Svar till Alfred Skogberg om osynliggörandet av pojkars självmord

Jag vill passa på att kommentera Alfred Skogbergs kommentar i mitt inlägg från i mars månad, där jag gick ganska hårt åt hans artikel i SvD Brännpunkt (och även spekulerade en del över vilken slags personlighet man behöver vara rustad med för att kunna skriva en så omfattande artikel om ökningen av självmord bland unga utan att någonstans nämna vilka det är som mestadels drabbas). Jo, jag är ganska hård, men det finns få ämnen i den offentliga debbaten (i den radikala feminismens kölvatten), som blir så uppenbart cyniska och hjärtlösa. Att till och med när det handlar om ett så ofantligt tragiskt utgångsläge som detta, försöka dra feministiska växlar på sanningen och helt osynliggöra pojkar och män som grupp. Så här kommenterar Alfred Skogberg mitt inlägg:

“Oj vilka tankar om min personlighet! Det står dig Jussi helt rätt att tolka min text på det sätt du vill men mitt syfte med texten var att synliggöra självmord bland ungdomar. Det är för mig en lika stor tragedi om en pojke eller flicka tar sitt liv. Sen kan man absolut uppmärksamma att fler män än kvinnor tar sitt liv och vad det beror på. Det förtjänar en egen text. Men som Mia skriver så är jag helt ointresserad av att föra ett könskrig. Jag vill att självmorden minskar radikalt, bland både män och kvinnor.”

Varför skulle det vara “ett könskrig” att i en text om ungdomars ökande självmord berätta att det mestadels är pojkar och män som står för ökningen och att det generellt är tre till fyra gånger vanligare att just pojkar och män begår självmord? På samma sätt som det är viktigt att konstatera att det är vanligare bland unga flickor med ett självskärarbeteende. Hur skall man någonsin komma till rätta med ett problem om man utelämnar något som är så centralt?

Men som jag har sagt tidigare. Det ligger inte i den feministiska kampens intresse att identifiera pojkar och män som lidande, drabbade eller utsatta. Det samma gäller givetvis arbetsplatsolyckor, där 90 procent av de som dör är män. Hur skulle till exempel Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet kunna motivera en ökad satsing på kvinnors arbetsmiljö om det synliggjordes på bred front hur illa det är ställt för männen? Hur skulle man kunna motivera ökade satsningar på kvinnors hälsa när det gäller cancersjukdomar om jobbiga uppgifter om hur många fler män som drabbas av till exempel prostatacancer hela tiden dök upp? Givietvis finns det heller inte något intresse av att konstatera att kvinnor redan lever i genomsnitt fyra år längre än män i Sverige (det får vi ju lära oss att det beror på att männen är slarviga och vårdslösa).

Och hur skulle man kunna motivera ökade satsningar på tjejer och kvinnor i högskolan och yrkeslivet och det synliggjordes på bred front hur illa ställt det är för pojkarna? Om någon brydde sig om det faktum att pojkar systematiskt betygsdiskrimineras i den svenska skolan utifrån sitt kön. Om fler fick upp ögonen för att det inte är bra för jämställdheten att bara tre av tio som examineras i den svenska högskolan är unga män. Att en överväldigande andel av de som hamnar i utanförskap, missbruk och social misär är män. Att en stor del av de som utsätts för partnervåld är män.

Nej, det ligger självklart inte i den feministiska kampens intresse att låta dessa beskrivningar av verkligheten få plats i offentligheten. Det är kontraproduktivt.

Jag tycker att det är oförskämt att referera mitt inlägg som en del i ett könskrig. Det könskrig som förs, förs av feministerna. Det kan väl knappast komma som en överraskning för Skogberg att pojkar och män i den radikala feminismens kamp ses som fienden?

Jag har kommit ut som antifeminist just därför att jag inte går med på detta könskrig. Jag är orubblig i min övertygelse om att våra flickor och pojkar är lika mycket värda som människor och att de därför förtjänar samma uppmärksamhet och omsorg. När det nu är så många fler pojkar som far illa just då det handlar om självmord så måste detta, utifrån ett humanistiskt och förnuftigt perspektiv, lyftas fram. Hur skall man annars någonsin komma till rätta med problemet?

Skogberg menar att detta “förtjänar en egen text”? Vilken slags text, undrar jag då? Skulle inte en sådan text också bli en del av ett “könskrig”? Kan vi se en sådan text komma från Skogberg själv? Jag hoppas såklart men har inga större förhoppningar. Hellre då att ställa sig i det feministiska ledet och osynliggöra sådana frågor som tydligt identifierar pojkar och män som drabbade, och samtidigt lyfta fram de frågor där flickor och kvinnor är drabbade?

Allt annat vore ju ett “könskrig”, eller hur? Här är jag ironisk.

Jag vill samtidigt uttrycka min respekt för att Alfred Skogberg kommenterade inlägget och jag hoppas och vill tro att – oavsett inriktning för framtiden – han når framgångar i sitt så fenomenalt viktiga arbete för våra ungdomar.

Annonser

3 thoughts on “Svar till Alfred Skogberg om osynliggörandet av pojkars självmord

  1. Håller helt med. Just det att det ses som en ”krigsförklaring” att ens sakligt observera att pojkar/män är mer utsatta inom något område är en del i den envetna kampanjen att utmåla kvinnor som offer och män som förövare. Resultatet har blivit att det anses fullt naturligt att utmåla kvinnor som offer för både det ena och det andra (även om fakta motsäger påståendet), men ses som kontroversiellt att påtala ens de mest uppenbara exemplen på manlig utsatthet.

    Den sannolika förklaringen är att det (i synnerhet i vår tid) är en maktposition att få vara den som ses som kränkt och utsatt, och därmed kan kräva att andra anpassar sig till ens behov och önskningar.

  2. Pingback: Skit är skit oavsett om det blänker | WTF?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s