Postmodernistiskt gift, självmord som folkhälsoproblem och FI’s missbruk av begreppet kärlek

Eftersom jag redan tagit upp Roy Andersson vid några tillfällen är det ju på sin plats att glädjas åt förstapriset vid Venedigs filmfestival. Andersson och Sverige har alltså vunnit sitt första Guldlejon, ett filmpris som av många ses som Europas finaste (jämte Cannes). Svenska Dagbladet har en liten notis på förstasidan (och en sida i kulturdelen). När det gäller DN’s nätupplaga så hittar jag ingenting (annat än i kulturdelen). Det är en pliktskyldig men särdeles känslofattig rapportering, lite som ”Oj” och ”Ja, men det var väl skojigt?”. Var så säkra på att detta här hemma kommer att följas upp av kritik i form av påhopp på Andersson som representant för gruppen svenska, vita, heterosexuella, äldre män – och den oförlåtliga frånvaron av tillrättalagda och politiskt korrekta perspektiv. Alternativt kommer framgången att tigas ihjäl.

Andersson har ju i kraft av sin mångåriga karriär haft tiden på sin sida. När han började göra film, i slutet av sextiotalet, var det ingenting konstigt att intressera sig för andra typer av mänskliga predikament och berättande än de som utgick från föreställda könsmaktsordningar, makthierarkier, postkoloniala perspektiv och rastänkande (även om kommunisterna och radikalfeministerna redan hade börjat mobilisera för framtidens kulturerövrande). Andersson hann precis etablera sin plattform innan det var för sent och hans integritet har under de senaste decennierna varit för stark för de kulturpolitiska krafterna och deras ambition att sopa bort hans sort från spelplanen. En ung Roy Andersson idag hade motats redan i grind. Även en ung Ingmar Bergman hade i dagens Sverige fått sina manus konsekvent refuserade och hållits borta från att göra film, precis som en ung Astrid Lindgren hade förblivit outgiven med hänvisning till könssterotypa porträtt, osunda vithetsnormer och ett främlingsfientligt fokus på ”det svenska”.

•••

SvD rapporterade om självmord igen häromdagen. Det handlar om en ny WHO-rapport som är allt annat än uppmuntrande. Artikeln, med rubriken ”Självmord hot mot folkhälsan” (och som jag inte hittar på nätet), avslöjar att självmord bland ”15–29-åringar” i världen nu är den näst främsta dödsorsaken. Att fler människor dör i självmord än sammantaget i konflikter, krig och naturkatastrofer. Shekar Saxena, chef över WHO’s avdelning för mental hälsa, kallar det ”ett verkligt globalt folkhälsoproblem”.

Det är intressant att notera att SvD’s Världen och Gunilla von Hall i sammanhanget faktiskt väljer att (långt ner) i brödtexten nämna att ”vanligast är självmord bland män över 50 år” (dock utan att skriva hur mycket vanligare). Men otroligt nog – vilket måste ses som en smärre sensation för traditionella svenska medier – kan man i minifaktarutan längst ner på sidan, efter redogörelsen kring hur mycket självmorden bland kvinnor minskat och hur många kvinnliga självmord som utförs per 100.000 invånare, faktiskt också läsa att 73% av de svenska självmorden utförs av män (ordet ”pojkar” används inte).

Att 73% av de som begår självmord i Sverige är pojkar och män är naturligtvis annars en icke-nyhet. Fokus ligger normalt på de 27% som är flickor och kvinnor. Men det vanliga är att aldrig skriva ut skillnaderna i faktiska tal, så att intrycket kan stödja den feministiskt korrekta bilden, alltså att det är flickor och kvinnor som far illa och mår dåligt i det kvinnoförtryckande patriarkat som Sverige idag utmålas som. De feministiska medierna (vid sidan av den feministiska ”forskningen”), har sett det som en av sina huvuduppgifter de senaste decennierna att etablera bilden av pojkar och män som förövare, därav det fullständiga osynliggörandet av alla sammanhang där pojkar och män far särskilt illa. Att inte ens bry sig om att identifiera pojkarna bland de som står för ökningen av självmord bland barn kan te sig hjärtlöst utöver det vanliga, men följer egentligen bara den etablerade feministiska metodiken.

