Det blir tufft det här – men jag skall rösta!

Så är det val imorgon. Som vi alla vet, eller de flesta av oss i alla fall. De traditionella medierna och Public service har jobbat i skift de sista veckorna med att lyfta fram de partier vi borde rösta på (och det parti som beskrivs som dumt och dåligt). Och samtidigt förmätet hyllat vår demokrati (eller ”värdegrundsdemokrati” som man egentligen menar).

Själv har jag aldrig tidigare känt en sådan uppgivenhet inför ett val (vilket ändå inte kommer att hålla mig borta från att rösta). Jag går och röstar i den del av stockholms innerstad där symbol- och identitetspolitiken sedan länge frigjort sig från förnuftet och irrat iväg på egen hand in över okända men skimrande låtsaslandskap. Där vänsterextremister, radikalfemister och tillväxtmotståndare skulle få egen majoritet (om det hade varit på riksnivå), och vars idé- och partiprogram skulle göra både Andreas Baader och Valerie Solanas stolta.

Vi står, som jag tidigare har försökt att beskriva, inför en katastrofal utveckling. Och det är främst den havererade och ensidigt politiserade svenska journalistiken som bär ansvaret, men också broderligt delat med de allt fegare och populistiska politiker som idag ofta säger sig föra vår talan.

Men vi som tänker, vi som vågar ifrågasätta och vi som har tappat förtroendet för journalistiken och politiken (i sin osunda armkroksdans), vi som vill se en förändring, oss låter man PR-byråer klistra nya ord på för att beskriva. Man kallar detta nya medborgaruppvaknande och engagemang för allt från rättshaverism, populism, missnöjesyttringar, hat, antifeminism, rasism, nazism, fascism eller för ”hot mot demokratin” (och då menar man givetvis sin egen helt nya tolkning av demokrati, alltså värdegrundsdemokratin, vilken betyder att delar du inte min värderingar – mina åsikter – som skall du inte ha möjlighet att yttra dig).

Nej, det är sannerligen inte enkelt att veta vad man skall rösta på. Jag är utled på alliansens nästan frireligiösa tro på de globala marknadskrafternas frälsning, i en allt mer bisarr kombination av avveckling av försvaret och olust inför vårt nationella kulturarv och synen på båda som mer eller mindre irrelevant särintressen. Lägg till detta att flera partiledare och ministrar ”delar analysen” med radikalfeministerna (alltså den postmarxistiska analysen), och det hela blir outhärdligt. Reinfeldt verkar samtidigt tycka att det är häftigt att Sverige på kort tid måste ändras bortom oigenkännlighet, till ett slags marknadsliberalt himmelrike, lite som Hong Kong eller Singapore. Annie Lööf gillar tanken på att Sverige snabbt borde bli ett 40-miljoners-land och vad spelar det för roll att ”svenskar” då skulle hamna i minoritet eftersom ”det svenska” bara är en myt och egentligen inte finns (och om det finns så är det ”barbariskt”, enligt Sveriges statsminister Reinfeldt).

I sammanhanget måste jag säga att jag samtidigt har svårt för SD. Trots att de ofta säger sådant som är fullkomligt självklart och som för alla statsministrar, vare sig de var borgerliga eller socialdemokratiska, bara för 20–30 år sedan var självklarheter och som handlade om grundläggande ansvarstagande gentemot det land man hade fått ansvaret att förvalta. Men jag har svårt för att det fortfarande finns historiska kopplingar till ultranationalism och rent av nazism i partiets förflutna. Det fungerar inte för mig helt enkelt. Men kanske om utrensningarna och nolltoleransen mot rasism fortsätter, ja, då kanske partiet har nått en sådan mognad att det kan bli statsbärande. Och hur man än ser på detta är det ett sannolikt scenario, redan inom en tioårsperiod. I Frankrike är Front National det största partiet idag (med frankrikes koloniala historia och stora invandrargrupper, mestadels från Nordafrika, och många utanförskapsområden inte helt olika de som växer fram i Sverige, präglade av kriminalitet, socialt utanförskap och djupa motsättningar), och liknelsen kan vara värd att beakta, trots att Sverige saknar en kolonial historia (vi har å andra sidan Europas största invandring när det gäller människor från framför allt nord- och östafrika). I Danmark är Dansk Folkeparti omkring 25% idag, alltså större än Moderaterna och nästan större än Socialdemokraterna (i svenska mått mätt).

