Polishat OK i SR-medarbetarnas ”mångfald av röster” och Lokkos självbild som kulturrebell

Jag nämnde igår i förbifarten att det av radikalfeminism indränkta filmsverige nu säkert ler många tillgjorda leenden när Roy Andersson kan komma att vinna ett Guldlejon vid Venedigs filmfestival. En vit, heterosexuell, äldre man…, och en historia helt utan kopplingar till könsmakts- och rasifieringsteorier – och inte ens ett hbtq-perspektiv. Har en sådan berättelse ens ett existensberättigande i Sverige idag (och när upphovsmannen är ”svensk” och har sådana yttre kännetecken)?

Att använda sig av osynliggörande, tystnad, ignorerande och bortvända blickar är ju annars det normala i kultursverige när det handlar om försök till kulturyttringar som faller vid sidan av de fastlagda och godkända ideologiska mallarna. Men detta går dessvärre inte när det handlar om internationell uppmärksamhet. Därav den uppkomna situationen och behovet av den ansträngda glädjen.

Även om Jan Lumholdt i SvD Kultur (från Venedig), idag skriver att det vore väldigt ”skoj” med ett svenskt guld på ”italiensk mark”, så andas artikeln – som jag uppfattar det – ett försiktigt men inte helt osynligt avståndstagande från både Roy Andersson som filmskapare och hans verk. Så här låter det bland annat:

””Årets mest livsbejakande bidrag”, skriver Variety. ”En magnifikt tokrolig, ömsint och melankolisk betraktelse över absurd, mänsklig komedi”, skriver Screen International. ”Märkligt minnesvärd och sonor, ofta förtjusande”, skriver The Hollywood Reporter. ”Kort sagt: jag älskade den. Ingen annan kunde ha gjort den”, skriver The Guardian och menar ingen annan än Roy Andersson. Faktum 1: Bland någon enstaka ljum recension höstar ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” hem idel fyror och femmor från de ledande kritikerna. Faktum 2: Att Roy Andersson, som roat med sina reklamfilmer, i en cineastelit betraktas som ”The Swedish Master” är både obestridligt och lätt omskakande.”

Idel fokus på utländska recensioner, vilka nästan alla är översvallande positiva. Det hela är ”omskakande” för Lumholdt. Denne Roy Andersson, som ”roat med sina reklamfilmer”…? Nu kan det vara så att Lumholdts format ligger närmare en slags ”rapportering”, men i sammanhanget lyser ändå hans egen uppfattning om Andersson och hans senaste verk med sin frånvaro, vilket ter sig besynnerligt.

Ja, ja, Detta var egentligen en parentes.

Jag noterar att Public service och Sveriges Radio oförtröttligt fortsätter att pumpa ut propaganda och ”undervisning” i radikalfeministiska vänsterperspektiv och intersektionella villfarelser. Toklandet har ju redogjort för de sista dagarnas turer kring den av medierna hyllade polis- och manshataren Kakan Hermansson (som är medarbetare och programledare i P3). Att hon på twitter hånat de som upprörts över polisavrättningarna i Malexander och nu senast (i samband med demonstrationerna i Kungsträdgården), hyllat vänsterextrema grupper och skrivit ut akronymen ACAB (All Cops Are Bastards), är ingenting som får Sveriges Radio att tveka att med skattemedel fortsätta avlöna Hermanssons hatspridning genom Public service. Att ledningens inställning länge varit att manshat är uppfriskande och ingår i ”en mångfald av röster”, känner vi ju till, men nu står det alltså också klart (dock inte särskilt förvånande), att polishat ingår i denna ”mångfald” och i Public service uppdrag.

Nej, inte särskilt förvånande. Är man fylld av hat och detta hat riktas mot män, ”de vita”, heteronormer och CIS-personer är man välkommen och bland vänner på Sveriges radio, UR och SVT, och då kommer ju ingen att se särskilt allvarligt på att hatet även riktas mot polisen. Tätt under musmattorna där ute på Gärdet ligger nämligen den vänsterrevolutionära, rosaskimrande och samhällsomstörtande konfettin och bara väntar på att få tryckas ner i truten på alla osexiga demokrativurmare, löjliga humanister och gubbiga liberaler.