Och att feminismen har utvecklats till en kall, ondsint, antihumanistisk och fascistoid hatideologi kan ju knappast komma som en överraskning för de som är insatta i ämnet. Ändå vill jag passa på att lyfta fram Gunilla von Halls banbrytande mod, när hon åtminstone nämner – må så vara att det är allra sist och längst ner i en faktaruta utan kommentarer – att av de som tar sina liv i Sverige så är 73% män [och pojkar, mitt tillägg]. Jag kan mycket väl tänka mig att hon nu blir vänligt ombedd att stryka den typen av ”irrelevant” information i framtida artiklar.

•••

Att det är postmodernistiska teorier som spelat en avgörande roll i kontamineringen av den svenska samhällsdebatten (inte minst inom kulturområdet och spridningen av feministiska teorier, så kallad genusvetenskap, och andra maktteorier däri) är ju heller ingen överraskning. Det postmarxistiska och postkoloniala tankegodset – och föraktet gentemot väst och dess upplysningsideal (och humanism), har ju smält samman med radikalfeminismen och den slags nyfascism och identitetspolitik som effektivt delar in människotyper i hierarkier byggda på raser, hudfärg, kön, sexuella preferenser och queerbegreppet. Det här vet alla som arbetat i svenska akademier och högskolor. Mestadels har giftet spridit sig i humaniora, där framför allt konstakademierna och journalisthögskolorna måste betraktas som bortom räddning.

Jag läser Lars O Ericssons inlägg i SvD Under strecket (från i förrgår) och tänker att här finns liksom alltihop inslaget i en liten presentförpackning (en helsida). Hela detta akademiska giftpaket, med sin retorik och sina halvdolda, politiska anspråk. Det är i den här typen av resonemang som vår tids kunskapsföraktande, samhällsomstörtande och antihumanistiska rörelser hittar sina akademiska alibin och sitt språk, inte minst genom genusvetenskapen och de intersektionella villfarelsernas tillskyndare (rasifieringshetsarna).

Men Lars O Ericsson är inte nöjd, förstår vi. Trots de fenomenalt allvarliga konsekvenser som vi redan idag ser som en direkt följd av postmarxistiska och postmodernistiska tankegångar som nått utslagsgivande framgångar i sin ”samhällskritiska potential” (pedagogiska irrläror, raserade bildningsideal, kunskapsförakt, radikalfeminism mm), inte minst genom sin sedan länge dominerande ställning vid högskolor och akademier, så är Ericsson ängslig – likt Guillaume Le Blanc, vars nyutkomna bok ”La philosophie comme contre culture” han recenserar  – att filosofin är på väg att återinskrivas i sin traditionella domän, inom ”sina snäva disciplinära gränser” (som Le Blanc uttrycker det).

Vi anar kopplingen till genusvetenskapens tydliga ambitioner att vara en akademisk disciplin överordnad andra discipliner. Många och enträgna försök har ju redan gjorts i att försöka underställa andra ämnen genusvetenskapen, bland annat genom det som kallats ”genuscertifiering” (genom vilken man söker nå kontroll över vilken slags kunskap som anses lämplig i alla ämnen).

Jag skulle tro att Ericsson är särskilt nöjd med denna passage:

”För det är i ”Det andra könet” som Simone de Beauvoir formulerar sin berömda sentens: ”Man föds inte som kvinna, man blir det.” Radikaliteten i denna sentens insågs inte omedelbart. Bland annat var det få som insåg att detsamma gäller mannen: vi föds inte till man, vi blir det. Först i och med 60- och 70-talens militanta feminism kom denna sentens att förstås i sin fulla vidd som startskott för en maktsubversiv motkultur, menar Le Blanc. Genom sin analys av ”produktionen av kvinnan” underminerade de Beauvoir en av hörnpelarna i vår manligt dominerade kultur: mannen som norm och kvinnan som avvikelse från denna norm. Kvinnan lösgörs från ett föregivet biologiskt öde – som den evigt Andra – konstruerat av män.”

Ja, det kan låta uppfriskande med en filosofi som ”våga[r] lämna det akademiska elfenbenstornet och med öppna sinnen ge sig ut i obanad och okänd terräng”, men bakom retoriken finns ett illa dolt högmod och outtalade politiska anspråk som är både vårdslösa och antihumanistiska. Vi har ännu inte förstått vidden av den skada som teoretiker som Lars O Ericsson och hans meningsfränder har åsamkat vårt samhälle, just därför att tankegodset har sipprat ut via akademierna och in i realpolitiken.