Folk frågar mig ibland om jag är nationalist och jag brukar alltid svara nej. Nationalist är ett kantigt och hårt uttryck som oftast används för att skyffla in den förmodade ”nationalisten” i samma bur som rasisterna och nazisterna (det är ju så svensk politik och samhällsdebatt ser ut idag). Däremot brukar jag säga att jag gillar Sverige. Jag säger också att jag uppskattar att vara del av vår gemenskap (inte minst genom språket och kulturarvet), och att vara medborgare i ett land som Sverige. Att jag känner att jag hör hemma här, också med vår tolerans och öppenhet. Att allt detta är värt att värna, att stå upp för. Att jag vill att mina barn skall kunna växa upp i ett land som är deras och där de kan vara trygga och känna ett gemensamt ansvar att bygga vidare på allt det fina som de ärvde.

Men tänk vad komplicerat detta har blivit för så många som (inte minst genom medierna), har fått för sig att detta att vara svensk (i meningen tolerant och öppen), är samma sak som att vara självutplånande. Att vara en ”riktig svensk” innebär då att stå rakryggat och hävda att det inte finns något svenskt. Att det svenska inte är värt att försvara, att det är rasistiskt att prata om ”svenskar” och ännu värre ”etniska svenskar”. Det blonda och blåögda är rasistiska markörer och del av en unken, nationalistisk och varför inte nazistisk historia. Vi har ingen kultur (värd att bevara), vi har inget folk (värda att skydda), vi har inget land (värt att beskydda). Det är bara andra folkslag som har kulturer, som har en kulturhistoria och vars nationaliteter eller etniciteter det är viktigt att stå upp för och försvara.

Så ser den svenska, paradoxala och i många avseenden obegripliga självgodheten ut i samhällsdebatten idag. Vi har gjort en dygd av det skenbara självföraktet, vilket, som våra grannländer nu allt oftare försöker uppmärksamma oss på, endast kan leda till fördärv.

Det rödgröna alternativet, med Stefan Löfvén som statsminister, är naturligtvis ännu värre (än om alliansen hade vunnit), men om FI kommer in i riksdagen och det hela utvecklar sig till den rödgrönrosa ideologiska mardrömsröra av ansvarslöshet som skulle bli konsekvensen och som en del förutspår, så står Sverige inför ett regelrätt haveri och ett oåterkalleligt brott mot allting som folkhemmet, välfärden och stabiliteten handlade om. Det kommer då inte dröja länge förrän alla våra nordiska grannländer bryter avtalen om gränsfrihet och att Sverige blir allt mer isolerat (men också söndrat och radikalpolariserat internt).

Nej, det går inte att veta vad man skall rösta på. Borgerligheten har i Sverige havererat. Den har utvecklats till en idéfattig, torrpragmatisk och kulturellt ointresserad gruppering som avsagt sig allt ansvar (och kunskap), om snart sagt allt vid sidan av skatter, företagande, siffror och ekonomiska prognoser. Att vänstern har svalt och inkorporerat kulturpolitiken och gjort detta till en av sveriges mest inflytelserika arenor för politisk ”utbildning” och indoktrinering verkar inte ha bekymrat alliansen nämnvärt och kanske bekymrar det inte Stefan Löfvén heller. Man ”delar agendan” istället, och tror sig därmed att kunna driva sin idélöshet och brist på visioner vidare till nya valvinster (om man bara låter lite som sina meningsmotståndare). Men det är ett kortsiktigt vinstkoncept som oundviklingen leder till att man på sikt gör sig själv irrelevant.

