvar? Hur kunde folkvalda politiker och den mäktiga journalistkåren (med Public Service i spetsen), gå samman och se det som sin gemensamma och främsta uppgift att förvränga bilden av verkligheten för folket? Och se på landets medborgare, när de ställer befogade frågor kring den politik som förs, med ett nedlåtande förakt.

Det är inte svårt att se att åtta av tio verksamma journalister idag röstar på antingen Miljöpartiet, Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna. Borgerliga värderingar är skambelagt i kåren och det hänger givetvis samman med att borgerliga värderingar redan på journalisthögskolan – av en nästan helt enig fakultet – beskrevs som ondskefulla och en närmast fascistoid dikeskörning på den föreställda värdegrundsautostradan, redan för trettio år sedan.

I synnerhet Mp och Fi kramas nästan ihjäl av den svenska journalistkåren så här under supervalåret. Reportage efter reportage i nästan alla medier är helt befriade från kritiska frågeställningar och granskning. Fi skall in i riksdagen, kosta vad det kosta vill i form av lögner och mytspridningar. Mp skall växa ordentligt, det har medierna bestämt, och journalisterna blir därmed en del av den politiska aktivismen.

Och även i borgerliga medier hyllas de extremistiska vänsterpartierna Mp och Fi. Det är bara att slå upp dagens Svenska Dagbladet och se där: Miljöpartiet får ”högst poäng i hbtq-frågor”. På tidningens förstasida heter det ”bäst” på hbtq-frågor. Jag har tidigare skrivit om hur Fi lyfts fram och hyllas även i SvD, inte sällan på daglig basis.

Nu vet ju de som läser den här bloggen att jag inte har några som helst problem med homosexualitet, men eftersom hbt-frågorna och även större delen av Pride har tagits över av samma radikala och destruktiva krafter som för trettio år sedan kapade kvinnorättsrörelsen, är jag idag mycket skeptisk till hbtq-begreppet och det hat som det härbärgerar.

Nu skriver ju jag mestadels om radikalfeminism, eller den svenska statsfeminismen om ni så vill, och här finns alltid dagsfärska historier att återge. Dagens exempel handlar återigen om hur viktigt det är för feminismen att osynliggöra att pojkar och män far illa. Vi känner ju igen det, när till exempel hundratals gruvarbetare dör en förskräcklig död och svenska medier överträffar varandra i uppfinningsrikedomen att undvika att kalla de drabbade männen för just män. Kön är ju som vi vet absolut centralt och oerhört viktigt när män och kvinnor jämförs, utom just då pojkar och män är utsatta. Att beskriva en verklighet där pojkar och män är drabbade är kontraproduktivt i den feministiska kampen och detta har sannerligen svenska journalister blivit mästare på.

Nu har det kommit till Public Service och SVT’s kännedom att antalet självmord i Sverige ökar för andra året i rad. Jag antar att den första frågan för SVT’s Ingela Östlund blir hur hon skall kunna ”rapportera” om detta utan att avslöja hur det egentligen ligger till (vilka det är som tar sina liv). Och mycket riktigt, genom hela artikeln är tanken på att det finns olika kön som bortblåst. Plötsligt är det inte intressant att slå fast hur skillnaderna ser ut mellan könen. Ett intresse som är praktiskt taget överordnat allting annat när man lyckas hitta sammanhang där det möjligen går bättre för pojkar och sämre för flickor. Nej, nu delas ungdomarna inte in i kön utan i åldersgrupper. På detta sätt blir det angeläget att bry oss om våra ”ungdomar” (och inte särskilt de pojkar som mestadels begår självmord). Att beskriva verkligheten som den ser ut, att fler än tre gånger så många pojkar och unga män tar sina liv, ligger ju inte i SVT’s och Ingela Östlunds uppdrag, det vore ju närmast att betrakta som antifeministiskt?

Jo, långt ner i brödtexten känner väl Östlund att hon måste nämna någonting om män. Det bäddas in på detta sätt:

”Enligt NASP  är självmord vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år. Och den näst vanligaste bland kvinnor i samma åldersgrupp. Bland ungdomar av båda könen, mellan 15 och 24 år, är det självmord som dödar flest.”

Ja, så lätt gick det att helt undvika det centrala i en nyhet som borde angå oss alla. Vi får alltså inte reda på hur mycket vanligare det är (tre till fyra gånger vanligare), eftersom denna sanning kunde komma att bli problematisk och kanske rent av tolkas som att pojkar och män far mer illa när det handlar om att inte längre vilja leva.

Jag undrar, hur kan feministiska föräldrar med söner ställa upp på det här? Var går anständighetens gräns? Var finns empatin, kärleken till barnen?

Annons