Krig, massmord, mens och svensk film

Samtidigt som ett regelrätt krig utvecklar sig i Europa, där ett allt mer oberäkneligt Ryssland är inblandat, och den sannolikt mest bestialiska och fasansfulla dödssekt världen skådat sedan nazityskland drabbar hundratusentals människor i Syrien och Irak (och har siktet inställt mot Europa), kan vi konstatera att Sverige i princip har avvecklat sin försvarsförmåga. Dessutom är flera partier, som sannolikt är på väg mot regeringsmakten inom någon månad, noga med att man vill avveckla försvaret ytterligare.

I Public service tv-nyheter, genom Rapport och Aktuellt, tas inte detta med försvarsförmågan upp, dock en del om Islamiska staten och krisen i Ukraina. Men ett annat inslag (i båda programmen), konkurrerar om utrymme och angelägenhet. Det handlar om mens och hur viktigt det är att folk i allmänhet pratar mer om mens.

I det radikalfeministiska Sverige är det som vi vet minst lika viktigt att rapportera om mensfestivaler, fittbyxor och nyutkomna serietidningar (om mens) som det är att ta upp stela, patriarkala och maskulint kodade ämnen som att Ryssland kan vara på väg att inleda ett invasionskrig i vårt närområde – eller att den islamistiska mördarsekten IS också har fått fäste här i Sverige (vilka journalister har till exempel undersökt hur svenska imamer ställer sig gentemot IS framfarter?).

Men svenska journalister – som i allmänhet är troende radikalfeminister, och när det gäller Public service röstar på FI, MP, V eller S i åtta fall av tio – ser inte att detta på något sätt är bekymmersamt. Tvärtom, kunde man så skulle man säkert välja bort ännu mer irrelevant omvärldsanalys och istället helt fokusera på den feministiska revolutionen här hemma, med än mer uppfinningsrikedom kring hur det ondskefulla ”vita”, svenska patriarkatet kunde fördömas och utmålas som roten till världens alla problem.

Svenska journalister har ju, som jag varit inne på flera gånger tidigare, bestämt sig för att kampanja för Feministiskt initiativ och till varje pris få in dem i riksdagen. Man använder då alla medel som står till buds. Hela Public service (både radio, TV och på webben), dagstidningarna och kvällstidningarna men också sociala medier. Kampanjerna är i slutändan givetvis finansierade av skattebetalarna (även genom presstödet). Konsekvent tar man med FI i beräkningar och opinionsundersökningar (och publicerar deras logotyp och varumärke), för att sprida och marknadsföra ideologin. Jag nämnde tidigare att Sveriges radio till och med målar sina valupplysningsbås på Stockholms centralstation i samma rosa kulör som FI använder i sin kampanj.

Det är helt unikt i svensk politisk historia att ett extremistiskt marginalparti har fått ett sådant enhälligt stöd från landets alla viktigaste och mäktigaste publicistiska institutioner och därmed en sådan rikstäckande propagandaapparat till sitt förfogande. Naturligtvis är detta minst sagt problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Men hör vi något om det (annat än i bloggar och diskussionsforum)? Vilken journalist skulle rapportera kring detta? Nej, naturligtvis är det tyst.

Tyst är det dock knappast när man ser ut att nå framgång. Idag basunerar både Dagens Nyheter och Expressen ut fantastiska siffror som tyder på att FI når 4% och kommer in i riksdagen! Man anar glädjefnattet och kramarna runt om på landets redaktioner. Att opinionsundersökningen (som är gjord av DN/Ipsos), är inom felmarginalen (partiet behöver alltså i själva verket inte alls ha ökat från 2%), tonas ned. Taktiken går uppenbarligen ut på att även om siffrorna inte stämmer, så hjälper ju ett stort uppslag med positiva och förstärkande bilder ändå partiet nu i slutspurten. Nog kan väl DN få fler svenskar att göra rätt och rösta på det samhällsomstörtande, vänsterrevolutionära, manshatande och könsseparatistiska parti vi alla har längtat efter? Det är ju svårt att hitta en lämpligare uppgift för en tidning som kallar sig borgerlig och liberal, eller hur?

•••

När jag läser Karoline Erikssons krönika i dagens SvD Kultur reagerar jag redan på rubriken: ”Vad vill politikerna med den svenska filmen?”. Det handlar om kulturpolitik och Eriksson refererar bland annat till programmet ”Kulturvalet” som sändes i SR P1 i måndags (vilket jag lyssnade på tills det blev så outhärdligt att jag var tvungen att stänga av).