Snart kommer vi att se de identitetspolitiskt och radikalfeministiskt motiverade aktivisterna – med siktet inställt på den primära fienden, ”den svenska, vita, heterosexuella mannen” – inta fler och nya chefspositioner i svenska myndigheter, genom först och främst en svag och i ämnet okunnig (och skulle jag tro ganska ointresserad), Stefan Löfvén. Det som redan idag för många utländska besökare kan te sig som en statsfeministisk och misandrisk bananrepublik kommer att göra nya och revolutionerande landvinningar i splittringspolitiken, sannolikt genom att minimera antalet pojkar som får en utbildning (och lyckas komma in på universitet – idag är siffran omkring 22% vilket givetvis kommer att ses som för högt), och med stora statliga satsningar kanske kommer att försöka genomföra den slutliga – och den enda som världen skådat – sanna feministiska revolutionen (där män inte längre har några inflytelserika positioner och där endast kvinnor – med få undantag – har makt). Och där manshat – även offentligt – kallas folkbildning.

Så nej, jag vet inte vad jag skall rösta på. Jag kommer att gå ner där och le och försöka att inte irritera mig allt för mycket över alla förutsägbara, skäggiga, hästsvans- och glasögonprydda hipsters och deras löjeväckande inställsamhet och inbillade radikalism (vem kan någonsin tycka att någon är rebellisk och antiauktoritär som gör precis det som etablissemanget, medierna och den politiska eliten säger att du skall göra?). Jag skall le och se på dem med överseende.

Men jag skall rösta.

Annonser

15 thoughts on “Det blir tufft det här – men jag skall rösta!

  1. Även om det kommer bli ett farligt experiment så kan jag inte låta bli att hoppas att dom rödgröna partierna vinner valet. Skall bli lite kul att se den svage Löfven försöka bedriva någon form av politik tillsammans med kommunisterna,könsrasisterna och miljöflummarna i V;MP och i allra värsta fall FI.

  2. Ja den katastrofala parlamentariska situation som vi nu skymtar i elfte timmen, den har majoriteten i stor enighet drivit fram utan att man egentligen tycks ha förstått det. Nu är det för sent. När man älskar sitt land (Nej jag röstar inte på Sverigedemokraterna!) lider man naturligtvis.

  3. Såg att Löfven hycklande hoppas på att alliansen skall rädda honom ur knipan genom att stötta hans politik. Detta är samma socialdemokrati som inte hade något problem med att sänka alliansens budget förra hösten trots att det är praxis att inte göra det.

  4. Jussi Du skriver : ” Borgerligheten har i Sverige havererat. Den har utvecklats till en idéfattig, torrpragmatisk och kulturellt ointresserad gruppering som avsagt sig allt ansvar (och kunskap), ”
    och vidare :
    ” Det rödgröna alternativet, med Stefan Löfvén som statsminister, är naturligtvis ännu värre (än om alliansen hade vunnit), men om FI kommer in i riksdagen och det hela utvecklar sig till den rödgrönrosa ideologiska mardrömsröra av ansvarslöshet som skulle bli konsekvensen och som en del förutspår, så står Sverige inför ett regelrätt haveri ”

    Vad återstår ?
    Piratpatiet , Liberalerna ?

    • Ja, därför är detta det märkligaste och för mig svåraste val någonsin. Jag saknar, som jag skrev i en annan kommentar, ett riktigt konservativt parti, baserat på humanism, upplysningsideal och bildning.

