Ett tankeexperiment kring den radikalfeminism som omsluter oss

Det finns så mycket att skriva om när det handlar om granskning av radikalfeminism, identitetspolitik och åsiktsförtryck genom framför allt medierna. Bara genom att granska Svenska Dagbladet, hopar sig noteringar och ämnen att lyfta fram. Andra tidningar, som Dagens Nyheter, Expressen och framför allt Aftonbladet (och varför inte nämna Metro eller Nöjesguiden när vi ändå är igång), går inte längre att läsa och det är heller knappt någon mening att kommentera innehållet eftersom det radikalfeministiska och intersektionella perspektivet genomsyrar snart sagt varje artikel och rapportering. Det samma gäller Sveriges Radio. Praktiskt taget alla kanaler genom statliga Public service, och vars tjänster vi förväntas betala för, pumpar ut radikalfeminsim i alla tänkbara former och under dygnets alla timmar.

Nivåerna har börjat anta komiska proportioner och även jag hade skrattat om det (skrattet), inte så lätt hade fastnat i halsen. Radikalfeminismen är i Sverige ett politiskt parti, FI, som kanske kommer in i riksdagen (och redan är representerade med ett mandat i EU-parlamentet). Föreställ er ett annat politiskt parti som hade erhållit detta stöd och haft tillgång till detta propagandamaskineri. Säg Moderaterna. Tänk om nästan alla anställda i Public service hade varit moderater, enbart sände moderata program, med ett moderat innehåll och moderata ”experter”, moderata programledare som bjöd in andra moderater för att diskutera moderat politik och moderata ideologiska förslag. Någon gång tog man kanske in en folkpartist också, eller en centerpartist, men som i princip också delade den ”moderata värdegrunden”.

Vi går vidare. I morgonsofforna sitter nästan bara moderater som intervjuar andra inbjudna moderater och förfasas över ”icke-moderater” eller ”antimoderater” som de också kallas. I dags- och kvällspressen (som visserligen inte uttalat kallar sig moderater), skrivs nästan enbart moderata kolumner, krönikor och artiklar och medborgarna uppmanas att rösta – på Moderaterna. Och även om dessa moderater ännu inte kommit in i riksdagen (bara omkring 2% säger sig vilja rösta på dem), så är det de dumma människorna där ute i ”landet” som det är fel på och som ännu inte har förstått hur viktig och ”rätt” den moderata politiken är.

Vi ser högt uppsatta politiker som pratar om vikten av att ”kartlägga” icke-moderater och Nordiska ministerrådet försöker få igenom en lag som kriminaliserar kritik av moderaternas ideologi. Man vill likna kritiken av moderaternas politik med ”hets mot folkgrupp”. En tankefigur som man även försöker få gehör för på EU-nivå. Tidningen Expressen och ”Researchgruppen” arbetar aktivt och med erkänt olagliga men sanktionerade metoder att ”avslöja” icke-moderater. Man hänger då ut privatpersoner i tidningen med namn och bild. I Researchgruppen arbetar endast moderater, inte sällan med ett kriminellt förflutet och fängelsedomar för våldsbrott på sina samveten.

Genom hela medieflödet visas leende och glada moderater och moderaternas politik beskrivs som ”kärlekens ideologi”. Även de andra politiska partierna börjar kalla sig för moderater. Flera vill rent av vara mer moderata än moderaterna själva. Den som tvekar att skriva under på att vara moderat beskrivs som suspekt. Priser delas ut av andra moderata journalister till de mest moderata journalisterna, till exempel Researchgruppen (Guldspaden), bland annat för sina avslöjanden om icke-moderater. Samtidigt delas skämspris ut till de moderater som försökt nyansera debatten kring moderaternas politik (Belinda Olsson).

Vi vänder blicken och ser att sociala medier svämmar över av unga, arga moderater som hatar, mobbar och kränker de som inte kallar sig för moderater. De icke-moderater som öppet kritiserat moderaternas politik blir så översköljda av hat och kränkningar att de måste sluta debattera (för sin egen och familjens säkerhet). Inte sällan kallas också icke-moderaterna då för obsceniteter och liknas vid djur och icke-människor. Moderaternas valarbetare saboterar samtidigt andra partiers valaffischer med vad man kallar ”glimten i ögat”. Det blir också allt vanligare, framför allt för de unga moderaterna, att bedöma icke-moderaternas ras och hudfärg i nedsättande termer. Något som är helt lagligt eftersom staten har bestämt att endast en viss typ av människor kan utsättas för hat, hets och kränkningar. Public service svarar då med att låta moderater göra tv-program (UG), om hur andra moderater utsätts för hat av icke-moderater. Och när en journalist gör ett program om moderaternas revolutionära och våldsförhärligande vänner i AFA och RF, så kallas han av en Public service-programledare och moderat öppet för nazist.

Är det en överdrift att säga att ett land där en politisk ideologi – och det politiska parti som representerar ideologin – kan beskrivas på detta sätt inte är ett friskt land? Knappast. Men det är också exakt så här det ser ut i Sverige 2014. Byt bara ut det ”moderata” med feminism och radikalfeminism (och det politiska partiet FI). Då ser vi tydligt vilken omfattning denna masspsykos och djupt olyckliga indoktrinering idag har fått. I ovanstående exempel hade ju alla friska människor direkt sett att det fanns något djupt tvivelaktigt med dessa ”moderater”. Men i dagens Sverige har feministerna just en sådan positionering. Det är så en masspsykos ser ut.

•••

Och ett exempel från dagens SvD måste jag ju också ta med. På sida tio i nyhetsdelen (i pappersutgåvan) har man publicerat en artikel om stockholmspolitiken (och att det ser ut att bli rödgröntrosa i Stockholm efter valet). Upplägget – och vinkeln – är den vanliga. Förutom att man presenterar FI som ett riksdagsparti (vilket det inte är), intill de andra riksdagspartierna (med logotyp), är både text- och bildmaterialet helt inriktat på att måla upp en så positiv bild av FI som möjligt. Nästan häften av helsidan består av två stora bilder på leende unga kvinnor som skall rösta på – eller överväger att rösta på – FI. Positiva bildtexter förstärker också känslan av riktigheten i deras överväganden. Det är ”viktigast att det händer något” och viktigast att ”rasisterna skall ut och feministerna in”. Intressant är också att man inleder artikeln med att konstatera att (stalinisten) Sven Wollter kommer förbi och ger en FI-valarbetare en klapp på axeln (utan någon vidare analys).

Kanske är denna axelklapp – och dess ömma beskrivning i borgerliga SvD – mer avslöjande än vad man först kunde tro.

Annonser

One thought on “Ett tankeexperiment kring den radikalfeminism som omsluter oss

  1. Ja,det är helt sjukt att stora delar av etablissemanget helt okritiskt köper extremisterna Fi,s politik.
    Ingen som har läst deras extrema partiprogram där man lovar allt åt alla utan tillstymmelse till finansiering och där man helt öppet skyltar med sitt manshat borde kunna rösta på dom. Det visar väl tyvärr att många människor inte tar demokratin på allvar och tar reda på vad partierna vill göra alternativt att dom är för korkade för att förstå vad extremisternas politik leder till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s