Detta ämne är stort och jag vill försöka återkomma med en fördjupning (vilket jag inte har tid till idag), men i grunden handlar det om denna svenska vänsterpolitiska defekt i synen på ”kultur”, att den skall styras och ha ett (politiskt) syfte för att vara godkänd. Diskussionen utgår inte från kultur, eller film i det här fallet, i sig självt och vad den handlar om (det är alltså inte vad filmskapare försöker göra som är kärnan), utan om vad politikerna och de politisk tillsatta tjänstemännen i kultursektorn vill göra och uträtta genom filmen. Man har alltså lagt beslag på begreppen ”kultur” och i hög grad även ”konst”, och vill sedan genom olika styrmedel använda dessa kanaler för att sprida ideologi och befästa den ”värdegrund” (det knippe åsikter), som man menar är de rätta för folket att ta del av. Filminstitutets VD Anna Serner är ett typexempel på en sådan tjänsteman. När hon säger (som Eriksson citerar i sin text): ”Vi går mot ett val, hur påverkar det filmen? Antagligen inte mycket eftersom kultur inte står högst på politikernas lista”, så skall vi komma ihåg att den ”kultur” som Serner avser här betyder samma sak som den radikalfeministiska och intersektionella värdegrund som hon är tillsatt för att förvalta och omvandla till filmprojekt. Att Serner inte är nöjd med anslagen handlar sannolikt mer om intresset för den feministiska revolutionen än omtanken om kulturen.

Jag misstänker att Roy Anderssons framgångar under årets filmfestival i Venedig mottas med blandade känslor, och vi hör ju heller inte direkt några glädjerop. Att en vit, heterosexuell, man i 70-årsåldern som dessutom mestadels försörjt sig på att göra reklamfilm, når internationella framgångar för svensk film måste göra ont och svida på flera sätt än ett.

Hellre då att som Karoline Eriksson hänvisa till riktiga filmer med rätt innehåll och rätt sorts historier:

””Jag är fan en panter”. Symptomatiskt räknas den som för smal för reguljär biodistribution, och visas bara ett par gånger på duk inom ramen för Folkets Bios seminarieserie ”Filmer och samtal om makt, motstånd & rättvisa”. En satsning inför valet som når Zita nu i helgen.”

Eriksson är upprörd över att den ”räknas” som för smal, men innehållet är sånt som SvD’s krönikör gillar. Filmer som handlar om marxistiska, rasseparatistiska och våldsbejakande rörelser som svenska ”pantrarna”, vars förebilder är det ”legendariska” Black Panther Party i USA (ja, hon använder ordet ”legendariska”).

Därmed vet vi åtminstone vad Karoline Eriksson genom Svenska Dagbladet menar att svenska politiker borde vilja med ”den svenska filmen”.

Annonser

8 thoughts on “Krig, massmord, mens och svensk film

  1. ”De borgerliga måste även utmana den postmoderna vänstern inom sektorer där den länge hade vunnit på walk over och befäst sin makt – nämligen inom konfliktområden såsom grundläggande värden, kultur och samhällsvisioner. Borgerligheten fick inte enbart se till plånboksfrågor, varpå vänstern bara skulle fortsätta att härja fritt och rasera viktiga samhällsinstitutioner, folkbildningen, auktoritet grundad på förtjänst och skicklighet, medborgerlig sammanhållning, o s v.”
    http://ilansade.com/2014/09/02/en-borgerlig-vardekamp-som-aldrig-har-utkampats/

  2. Jag tror så här,Putin är rädd för USA och Europas flörtande med Islam och liberala tankegångar som hbtq,samt invandring från muslimska länder.Därför vill han ha en buffert Ukraina mellan sig och Ryssland.IS har nu förklarat att Putin skall besegras Kaukasus skall befrias!Dvs IS sunni muslimer vilka USA och EU har understödt i Libyen den östra delen samt Syrien och fortsätter att stödja Saudi Qatar som stödjer sunniextremisterna IS.

  3. Helt sjukt att media ägnar tid åt att försöka få oss prata mer om mens istället för att bevaka omvärlden.Jag tror inte att någon vuxen människa har något problem att förhålla sig till att fertila kvinnor har mens. Det är bara de förvuxna barnen inom feminismen som tvångsmässigt måste rapa upp könsord och prata om kroppsvätskor på en femårings nivå.

    Det är också sjukt att radikalfeministen Anna Serner tillåts härja på filminstitutet.Detta Inte minst med tanke på hennes nedsättande ord om Lou Reed när han dog. Om någon man hade sagt något nedsättande om en kulturkvinna som dog så hade han blivit rejält bespottad av media och feministerna. När Serner pratade nedsättande om Lou Reed så hördes inte ett ord om det vad jag kommer ihåg.

  4. Pingback: Följetongen Kakan | WTF?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s