•••

En vecka kvar till valet. Den svenska kulturjournalistiken och Public service jobbar nu på högtryck med det politiska kampanjandet för Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och i viss mån Vänsterpartiet (och Socialdemokraterna). Man arrangerar skendebatter på Kulturhuset och koreograferar noggranna föreställningar där målet är lika uppenbart som det är uppseendeväckande – du (som medborgare), bör tänka på detta och detta sätt och därmed rösta på detta eller detta sätt. Allt annat innebär att vara en dålig människa och kanske till och med rasist eller nazist. SVT har sedan några veckor repriserat radikalfeministen Stieg Larssons fantasitriologi ”Millennium” på bästa sändningstid, som för att påminna i förbifarten om den svenska mannens inneboende ondska och behovet av radikalfeminism för att stävja denna ondska. Enligt Sifos näst sista opinionsundersökning (innan valet), är FI nere på 1,8 procent, men det hindrar såklart inte kampanjandet. Tvärtom lyfts partiet fram som ett etablerat riksdagsparti och lögner som att varannan svensk kvinna vill ha FI i riksdagen sprids effektivt. Vi ser FI’s logotyp överallt i medierna – och nu sprids även begreppet ”kärlek” i samband med partiets ideologi i ett desperat försök att nå de villrådiga och lättpåverkade ungdomar som kanske inte vet bättre och ännu inte bestämt sig.

Det är både anmärkningsvärt och fult att använda ordet kärlek i samma mening som Feministiskt initiativ, när FI’s partiledare bevisligen är den enda partiledare som öppet kallat hat (manshat) för folkbildning. Kärlek har absolut ingenting med feminism att göra. Kärlek är något som i sin natur aldrig kan överlappa den feministiska ideologin. Själva föreställningen är en anomali. Jag hoppas innerligt att tillräckligt många svenskar inser detta fram till nästa söndag.

Annonser

5 thoughts on “Postmodernistiskt gift, självmord som folkhälsoproblem och FI’s missbruk av begreppet kärlek

  1. Pingback: Fi som inga valaffischer har | WTF?

  2. Drog på smilbanden när jag insåg att jag inte är den enda som ser kopplingen mellan reprisen av Millenium och det kommande valet 😉

  3. Jag ska länka några intressanta videor, inte minst om en intervju med en f.d. sovjetisk kgb-agent om hur dom infiltrerade länders skolsystem, media m.m. för att demoralisera och splittra länder.
    m.youtube.com/watch?v=5gnpCqsXE8g
    m.youtube.com/watch?v=y3qkf3bajd4
    m.youtube.com/watch?v=1IAkPvgLlNI

    Låter det långsökt eller kan det ligga något i det ? 😬

  4. Pingback: Att skylla sig själv? | Jussi H. Lundell

  5. Miljöpartiet är rätt bra på att hata de med. Åsa Romson kom ju ut som fullbodsrasist och sexist i Almedalen i somras. Några axplock:

    ”Dagens passiva klimatpolitik är att sätta de lata männen framför kvinnor och barn.”

    ”Varför skall mannen som sitter ensam i sin stadsjeep gå före kvinnan som åker buss till jobbet?”

    ”Vi ifrågasätter varför mannen som åker på affärsresa skall få en egen flygplats inne i Stockholm, medan den kvinnliga studenten inte har någonstans att bo.”

    ”Män släpper ut mer koldioxid än kvinnor, män äter mer kött, de åker mer bil, de flyger mer.”

    ”Vi ifrågasätter också vad det är som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag skall gå före den sudanesiska kvinnans rätt att slippa få sin skörd förstörd av klimatförändringar.”

    ”Man kan nästan misstänka lite grann att det hänger ihop, att om det bara sitter vita heterosexuella män vid makten, då bygger man också ett samhälle som passar bäst för vita, heterosexuella män. Och det blir så fel! För de flesta av oss, de allra flesta av oss här, vi är inte vita, medelålders heterosexuella män. Vi är människor, och det betyder att vi har lika värde. Men vi är olika på alla möjliga sätt.”

    ”Det är de rika männen som orsakar utsläppen, och det är de allra fattigaste kvinnorna som är dem största offren. Detta är riktigt när man tittar på Sverige, när man tittar på Europa och när man tittar på världen”.

    Hur kunde det bli såhär. Jag röstade en gång på det här partiet. Aldrig mer…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s