När blev ”sverigevänlig” detsamma som rasist?

Ja, det råder ju inga som helst tvivel om att vi lever i en ytterst märklig tid. Alla varningsklockor dånar för fullt, ändå verkar våra folkvalda politiker (även de borgerliga), mestadels gå runt med händerna för öronen och säga lalalalala… I den ängsliga och förvirrade stämning som råder vill ingen sticka ut hakan och riskera att hamna fel eller bli utmålad som dum och dålig i medierna (av den vänster- och konsensuspräglade journalistflocken). Hellre då att låta som populära Miljöpartiet eller Feministiskt initiativ och tävla i vem som kan vara mest radikalfeministisk eller tillväxtfientlig – och “humanitär” i den meningen att betydelsen av Sverige eller att det ens är viktigt att det finns något “Sverige” ses som irrelevant.

Tycker man däremot att Sverige är viktigt och värt att värna är man “ute i grumliga vatten”, heter det allt oftare. Att överhuvudtaget tycka att det finns svenskar och en svensk kulturhistoria är numera riskabelt. Rasiststämpeln hänger i luften. Faktum är att det har gått så långt att nästan bara två lägen existerar: att vara för öppna gränser och helt fri invandring (och vara en “god” människa), eller att vara för en reglerad invandring (och vara en “ond” människa). Att ens prata om denna reglering, alltså hur många människor som det är rimligt att Sverige tar emot från omvärlden (“volymer”), är förknippat med så stora risker i de etablerade partierna att ingen längre gör det.

Och på samma sätt som man antingen är mot vithetsnormen, mot Sverige som nationalstat, mot väst och mot kristendomen – eller rasist, är man antingen för radikalfeminismen, för den uppiskade stämningen och hatet mot män, för synen på mannen som förtryckande och underbegåvad – eller en ondskefull och farlig antifeminist. Man är också antingen mot Israel, USA och judarna – eller islamofob. Man är samtidigt mot heteronormen, mot den “sexualiserade manliga blicken” (manlig sexualitet överhuvudtaget), mot “CIS-normen” och mot föreställningen att kärnfamiljen kan vara en bra idé – eller en sexistisk, homo- och transfobisk grottmänniska.

Det är så här det ser, mer eller mindre.

Det hela ter sig än mer naivt och bissart när man ser att islamisterna och radikalfeministerna står på samma barrikader och skränar om förtryck. Jo, givetvis tillsammans med extremvänstern. Jag antar att det är bortglömt att de många kommunister som tillsammans med islamisterna gjorde revolution i shahens Iran, kort därefter avrättades av ayatollahns nya polisstyrkor. Och de första att förlora sina huvuden, bli korsfästa eller bara bli skjutna i huvudet i ett nytt kalifat som ISIS/IS nu krigar för vore givetvis alla feminister, homosexuella och transpersoner. Släng in de funktionshindrade också. Vid sidan av de kristna.

Ja, det är kanske detta anarkisten, professorn och kändisprofilen Mattias Gardell alltid drömt om? Svenska Public Service krambjörn nummer ett i morgonsofforna:

“Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas, för att ett gott alternativ ska kunna etableras i dess ställe.”

Att det är ganska tyst i de vänsterextrema och radikalfeministiska lägren just nu råder det i allafall inga tvivel om. Jo, några pliktskyldiga fördömanden har kommit här och var, men de stora debattartiklarna, uppropen och analyserna har uteblivit från dessa grupper. Hellre då att häckla judar och utmåla Israel som en apartheidstat. Och Väst som roten till allt ont.

Det är ju nämligen så att inte ens när ondskan manifesterar och till och med övertrumfar sig själv, så är det bekvämt för svenska politiker, journalister och opinionsbildare i åsiktskorridoren att ha en allt för tydlig åsikt, då denna kan komma att bli knepig att förhålla sig till i de svenska medierna. Att det nu är muslimer (extrema islamister och jihadister), som utför dessa illgärningar, där massavrättningar av män, kvinnor och barn, korsfästelser, slavhandel, tortyr och halshuggningar är en del av det apokalyptiska våldet, gör det extra problematiskt. Inga vita heterosexuella män bland de skyldiga, inga judar? Hur kritiska kan vi då vara utan att riskera att bli utmålade som islamofober och rasister?

Och givetvis menar den annars så omhuldade svenska Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK, att det är fel av USA att sätta in nödinsatser för de som flytt undan ISIS/IS. Som för att liksom sätta tonen. USA och Israel är fienden. Inte islamisterna, inte muslimerna, inte ISIS/IS. Känner du så (oavsett hur mycket ondska och vansinne som visas i ISIS/IS egna youtubeklipp), så är du islamofob och rasist.

I bakgrunden verkar vänsterextremisterna och radikalfeministerna mumla och inte riktigt veta hur de skall agera. Eller vad de skall tycka. Plötsligt blev allting mycket mer komplicerat (Gaza var ju så enkelt att förhålla sig till med bilden av den ondskefulla juden).

•••

Jag hade tänkt skriva om Paulina Neudings intressanta och viktiga text i dagens SvD, men det hinns inte med. Läs istället själva och tänk efter. Bra, tycker jag.

Och om Andres Lokkos nedlåtande och pretentiösa text i SvD Kultur… Det verkar ha gått inflation i detta att skriva “personligt” syftande artiklar i kulturbilagorna nu. “Hej Jimmie”, och så en massa förslag om hur denna “Jimmie” (som verkar vara 8 år gammal?), borde göra si och så. Dock intressant att analysera efter att nyss ha läst Neudings ledare. Jag har svårt för dessa pop- och musikjournalister (där Jan Gradvall är inkluderad), som gör anspråk på politiska och större intellektuella resonemang med utgångspunkt från när vinylplattorna med den och den artisten släpptes och så vidare. Sen spelar det ingen roll att Lokko under sin Londonvistelse har hittat några böcker som han har läst. Det finns en ocean av förstånd (och mod), mellan Lokko och Jonas Thente till exempel (som har varit inne på samma tema och levererar hundrafalt).

Överhuvudtaget verkar journalistskrået nu ha inlett en bred politisk kampanj som går ut på att lyfta fram nazistpartiet SvP (Svenskarnas parti), och sätta dem i samma hörn som SD. Kontraproduktivt skulle jag säga. Och ungefär lika mystiskt som om Vänsterpartiet ständigt sattes i samma hörn som SKP eller RF.

Och som vanligt en disclaimer: Jag är inte Sverigedemokrat och skriver inte utifrån ett partipolitiskt perspektiv. Däremot värnar jag om Sverige och vår demokrati.

Annons