Ljusets fiender samlade kring den värdegrund de felaktigt kallar ”demokrati”

Jag hade först tänkt skriva om radikalfeministen Katarina Wennstams senaste kolumn i Svenska Dagbladet, men det blir egentligen bara upprepningar. Det är ungefär samma agenda som pumpas ut genom hela medieflödet nu, allra mest i Public Service. Gå och rösta! Det är din förbannade skyldighet! Sen får vi veta vilket parti vi inte skall rösta på och vilka andra som är bra att rösta på (den som har följt Wennstam torde inte ha några problem att lista ut vilket parti hon själv står nära). Sen kastas också kodordet demokrati in som ”motkraften till rasism och nazism”. Detta håller jag innerligt med om. Problemet är bara när personer som Wennstam själv (och sin ideologiska tvillingsyster Maria Sveland – med tillträde till sveriges andra borgerliga tidning DN), gång på gång missbrukar dessa ord och begrepp och kallar vem som helst (som har avvikande åsikter) för rasist och nazist och därmed utestänger denne från det demokratiska samtalet. Demokrati, enligt Wennstam, Sveland och hela den samlade postmarxistiska kultureliten (och praktiskt taget hela det mediala och politiska etablissemanget), är nämligen inte åsiktsfrihet utan konsensus kring en förutbestämd ”värdegrund”. En värdegrund som består av åsikter. Åsikter som i sin tur är formulerade av Wennstam och hennes meningsfränder själva (missa förresten inte Susanna Varis inlägg om SvD-recensionen av Wennstams nya bok).

Så ser den grumliga, kompromissade och närmast perverterade versionen av ”demokrati” ut för många i Sverige 2014. Om detta skriver utmärkta Marika Formgren lysande i magasinet Neo, där hon förtjänstfullt beskriver begreppets brytning i ”åsiktsdemokrati” och ”värdegrundsdemokrati”. Jag återkommer till hennes text längre ner.

Det är som vi vet ingen överraskning att Svenska Dagbladets kulturredaktion har fallit huvudstupa ner i den intersektionella, radikalfeministiska och postmarxistiska häxkitteln. Det är mer eller mindre upprepande och intertextualiserande resonemang och vänster- och maktpolitiska tankefigurer som man bollar fram och tillbaka med vännerna vid landets övriga kulturredaktioner (med några ytterst få undantag). Man får ofta känslan att artiklarna också i första hand är skrivna just för att läsas av den egna twittersupportgruppen och andra kulturjournalister från vilka man kan förvänta stöd och medhåll. Är texterna riktade mer utåt gentemot läsarna i allmänhet blir tonen ofta mer undervisande och inte sällan mästrande. På så sätt är kulturjournalistiken överlag på väg att bli något som angår allt färre, ungefär som den samtida konsten ofta är reducerad till tomma och pretentiösa postmodernistiska dialoger mellan kuratorer och konstnärer (i ekande tomma gallerier).

Idag är det Elisabeth Hjort som står för SvD Kulturs intersektionella och postmarxistiska pamflett. Uppslaget har (i pappersutgåvan), den bedrägliga rubriken ”Tillsammans är enda sättet” och är en recension av den gravt vinklade antologin ”Rasismen i Sverige” som släpptes härom veckan. Vi förstår ganska snart att det ”tillsammans” som Hjort hänvisar till är ett annat ”tillsammans” än man först kunde tro.

Det råder inga som helst tvivel om att kulturjournalisten Elisabeth Hjort helt och hållet delar de samstämmiga åsikter, politiska perspektiv, begreppstolkningar och verklighetsbeskrivningar som är staplade på varandra i ”Rasismen i Sverige”. Det låter lite som att låta en inbiten Djurgårdensupporter recensera en nyutkommen bok om fotbollslaget Djurgården. Det är inte oväntat både lyriskt och hänryckt.

