Rädslan för att upptäcka sig själv som en kropp bland andra kroppar

Bloggen Toklandet (eller WTF), har med tiden inte bara växt i relevans och klarhet, den har blivit en av de skarpaste vakthundarna kring den offentliga twitterfeministiska avskrädeshögen som idag breder ut sig över sociala medier, och belyser därför på ett utmärkt sätt vart denna intellektuella härdsmälta och masspsykos barkar hän.

Jag håller också med blogginnehavaren i detta:

“Att visa upp galenskap är ju det jag gör för det mesta, även från ickeoffentliga privatpersoner. Det är inte för att jag tycker det är speciellt roligt att visa upp ickeoffentliga privatpersoner som kanske i första hand behöver professionell hjälp istället för, som de får, ryggdunkande bekräftelse från andra dårar utan för att samma dårskap även finns i övriga samhället på ställen där den gör (eller kan göra) oändligt mycket större skada.”

För steget är inte alls långt från den fullständiga galenskap som dessa twittrande (mestadels) unga tjejer (med sannolika diagnoser) ger uttryck för, till maktens korridorer, både inom medierna, politiken och akademierna. Egentligen är det en samstämmig röst med den skillnad att de vilseledda och fanatiska ungdomarna ännu inte lärt sig att bemästra den postmoderna retorik som skänker galenskapen ett bedrägligt sken av relevans.

Normaliserandet av hat, hot och våld i den politiska debatten skenar nu. Det är inte bara hat gentemot män utan även mot “borgare” och liberaler. Vi ser hur kulturjournalistikens ryttare ständigt flyttar positionerna vänsterut och försvarar våldet som metod i det politiska landskapet. Och etablerade riksdagspolitiker, med största sannolikhet på väg att inta ministerpositioner nu i höst, applåderar hatet och våldsförhärligandet. Demokratin hostar.

I Toklandets inlägg finns även en referens till socialdemokraten och radikalfeministen Veronica Palms twitterinlägg:

Samma socialdemokratiska Veronica Palm twittrar också hyllande efter kommunisten, revolutionären, radikalfeministen och våldsbejakaren Athena Farrokhzads sommarprat (där beväpnat motstånd och störtandet av den borgerliga regeringen propagerades för):

Veronica Palm kommer alltså att sitta som minister i en ny regering efter september. Vid sidan av Åsa Romsom, som inte ens ser svenska, vita, heterosexuella män som människor. Och kanske Gudrun Schyman, som har för avsikt att skicka alla män på omskolningsläger, öppna gränserna och montera ner det svenska försvaret.

När kommer Sverige att vakna upp? Och är det redan för sent?

•••

Dagens krönika av Isabelle Ståhl i SvD Kultur bjuder heller inte på några överraskningar. Texten är så fullkomligt indränkt i radikalfeminism, föreställda makthierarkier, misandri, vänsterperspektiv, intersektionalism och hbtq att det är svårt att tänka sig att det skulle gå att få plats med alltihop i en så smal kolumn. Men om man som Isabelle Ståhl, liksom den absoluta majoriteten av sveriges alla krönikörer, kolumnister och verksamma kulturjournalister, är så djupt och oåterkalleligt frälsta i radikalfeminismens evangelier och trossatser, finns ingenting annat att se. Vid sidan av denna politiska besatthet och extremism är det tomt. Antingen suddigt eller kanske bara ett vakuum.

Men propagandister som Ståhl (och praktiskt taget hela den övriga svenska kulturjournalistiken), med tillgång till gammelmediernas megafoner, är också meningsfränder med politiker som Veronica Palm, Åsa Romson och åtskilliga andra som nu är på väg in i regeringsställning. De är systrar i samma kamp, samma krig och de har en gemensam fiende.

Den svenska, heterosexuella, vita mannen. Eller “kvinnokampens söner”, som Helene Bergman uttrycker det.

Isabelle Ståhl lyckas som sagt med att klämma in det mesta i hennes text som utgår från att vi är mer lättklädda nu på sommaren när det är varmt. Ett tema som möjligen – med lite ansträngning – skulle kunna leda till en del intressanta reflektioner. Och det börjar ju inte så illa:

“Luften är fadd och kvalmig och kropparna som rör sig över Sergels torg är avklädda på ett sätt som de resten av året bara är i sovrummet. Aldrig blir kroppen så påtaglig som de här veckorna i juli, aldrig så svår att distansera sig från.