I dagens OBS i P1, är det journalisten Helene Alm som naturligtvis hyllar antologin ”Rasismen i Sverige” (”starka och viktiga texter”), och bland annat lyfter fram kommunisterna och radikalfeministerna Athena Farrokhzad och Judith Kiros som hjältar. Tonen är undervisande gentemot lyssnaren och inställsam gentemot hjältarnas politiska uppsåt. Den rätta slags rasismen och ”det fina hatet” genomsyrar hela programmet – och de intersektionella kodorden duggar tätt. Vi känner igen det. Det är så här stora delar av Sveriges Radio idag låter.

•••

Lokko igen. Denna gång knyter han an till den enfaldiga och småoljiga aftonbladetreportern Fredrik Virtanen och hans senaste raseri över att bli utpekad som elitistisk södermalmsjournalist (där Johan Croneman från DN också kände sig träffad), av Janne Josefsson. Precis som Virtanen gillar inte Lokko att bli identifierad som en del av kultureliten och detta oavsett om han skriver krönikor i SvD Kultur, vilket han nu alltså gör. Nej, som så många av tidens kulturvänsterelitister med reell makt (eller radikalfeminister för den delen – inte sällan samma personer), är det trevligare att måla upp en bild av sig själv i underordnad ställning till en annan, yttre ”elit” (eller osynlig struktur). Det ligger kanske närmare den självbild som Lokko växte upp med, bland källarband och hemmagjorda fanzines, men är inte särskilt passande utifrån hans nuvarande position.

Han tar upp den brittiske författaren och vänsterdebattören Owen Jones i lyriska ordalag. Nu har jag ingen som helst ambition att recensera eller ens värdera Jones’ klassanalyser i ”The establishment: And how they got away with it” eller den tidigare ”Chavs: The demonization of the working class”. Jag konstaterar bara att Lokko ser ut att få någon slags bekräftelse i Owens texter om sin egen position utanför etablissemanget, och att han förtjust klänger fast vid denna föreställning. Men det fungerar så där. Det elitistiska perspektivet och folkföraktet sipprar igenom, inte minst när kårkollegan och vänstervännen Fredrik Virtanens pinsamheter beskrivs:

”Det må ständigt talas om ett alltmer utbrett journalistförakt ute i det så kallade ”landet”. Den gångna veckans märkliga och redan väldokumenterat undermåliga försök av ett politiskt debattprogram på SVT att peka ut yrkeskårens ”PK-elitistiska” innerstadsavsaknad av verklighetsförankring är ett ytterst talande exempel. Owen Jones besitter den, i alla fall av mig, efterlängtade och ovanliga förmågan att placera definitionen av etablissemang – och just elit med stort E – i både sitt historiska som ideologiska sammanhang.”

Ja, inte kommer Lokko att dämpa föraktet för journalister där ute i ”landet”, det kan vi nog vara helt säkra på. Och skönmålningen av sig själv som kulturrebell fastnar helt enkelt inte, eftersom den saknar all trovärdighet. Andres Lokko är en del av och högst verksam inom den postmarxistiska kultureliten – med mycket stort E – där han dessutom utmärker sig som den som kanske allra flitigast markerar tillhörighet.

•••

Jag vill passa på och tacka för uppmuntran och kommentarer. Jag är dålig på att svara i kommentarsfälten och detta beteende kommer nog dessvärre att fortsätta då jag har ytterst begränsad tid att lägga på det här skrivandet. Men jag uppskattar alla kommentarer och är glad för alla nytillkomna läsare! Trevlig Helg!

Annonser

6 thoughts on “Polishat OK i SR-medarbetarnas ”mångfald av röster” och Lokkos självbild som kulturrebell

  1. Förstår att du har begränsad tid att svara på kommentarer men jag,som många andra, uppskattar verkligen din blogg !
    Det är som sagt var otroligt att en obehaglig hatare,rasist och sexist som kakan har blivit anlitad av och dessutom får fortsätta vara anlitad av SR.
    Redan innan den beramade Acab-tweeten har hon ju uttryckt sig nedvärderande om män och då mera specifikt vita,medelålders,heterosexuella män. Hon har även uttryckt sig nedvärderande om utvecklingsstörda.
    Fast det säger väl en hel del om kulturen på SR där det verkar vara en merit att vara extremfeminist,kommunist,manshatare och numera även polishatare. Det verkar som om de aldrig lämnade det kommunistiska 70-talet.