Man skulle kunna kalla ”Rasismen i Sverige” för en antologi med texter av ljusets samlade fiender i Sverige (nåja, många i alla fall). Vi känner igen de flesta medverkande. Journalister, författare, kulturarbetare, akademiker och ”experter” (flitigt anlitade av medierna), som de sista åren har utmärkt sig genom att hata män och manligheten, kalla meningsmotståndare för rasister och nazister, vara fixerade vid hudfärg och se ”det vita” som oönskat och problematiskt, vurma för revolution och väpnat motstånd, vilja krossa ”heteronormen”, ”vithetsnormen” och givetvis det ondskefulla patriarkatet, beskriva den svenska polisen som fascister, kalla Sverige för ett rasistisk land och en våldtäktskultur, vilja se västvärlden gå under, beskriva ”demokrati” som samma sak som deras egendefinierade ”värdegrund” och därmed yrka på begränsad åsiktsfrihet (däri kriminalisering av kritik mot feminismen i enlighet med hetslagstiftningen), hata USA och Israel, stämpla islamofob på de som kritiserar religionen islam eller tar avstånd från våldsam islamism, ställa sig bakom våldsbejakande vänsterextrema grupper som RF och AFA, se mellan fingrarna när antisemitism drabbar judar i Sverige (och gärningsmännen är muslimer), förneka hederskulturer och hedersvåld och sist men inte minst, kalla medborgarna i våra grannländer Danmark och Norge för fascistiska och okunniga.

Det är med andra ord en väl sammansvetsad och angenäm grupp individer som i ännu ett format ges möjlighet att upprepa sina destruktiva, världsfrånvända och antihumanistiska trossatser. Och som sedan alltså också recenseras i borgerliga SvD av en annan kulturjournalist som upprymt stämmer in i kören. Och för att riktigt sätta dit den tvivelsamme läsaren skriver Elisabeth Hjort:

”Den som kan läsa och uppriktigt hävda att rasismen i Sverige inte är institutionaliserad bortom mänsklig värdighet har helt enkelt passerat avtrubbningens gräns.”

Nej, rasismen i Sverige är inte institutionaliserad, Elisabeth Hjort. Tvärtom tror jag att det är journalister som Hjort själv som har passerat indoktrineringens och det kritiska tänkandets gräns. Ännu en missionär för den ihopsnickrade intersektionella ”värdegrunden” där ord ges nya innebörder, begrepp vänds ut och in och alla som inte håller med är rasister och nazister. Det räcker gott med att inte ställa sig okritiskt positiv till störtandet av nationalstaten, öppna gränser, fri invandring, fri vård och välfärd till alla papperslösa för att i Hjorts ögon kvala in som rasist och nazist. Så låter den FI, MP och V-indränkta svenska så kallade kulturjournalistiken idag, där mantrat ”antirasism” ständigt dras upp med avsikten att ställa förtryckta ”rasifierade” mot illvilliga ”vita” och ”jämställdhet” används som intäkt för att fördöma och håna vita, heterosexuella män i deras föreställda förtryck av kvinnor, rasifierade och hbtq-personer. Rasism omvandlas till antirasism. Jämställdhet omvandlas till manshat. Demokrati omvandlas till åsiktsbegränsning. Tolerans omvandlas till normkritik och heterohat. Och över alltsammans svävar denna ”värdegrund” som man mirakulöst nog lyckats kränga ända in i borgerlighetens numera idéfattiga salonger, och som i brist på engagemang sluter upp i översättningen av värdegrunden till ”demokrati”.

Om detta skriver som sagt Marika Formgren nu senast i magasinet Neo. Den ganska långa texten är faktiskt samtidigt så skarp, tydlig och analytiskt briljant att den omedelbart intar en position som en av årets viktigaste inlägg, vill jag påstå. Det för många obegripliga och närmast bisarra som hänt i den svenska samhällsdebatten det sista decenniet – och som ser ut att kulminera varje vecka – blir direkt mer greppbart genom Formgrens blick och beskrivningar. Hon lyckas förklara flera av de fenomen, absurditeter och frågeställningar som även denna blogg söker svar på. Jag rekommenderar alla att läsa artikeln. Här ett av många lysande avsnitt:

”De som ser ett gemensamt åsiktspaket (”värdegrunden”) som demokratins grundförutsättning anser däremot att det är en demokratisk plikt att tysta meningsmotståndare. Åtminstone de meningsmotståndare som inte delar värdegrunden (olika uppfattningar om jobbskatteavdrag och restaurangmoms får plats inom åsiktskorridoren). För dem är vuvuzelatutande och brevbärare som vägrar att dela ut valsedlar från vissa partier inte bara okontroversiellt utan påbjudet; i deras ögon är ju detta de fredliga metoderna att tysta debatten och därmed säkra demokratin.