I kontorslandskapets luktfria värld av stål och glas är det lätt att leva i en smärtfri illusion om att vara ett fritt svävande medvetande. I den tryckande hettan utanför kontoret påminns jag oupphörligen om mitt eget och andras fysiska vara.”

Men sen spårar det omedelbart ur. Det är som att Isabelle Ståhl ser världen som en slags cyborg, där hörnen av synfältet ständigt blinkar och lyser med varningstrianglar och utropstecken i enlighet med hur hon är programmerad att se världen. Ett slags radikalfeministiskt protokoll – eller det som ibland slarvigt kallas för “genusglasögonen”.

Ge Isabelle Ståhl en tibetansk bönematta, en irländsk båtbyggarskiss, ett par bromsklossar från en trasig motorcykel, en fossillerad hovnakensnäcka eller kanske bara ett glas mjölk så var så säker på att det snart handlar om feminism och maktstrukturer.

För något annat finns ju inte i denna värld, eller hur?

Det blir någon slags humor av det till slut. Oavsiktlig dessvärre men så ansträngt tillrättalagt i den stringenta åsiktskorridoren att det känns som att bokstäverna är på väg att bryta sig loss från tidningspappret och marschera iväg i ett peppande led. Ståhl fortsätter:

“Det finns underförstådda ramar för den utlevnad vi uppmanas bejaka under sommaren. Det gäller att töja på gränserna på rätt sätt om man inte vill drabbas av andra kroppars våld. En man kan ha bar överkropp, men inte kyssa en annan man. Man kan vara full mitt på dagen, men inte överskrida en tydligt definierad könstillhörighet.

Under Prideveckans första dag går jag till Kulturhuset och lyssnar på Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap och författare till boken ”Skamgrepp”. Hon talar om den manliga flanören, på många sätt urtypen för den moderna urbana medborgaren. Hans blick kommer från ingenstans och överallt och han ställer sig utanför den värld han egentligen är en del av. Att observera är vad som gör det möjligt att ta in en stad snarare än att bli intagen som en del av den, menar Ulrika Dahl. Om flanören, le flaneur, är den moderna människan så vet vi också att nej, han har ingen feminin motsvarighet; det finns ingen flaneuse.

Flanerandet är möjligt bara genom att stiga ut ur världens blickfång och behålla distansen. Kvinnor kan aldrig vara flanörer på samma sätt som män: de förblir genom andras blickar alltid i högre grad en del av världens tinglighet. Jag har hört män prata om sin rädsla för att upptäcka sig som kroppar bland andra, kroppar som tittas på och bedöms, vars normalitet och allmängiltighet inte längre är självklar.

Ulrika Dahl menar att maktordningar som sexualitet, klass, etnicitet, ålder och funktion måste införlivas i feminismen för att den ska bli giltig för fler än vita medelklasskvinnor och deras kroppar. Många inom den traditionella vänstern tycks fortfarande se kroppens politik som något elitistiskt, akademiskt och världsfrånvänt.”

Och från ingenstans kommer plötsligt också detta att Sverigedemokraterna är fascister… Det skall också ha något att göra med våra kroppar i denna sommarvärme:

“Ramarna för vilka kroppar och fysiska uttryck som är accepterade och önskvärda är lika tydliga som alltid. De senaste åren har de blivit tydligare än någonsin. Smärtpunkten i SD och den fascistiska rörelsen är kroppen, utpekandet och demoniserandet av vissa kroppar som främmande och mindre värda.”

Nu är ju jag inte Sverigedemokrat, men det måste väl finnas en gräns för hur denna demonisering av ett riksdagsparti kan få fortsätta i riksmedia, vid sidan av hyllandet av det vänsterextrema våldsbejakandet?

Och visst är det märkligt att “den traditionella vänstern”, som Ståhl beskriver, inte är tillräckligt uppdaterad med den nya, revolutionära vänster som hon själv är en del av och propagerar för i borgerliga SvD?

Men jag gillar nog mest “Jag har hört män prata om sin rädsla för att upptäcka sig som kroppar bland andra, kroppar som tittas på och bedöms, vars normalitet och allmängiltighet inte längre är självklar.”

Rädslan för att upptäcka sig själv som en kropp bland andra kroppar…? Allmängiltighet?

Jag hoppas att någon en dag lyckas avprogrammera Isabelle Ståhl och lyckas öppna hennes ögon för den värld och verklighet vi lever i.

Annons