Att döden dö

Ja, precis som väntat återges nyheten om de ökande självmorden i Sverige, främst bland unga män, helt befriat från genusperspektiv. Både i DN och SvD nämns ”pojkar” eller ”män” överhuvudtaget inte. I SvD är det bara en liten notis från TT.

Så lite är pojkars och mäns liv och mående värt i det statsfeministiska Sverige 2014. Att anlägga ett ”genusperspektiv” handlar nämligen egentligen om – namnet till trots – att anlägga ett radikalfeministiskt, ideologiskt perspektiv på verkligheten och hur den beskrivs. Och i denna verklighet finns det inte plats för lidande män och pojkar som far illa. Sådant anstår nämligen inte den feministiska revolutionen och propagandan som stöttar den. Det gynnar inte kampen. Kriget mot den fiende som kallas Mannen.

I dagens SvD Kultur finns ett par artiklar värda respons. Först är det en krönika av Jan Söderqvist om åsiktskorridoren. Givetvis ser inte Söderqvist någon sådan korridor (han skriver ju på kultursidorna), och precis som den lufsiga och välbärgade vänsterelitisten Jan Guillou hånar han föreställningen att det överhuvudtaget skulle finnas något ”åsiktsförtryck” (som han raljerande kallar åsiktskorridoren för). Allt är ett missförstånd eller bara ”absurd”.

Jaha.

Jag förstår inte riktigt Söderqvists slutledningar. Han tycks förvirra sig bort i inte bara en men flera motsägelser. I Söderqvists värld kan man säga vad som helst om bland annat feminismen i Sverige, han menar vidare att det endast innebär att man kan räkna med ”mothugg”. Att det finns reella planer på att genom Nordiska ministerrådet kriminalisera kritik av feminismen är något han bekvämt hoppar över i sin analys.

Söderqvist skriver märkligt nog att ”det kan skapa uppståndelse att kalla en spade för en spade”, när han genomgående verkar ha beslutat sig för att kalla en spade för en kratta.

Sen lite sedvanlig SD-bashing och en bisarr avslutning om pedofiler i Holland. Och att detta skulle ha att göra med en ”ömhudad korridorhöger”.

Det är obegripligt, slarvigt, inställsamt och tillför absolut ingenting, men det är politiskt korrekt och den nivå vi har vant oss vid idag.

I SvD har också Carina Burman skrivit om första världskriget under rubriken ”Krigets kvinnor har fått en ansikte”. När det nu är hundra år sedan hundratusentals män dog en hårresande död ute på slagfälten i norra Europa är det ju viktigt att prata om kvinnor och feminism.

Visst påpekar Burman att det bara var män som dog – men kvinnor fanns också nära fronten och det är dessa som intresserar Burman. Ett intresse som givetvis inte skall förringas. Hon skriver:

”Så många, så unga – och allesammans män. Visserligen var det enbart män som stred, men kvinnor fanns också nära fronten. Detta var det första moderna kriget, och det gäller inte bara uppfinningen av nya, förfärliga vapen. Kvinnor spelade en stor roll. De körde ambulans och arbetade som sjuksköterskor och andra slags vårdare på fältlasaretten.

Poeten, feministen och pacifisten Vera Brittain hörde till den senare kategorin. Hennes självbiografi ”Testament of youth” utkom 1933, alltså under samma period som Robert Graves och Siegfried Sassoon. Kvinnor i krig förekom också i tidens skönlitteratur. Huvudpersonen i Radclyffe Halls lesbiska klassiker ”Ensamhetens brunn” möter exempelvis sin älskade under tiden som ambulansförare vid fronten.”

Se där, både lite feminism och hbt i samma ansats och mening om första världskriget, kunde det bli mer tillrättalagt och PK?

Det som bekymrar mig är dock att Burman bekvämligt nog helt glömmer att nämna hur dåtidens feminister och suffragetter organiserade sig i det som kallas ”Order of the White Feather”, där män som inte ville kriga och ge sig ut i krig hånades som fega och ”cowards”. Männen skulle alltså ut på slagfälten och döden dö, för att samhället, kvinnorna och feministerna skulle kunna fortsätta leva sina liv i fred och frihet.

Ingen större skillnad från idag?

Annonser

3 thoughts on “Att döden dö

  1. ”Elitens” mest upphöjde propagandist påstår på sitt sedvanliga extremarroganta sätt att det finns inget åsiktsförtryck i Sverige!!!!!!
    Vi lever som i Franz Kafkas mest absurda roman!

  2. ”Detta var det första moderna kriget, och det gäller inte bara uppfinningen av nya, förfärliga vapen. Kvinnor spelade en stor roll.”
    Märkligt att Burman är så dåligt informerad i ämnet kvinnor och krig. Visserligen är hon väl litteraturhistoriker, men det bör väl inte utesluta en viss allmänbildning? Eller är det de feministiska skygglapparna som ställer till det?
    Kvinnor har alltid varit närvarande i krigen, men det är, som du påpekar, männen som utgjort ”kanonmaten”.

    http://www.militarhistoria.se/artiklar/antikens-armeer/kvinnor-i-krig/

    ”I manliga förstavärldskrigsskildringar är dock kvinnorna ganska frånvarande” skriver Burman. Inte så konstigt kanske. Att förlora sitt liv vid tjugo års ålder är ur ett mänskligt perspektiv outhärdligt mycket svårare än att uppleva kusliga scener vid provisoriska operationsbord bakom fronten för att senare kunna återvända hem för att leva sitt liv, ett liv som oändliga skaror av unga män gick miste om.
    Men nu lever vi som bekant i en tid då den av patriarkatet till en skuggvärld förvisade kvinnan ska lyftas fram.

  3. Jag reagerade också på Söderqvists krönika, och undrade lite över hur en så pass dålig krönika ö.h.t kan publiceras i SvD.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s