Värdegrundsdemokraternas oenighet uppstår i synen på det politiskt motiverade våldet. För medan åsiktsfrihetsdemokrater naturligt fördömer allt politiskt våld – dess syfte är ju alltid ytterst att stoppa den fria debatten – så vill värdegrundsdemokrater göra skillnad på de våldsverkare som delar värdegrunden och dem som inte gör det. Värdegrundsdemokraten fördömer politiskt våld från högerextremister och (ofta men inte alltid) islamister, förekomsten av detta våld anses dessutom bevisa att högerextremister och islamister inte delar den demokratiska värdegrunden och alltså inte har rätt att delta i den offentliga debatten. Men värdegrundsdemokraten har betydligt svårare att fördöma politiskt våld från vänsterextremister. Dessa anses dela den demokratiska värdegrunden och våldet bevisar därför bara att de är desperata i sin kamp för att försvara de demokratiska värderingarna.  Därför kan fem forskare från Södertörn och Göteborg, i en text som för övrigt försvarar just fri åsiktsbildning, särskilt beklaga att ”ungdomar som söker sig till rörelser som radikaliserar ett demokratiskt samhälles centrala värderingar” behandlas som ett potentiellt extremisthot. När vi ser på den autonoma vänstern ska vi enligt forskarna inte fokusera på våldet, utan på att rörelsens ”ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer” (DN Debatt 5/4).”

Missa heller inte resonemangen kring begreppet ”auktoritär” och ”libertär”, och hur de uppträder i en samtida svensk kontext. Ett utdrag:

”Jag gissar att den stora skillnaden mellan libertära och auktoritära helt enkelt är vilka auktoriteter de erkänner. De auktoritära erkänner gamla auktoriteter, som familjen, folket, fosterlandet och traditionella normer. Därför kallas de ”auktoritära”, trots att det de tror på i dagens Sverige gör dem till anti-elitister och ”kärringen mot strömmen”. De libertära erkänner i stället moderna auktoriteter, som genusvetenskap, postkolonial teori, rasifieringsteori och det normkritiska, anti-auktoritära paradigmet. Därför ses de som frihetliga och kritiskt ifrågasättande, trots att det de tror på sammanfaller med elitens ”demokratiska värdegrund” och är värderingar som staten vill tvinga på alla medborgare. Orwellskt, skulle man kunna säga.”

Hatten av för Marika Formgren, ännu en gång.

Annonser

5 thoughts on “Ljusets fiender samlade kring den värdegrund de felaktigt kallar ”demokrati”

  1. Ja, Marika är en av få riktiga jouyrnalister i Sverige som vågar vara kritisk mot etablissemanget och kulturmarxisterna.
    Helt sjukt att forskare på Södertörns och Göteborgs anser att vänstervåld är förståeligt och skall anses vara moraliskt försvarbart. Fast vem är förvånad ? Det trista är att jag som skattebetalare skall tvingas vara med och finansiera dårarna på dom institutionerna.

  2. För min egen del har jag kommit att allt oftare översätta ”Public Service” (”i allmänhetens tjänst”) till ”Propaganda Service” (”i propagandans tjänst”) eller till ”Pravda Service” (”i den postmodernistiska ”sanningens” tjänst”) – för att påminna mig själv om vad det är jag upplever och dagligen utsätts för. En upplevelse av svek inträder och i vilket fall en stor trötthet. Man får hoppas att det är sant som det sägs: ”this too shall pass”…

  3. Det är bedrövligt att en liten klick ska sätta dagordningen på det sätt som sker. Mycket bra beskrivet av både Formgren och dig.

  4. Pingback: Märkliga frågor | WTF?

  5. Pingback: Oppurtunisten Andres Lokko och den politiska korrektheten | Jussi H. Lundell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s