Självtillräcklighet är aldrig särskilt klädsamt

Med jämna mellanrum dyker det upp gälla och jovialiska röster om att allting minsann är frid och fröjd i Sverige, att vi inte har några som helst problem och att vi rent av är värlsbäst på det mesta (och inte behöver vara oroliga för något). Jag vet inte exakt ur vad behovet av denna naiva självtillräcklighet kommer, men på senare tid verkar metoden mestadels användas för att skrämma väljare från att rösta på Sverigedemokraterna.

Ja, nu är jag där igen. Sverigedemokraterna. Varför poppar detta parti upp i denna blogg så tätt nu? Det korta svaret är därför att det i dessa valtider knappt går att ta del av något i medierna utan att det relateras till SD på ett eller annat outgrundligt sätt. Traditionella medier och Public Service slår ju nästan knut på sig själva i de allt mer ansträngda försöken att misskreditera och svartmåla allt som har med SD att göra (samtidigt som FI hyllas som efterlängtade hjältar). Men det är alltså inte min önskan eller egentliga ambition att prata om SD (och jag är som jag flera gånger slagit fast inte Sverigedemokrat), men det förefaller alltså oundvikligt. Jag tillhör dem som är beredd att försvara SD’s rätt att medverka i den demokratiska processen, på samma sätt som jag även är beredd att försvara partier som V , MP och FI och deras rätt. Den behandling SD och SD’s väljare får i samhället (uppmuntrat av de traditionella medierna), är ovärdigt en demokrati och är dessutom kontraproduktivt om man ogillar SD’s politik.

Men tillbaka till bilden av Sverige. Häromdagen publicerades ett inlägg av Bo Ekman från Tällberg Foundation på SvD Brännpunkt. Det är en på många sätt typisk och behjärtansvärd men samtidigt besvärande text, präglad av den där typen av passionerad optimism och godtrogenhet som många av internetrevolutionens pionjärer utstrålade när det gällde tankar om ”the global village” och en värld utan gränser (Tällberg foundation arbetar just med gränsöverskridande idéer i en globaliserad kontext). Rubriken lyder: ”Sverige kvar i den absoluta toppen”, och så här inleder Bo Ekman:

”Just nu pågår en överbudspolitik om hur illa ställt det är i Sverige. Konstigt. Det stämmer definitivt inte med de viktigaste rankningslistornas bild av landets ställning i jämförelse med andra länder. När jag försöker objektivisera frågeställningen om hur Sverige har utvecklats och gör ifrån sig i förhållande till andra nationer förblir svaret: Mycket bra, fortsatt mycket bra. Sverige ligger i den absoluta toppen.”

Ja, det låter ju fantastiskt. Vem vill inte tro på en sådan solskenshistoria? Problemet – ja, det finns ett allvarligt problem – är bara att dessa ”de viktigaste rankningslistorna” som Ekman har tagit del av är både oredovisade och väcker frågor. Vad är det för rankningslistor och vem är det som har sammanställt dessa? Så här skriver Ekman själv:

”Undersökningens metodik är enkel. Jag, tillsammans med min medarbetare Linn Austen, har valt ut 16 internationella rankningslistor från olika områden som mänsklig utveckling, demokrati, företagsamhet, ekonomisk tillväxt, miljöutveckling, utbildning, demokrati, jämställdhet, konkurrenskraft, forskning och utveckling, investeringar i maskiner och kunskap. Listorna är producerade antingen av internationella eller akademiska institutioner. Ingen av listorna är producerad i Skandinavien.”

Vad är en ”antingen internationell eller akademisk institution”, betyder det att om den inte är ”internationell” så är den inte akademisk? Och vilka akademiska institutioner är det fråga om? Vi vet ju att många akademiska institutioner är djupt politiserade, inte minst inom den så kallade genusvetenskapen. Det finns också områden, som ”jämställdhet”, ”mänsklig utveckling”, ”demokrati” och ”utbildning” som jag ställer mig ytterst tveksam till när det gäller dessa rankningar. Jovisst är Sverige världsledande när det kommer till misandrisk radikalfeminism men detta är knappast något vi behöver känna stolthet för. Och utbildning? Sverige har idag en havererad skola i närmast fritt fall när det gäller kunskap och bildning (men även kreativitet), och för pojkarna är situationen alarmerande.

Men Ekman tycker att Sverige är värlsbäst och då får han såklart tycka det. Han skriver avslutningsvis:

”Sverigedemokraterna är politikens svar på retrotrenden. De vill besegra de idéer om solidaritet, rättvisa och reformistiska krafter som förde Sverige till att bli ett internationellt föredöme.”

Jag menar att Bo Ekmans skygglappar och ovilja att höra samtidens varningsklockor på sin höjd kan ses som ett halvhjärtat försök att tejpa ihop en kantstött föreställning om Sverige som det föredömliga landet.

Annonser

2 thoughts on “Självtillräcklighet är aldrig särskilt klädsamt

  1. Blott Sverige svenska rankinglistor har….

    Faktum är att det formligen kryllar av den här sortens rankinglistor. I Sverige älskar media de rankingar där Sverige hamnar högt. I andra länder gäller motsvarande, dvs. man väljder de listor där det egna landet hamnar högst upp på listan. Sedan är det ju en smal sak att se till att göra undersökningen så att man får önskat resultat, som t.ex. den absurda lista som utkorade Helsingfors-Vanda till en av världens bästa flygplatser (det är bara att gissa sig fram till var undersökningens gjordes – och av vem…)

  2. Pingback: Märkliga frågor | WTF?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s