Den feministiska mytomanen

Feminister är fantasifulla och kreativa människor. Är det något jag har lärt mig dessa sista två decennier som politiskt intresserad, och i mitt umgänge bland stockholms mestadels feministiska kulturutövare och akademiker (tidigare främst på vänsterkanten), så är det att inlevelseförmåga är hårdvaluta. Fantasier, föreställningar, ”story telling”, där både språket och förmågan att berätta en historia ideologiskt ”rätt” är avgörande, och en slags offentliga visklekar, gärna med inslag av sex, våld och förnedring, är tidens trend. Och i postmodernismens kölvatten blir ju fantasierna lika viktiga – och verkliga – som det som det stygga patriarkatet vill få oss att tro är verkligt. Fantasier har idag blivit realpolitik.

Bara idén om ett patriarkat i Sverige 2014 är ju ett uttryck för en närmast patologisk konspirationsföreställning – att det finns oräkneliga osynliga strukturer, som genom osynliga utövare har som sin huvuduppgift att sätta upp osynliga snubbeltrådar för landets alla kvinnor. Men det stannar inte vid snubbeltrådar, hinder eller så kallade glastak. Det är betydligt värre än så. Delar av det föreställda (och osynliga) patriarkatet är också organiserade i hemliga nätverk där själva meningen är att kvinnor och barn skall utsättas för sadistiskt våld och rituella övergrepp. Och detta är inte bara vanligt utan fullkomligt normalt, får vi lära oss. Det är ”normen” i den ”våldtäktskultur” som feministerna menar att vi lever i. Återigen sker allt utom synhåll för oss vanliga människor (eller polisen), det är alltså inte möjligt att påvisa. När tvärtom allting i den verkliga världen pekar på att en våldtäktskultur är det sista vi lever i, att våldtäkt av nästan alla och envar ses som det kanske mest avskydda och föraktade brottet, ja, då måste nya ”bevis” uppfinnas som tankefigurer (också dessa givetvis osynliga), och i sista hand själva kunskapen avfärdas som patriarkal och därför värdelös. Fantasierna däremot är på riktigt och de måste behandlas därefter. Allting annat vore en kränkning av feministens rätt till sin ”kunskap” och verklighet.

För den radikala feminismens översteprästinnor Maria Sveland och Katarina Wennstam är fantasier också en uppenbar drivkraft. Och med fantasierna omgjorda till föreställda ”fakta”, kan sedan materialet presenteras (i sveriges största dagstidningar och genom Public Service), som en verklighet som borde leda till lagändringar och en ändrad politisk riktning. Metoden heter utnötning och upprepning och målet är vid sidan av den feministiska revolutionen också en socialistiskt färgad sådan. Och här är det alltså även den ”borgerliga” pressen (SvD och DN), som ser till att utnötnings- och upprepningsstrategin skall bära frukt. En del skulle försvara detta som opinionbildning, andra skulle kalla det vid dess rätta namn – politisk propaganda.

I Katarina Wennstams kolumn i dagens SvD formligen pyser det av fördomar och vanföreställningar (och fantasier), om hur hemskt det egentligen är för de män och kvinnor som väljer att leva i heterosexuella parförhållanden. Det Wennstam ser framför sig, när hon tänker på idén om mamma, pappa, barn, är uteslutande ett slags lurande förtryck. Ett elände. Ett helvete. En förbannelse. Att försöka hålla ihop, även när det är jobbigt…, att rida ut en svår tid tillsammans som man och kvinna (och komma ut på andra sidan), är värdelöst och meningslöst.

Det är alldeles uppenbart att Katarina Wennstam gillar att allt fler skiljer sig i Sverige (och vill uppmuntra detta ytterligare). Även om hon inte säger det rakt ut så förstår vi (genom att bland annat använda sig själv som ett exempel), att texten i första hand är riktad till kvinnor. Wennstams manssyn är ju knappast okänd. Bryt sönder kärnfamiljen som idé, lev inte med män (som alla är potentiella våldsverkare), och bli fri!

Jo, visst kan det finnas en poäng i att en del par (både hetero- och homosexualla), borde bryta upp tidigare än vad de gör. Men var finns credden för att de åtminstone försökta rädda den kärlek de trodde på? Och var finns insikten och förståelsen kring begreppet ”i vått och torrt”?

Wennstams världsbild är en spegling av vår tid. En djupt självisk och egoistisk syn på innebörden av lycka och kärlek, sammanvävd med en mörk, kall och fördomsfull bild av mannen som väsen. Lägg till detta fantasifulla och fasansfulla tankar på våld och förtryck och vi ser konturerna av vår tids vanligaste mediala och antisociala personlighetsstörning.

Annonser

2 thoughts on “Den feministiska mytomanen

  1. Detta sakernas tillstånd är lätt att ändra.Låt genforskare-tekniker få fria händer och vi har får en ersättare till homo sapiens inom 10-år den nya opatriarkaliska varelsen”homo hermafroditus”.

  2. Pingback: Varför jag tycker det är viktigt att visa upp galenskap | WTF?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s