    Skrattretande som sagt var med Andres Lokko som tror att han är en rebell när han är en bekväm glidare på SVD,s kulturavdelning. Han är inte mera revolutionär än Peter Wallenberg.

    • Tänk vilka oerhört roliga parodier det unga Killinggänget på 90-talet hade kunnat göra av sig själva på 2010-talet om de kunnat se in i framtiden. Andres som Farbror Barbro typ…
      ”Det finns inga genvägar till den perfekta arbetarklassromantiken”
      ”Är det en signerad version av ”Das Kapital” du sitter på?
      Skrattfest.

  2. Lysande skrivet, dein blogg är bland de mest läsvärda just nu. Vill bara ha mer! Tycker för övrigt att Janne Josefssons avklädning av kultur- och mediaeliten på ”vi gillar olika”-Södermalm var riktigt rolig. Johan Cronemans utbrott bevisar ju bara att Josefsson trampade på många ömma tår… kul 🙂

    • Josefssons inslag var ju mer av karaktären infotainment än allvarlig journalistik men det som är så talande är den oerhört starka reaktion det gav.

      Hur sjutton kunde Virtanen och Croneman bli så arga av det där lilla tjuvnypet? Hela kultureliten fullkomligen sjuder av kränkthet. Det är så tragiskt.

  3. Feministisk rubriksättning på SVT?

    Ännu ett litet exempel på medias (i detta fall SVT:s) nedvärderande och nedlåtande syn på män, kan man hitta i rubriksättningen av ”James May’s Man Lab”, som faktiskt är ett rätt småtrevligt program om lite allt möjligt, riktat till män. Istället för att bara kalla programmet vad det heter på engelska (”James May’s Man Lab”) eller översätta det till ”James May’s lab för män”, så har man gett programmet den svenska rubriken: ”Män är alltid pojkar” (sänds i SVT2).

    http://en.wikipedia.org/wiki/James_May%27s_Man_Lab
    http://www.svt.se/man-ar-alltid-pojkar/pahitt-med-james-may-fran-top-gear

    – ”Ojojoj då, är den lille mannen kränkt nu”, kanske någon tänker? Jag vet inte, men varför rubricerar man ett program som uppenbarligen vänder sig främst till män, på detta sätt? Och varför sänder man ens programmet, när ens negativa syn på män (som barnsliga, omogna oförbätterliga pojkar intresserade av helt oviktiga saker) så tydligt skiner igenom? Nej, ingenting av dessa värderingar är uttalade eller utskrivna, men vad är syftet med rubriksättningen, om inte att få tråka de män som programmet riktar sig till?

    (Jag vet inte om en bokstavlig ”tvärtom-översättning” på ett liknande program för kvinnor, ger riktigt rättvisa känsla ”åt andra hållet”: ”Kvinnor är alltid flickor” känns inte så tydligt vare sig positivt eller negativt. Kanske skulle en mera jämbördig känslomässig motsvarighet vara: ”Kvinnor är alltid prinsessor”?)

    TV10 översätter den engelska titeln på ”James May toy stories” till ”James Mays leksaksvärld” och ”James May 20th Century” får heta ”James Mays 1900-tal” i sin svenska tablå (på andra tv-sidor används även den engelska titeln). Att SVT inte klarar av att översätta så ”rakt” och vara så icke-ideologiska, eller hålla sig ifrån en möjlighet att tråka män och förlöjliga dem för sådant många män tycker är kul och/eller intressant, torde vara ett symtom på hur detta företag alltmera ser sig som och agerar som ett ”Propaganda Service”-företag för feminister/kvinnor, snarare än ett ”Public Service”-företag för hela befolkningen, inklusive dess män. Varför ska jag betala för något sådant?

    http://www.tv10.se/program

  4. Pingback: Grattis Roy Andersson! | Susanna's Crowbar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s