  5. Jag förstår inte hur man inte kan rösta på SD det här valet. Och ni ska veta att om någon hade sagt till mig att jag skulle lägga min röst på dem det här valet för ett år sedan så hade jag bara avfärdat det – Det hade känts helt otänkbart. Det här landet har hamnat upp och ned och hatet hyllas som kärlek. Trots SD´s alla brister är det det enda partiet som står emot en skenade invandringspolitik (inget emot invandrare eller invandring, men är sverige/svenskhet något fult? är seriösa och sakliga argument kring vad som är möjligt och rimligt kring invandringen rasism?), och det enda partiet som klart tar avstånd från denna groteska feministrörelse som spridits likt ett virus och infekterat allt från samhällsdebatten till akademin och gjort manshat till ett normaltillstånd.

    Jag glömmer inte Pär Ströms intervju med Camilla Lindsberg för ett antal år sedan http://www.youtube.com/results?search_query=p%C3%A4r+str%C3%B6m. Camilla säger, angående radikalfeminismen, att hon inte förstår hur vi har kunnat hamna här, men att botten nu ändå måste vara nådd. Nu är vi här fem år senare och allt är 10? 100? gånger värre – Dessutom med rent rasistiska förtecken!!. Nu ser det ut som att kommer få en vänsterregering, där möjligtvis V och F! sitter med eller är passiva ja-sägare.

    Jag undrar vad Camilla skulle säga om Sverige 2018.

  6. Ska det verkligen stå ”deras inbillade antiradikalism” ? Är det inte radikala de inbillar sig vara?
    Eller har jag totalt missuppfattat det hela?

  7. Jag är i samma sits som Christoffer verkar vara. För ett år sedan var SD helt otänkbart.
    Över julledigheten så bestämde jag mig att sätta mig in i frågan. Verkligheten som kommer av siffrorna från SCB, OECD och från andra länder är minst sagt skrämmande. Jag har också läst igenom SD’s partiprogram (vilket ingen av deras motståndare gjort).
    Värt att notera är att inget av partierna (märkligt nog inte ens SD) pratar om dessa siffror. I andra frågor är det idel procent hit, miljarder dit, satsningar och siffror om vartannat. I denna fråga nämns inga siffror utan frågan besvaras enbart med floskler och att vi skall ”öppna våra hjärtan”. Den dagen Åkesson kastar dessa siffror i ansiktet på de övriga kommer de att få helt nya väljargrupper då de inte kan svara på dem. Vi tar emot fler flyktingar än Tyskland i absoluta tal och vi är enligt OECD sämst i västvärlden på integration.

    Problemet är att det finns 8 riksdagspartier och jag har att välja på att vara för eller emot invandring, vilket är en direkt konsekvens av den värdegrundsdemokrati som nu förstärks av ett oansvarigt etablissemang.

    Jussi, du skriver bra som vanligt och jag önskar att jag kunde skriva lika bra (är bättre på att få fram mina åsikter genom att prata).
    Politikerna och svenska folket kommer att stå med en förvånad blick den dagen ”folket” behövs. I ett land som inte har en befolkning eller kultur utan istället består av isolerade öar av olika kulturer utan sammanhållning ökar misstron mellan grupperna. ”Folket” blir mindre benägna att betala skatt, skyddar de sina mot ”de andra”, korruptionen ökar, det behövs fler poliser, otryggheten ökar, m.m.

    Jag kommer köra ”viktad röstning” (jag tar olika många lappar från partier som jag kan tänka mig, blandar runt dem och drar en i högen utan att titta) idag och tyvärr kommer SD att finnas med i denna hög, trots att jag inte är socialkonservativ utan skulle beskriva mig som ”kaotiskt mitten”.

    • Jag förstår verkligen dina känslor! Och jag dömer ingen – som av de skäl du nämner – röstar på SD. Men för mig går det inte i nuläget, just för att det fortfarande finns för uppenbara kopplingar bland för många i partiet, med ultranationalism och extremism. Men jag hoppas att utrensningarna fortsätter. Jag saknar ett konservativt parti (att kalla Nya Moderaterna för konservativt är fånigt).

  8. Pingback: Analys från ett grannland | Häxanmexan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s