Nu har nog valresultatet sjunkit in för de flesta. Nära 800.000 (13%), svenskar röstade på Sverigedemokraterna och nästan alla andra partier backade, utom extremistpartiet FI som också ökade ordentligt, men tack och lov inte tillräckligt för att nå hela vägen fram till riksdagen.
Sverige går mot en mycket svajig och parlamentariskt skör framtid, där allt – även på kort sikt – kan hända. En del kallar det ”spännande”, själv ser jag hur mörkret vid horisonten nu går att urskilja. Demokratin är under press och det berömda svenska ”ansvarstagandet” lär få bekänna färg.
Ändå ser allting omedelbart väldigt mycket ut som innan. Journalistkåren, ja, den absoluta majoriteten i alla fall, sluter leden och börjar fördöma och håna, precis som tidigare. Skygglapparna förstärks, hålen i sanden ordnas till, retoriken och lögnerna finputsas och kanske har några grymma nyord redan budats in från PR-byrån? Ord som kan tysta debatten och som går att kleta på meningsmotståndarna (och privatpersoner med ”fel” åsikter), så att de får skämmas ännu lite till (och offentligt).
De svenska journalisterna, med sina idag stora kontaktnät också inom sociala medier, skriver om det som hänt och verkar tro att de reaktioner och åsikter som forsar i det egna flödet (där idévännerna, politikertjommarna, kårkamraterna och andra kulturnissar man som journalist mött på mingelfester, skivsläpp, krogöppningar eller kanske bara på en promenad genom Tanto, finns), är representativt för Sverige i största allmänhet. Så här skriver till exempel Tobias Brandel i dagens SvD, när han under rubriken ”Föraktet drev väljare till höger” (i pappersutgåvan), skall förklara reaktionerna på det som hänt:
””Alltså hur kan var tionde jävla människa som röstar i Sverige ställa sig bakom Sverigedemokraterna?” Lärarstudenten Dino Osmans enkla inlägg på Twitter retweetades, skickades vidare, 646 gånger. Det är bara en i en flodvåg av liknande reaktioner av chock och sorg som fyllde sociala medier i går.”
Det handlar alltså om en flodvåg av reaktioner. Reaktioner av sorg och chock. Som fyllde sociala medier…
Men kanske allra mest i de nätverk på sociala medier där Brandel själv uppehåller sig? Det kan vi nog vara ganska säkra på. Artikeln i övrigt lutar sig mot Valu-undersökningar (och Sören Holmberg), vilka inte minst när det gäller detta val – och i synnerhet SD – har visat sig vara notoriskt felaktiga. Men också SvD/Lisslys verktyg för att granska politiska diskussioner på nätet, vars tillförlitlighet jag vet för lite om men starkt betvivlar i nuläget (är det någon som vet mer?). Man vill hursomhelst göra gällande att det har skrivits enormt mycket om SD på nätet och att praktiskt taget allt har varit negativt.
När ett parti, som ständigt beskylls för att mobilisera sig särdeles mycket på just nätet och vars anhängare dessutom sägs vara anledningen till att de flesta traditionella medier idag har stängt av sina kommentarsfunktioner på nätet, har mer än fördubblat sitt valresultat och nu fått omkring 800.000 röster – och vare sig man gillar det eller inte, måste koras som detta vals enda och största segrare, så blir det inte trovärdigt att påstå att det inte har funnits, om nu inte flodvågor så åtminstone kaskader av glädjeyra där ute i landet, även på sociala medier.
Men det är ju just trovärdigheten som är bortkompromissad med den här typen av journalistik. Det lurar en agenda bakom varje meningsbyggnad, varje rubrik och varje referens. I det här fallet är det uppenbart att det handlar om att visa upp bilden av ett enat Sverige där alla är bestörta över något och som alla är emot. Vilket helt enkelt är felaktigt (det är idag sveriges tredje största parti), och man kan tycka vad man vill om SD’s framgångar, men det är naturligtvis även artiklar som denna som gör att partiet växer.
Det finns lustigt nog en hänvisning i Bardels text till att politikerförtroendet idag skulle ha ökat markant sedan 70-talet (för alla utom SD-väljare). Om detta kan man ju tro vad man vill, det är återigen Sören Holmberg och Valu som ligger bakom uppgifterna. Men jag noterar att Bardel i sammanhanget såklart utelämnar att journalister är den yrkesgrupp som svenska folket har allra lägst förtroende för (och då gäller det alltså inte bara SD-väljare).
Men detta är bara ett enstaka exempel (jag hittade det genom att bara sträcka mig efter en tidning och fälla ner blicken). Över hela det svenska medielandskapet, och inte minst genom valvakor och annat valrelaterat eftermaterial, och med Public service som draglok, har Fas 2 nu inletts i kriget mot de som röstade på SD. Folkföraktet och misstron mot demokratin (vad skall vi med demokrati till när så många röstar fel?), kommer snart att nå oanade höjder i de traditionella medierna. Och de sajter som benäms som ”hatsajter” kommer att få hundratusentals nya läsare. Och SD kommer att växa så det knakar.
Det är något särdeles unikt med svensk politisk offentlighet, detta att när någonting håller på att gå riktigt illa, ja, då gör man precis som man gjort tidigare fast ännu mer. Mycket mer. Vi ser det kanske ännu tydligare i skolan, som sedan länge håller på att gå under i ett kluster av brist på bildning, stök och genusgalenskap (där pojkarna är på väg att helt och hållet tappa fotfästet). Lösningen på problemet blir då naturligtvis ännu mer radikalfeminism och genuspedagogik, ännu fler satsningar på tjejerna och ännu fler förvirrade maktteorier och normkritik. Att fler svenska ungdomar idag vill vara med i dokusåpan ”Paradise Hotel”, än bli lärare, kan ju inte komma som en överraskning när man vet att intagningskraven på Lärarhögskolan är så låga att personer som knappt kan läsa får ”utbilda sig” till lärare i Svenska. Men de ansvariga – där också politiker från rött till blått ingår – har för mycket prestige att förlora i ett erkännande av de faktiska misstagen. Därför kommer vi bara att se dimridåer och skenmanövrar och kanske att Sverige helt enkelt drar sig ur Pisa-samarbetet (med hänvisning till att det inte känns rätt för Sverige?), eftersom de dåliga resultaten blir för svåra att hantera. Blir Gustav Fridolin ny utbildningsminister kan vi i alla fall vara säkra på att det slutliga sammanbrottet inte ligger alltför långt bort.
I tunnelbanan här i Stockholm såg jag idag nya, påkostade reklamkampanjer för lärarutbildningen vid Södertörns högskola. Och att bli lärare skall ju inte behöva handla om sånt där tråkigt som att man ligger på en särdeles hög nivå inom ett visst kunskapsområde. Den största affischen visar en ”make-up artist” med mycket avancerat nattklubbssmink, de två mindre bilderna en ”hejarklackskille” och en ”modeprofil”. Jag hade nog önskat att fokus låg på kunskap. Jag bryr mig mycket lite om vad mina barns lärare gör på de nattklubbar de bevistar, eller på fotbollsläktaren, eller i största allmänhet faktiskt, så länge de är skickliga och kunniga lärare och vill mina barn väl.
Men när det gäller den ideologiska broilerfabriken Södertörns högskola så vet vi ju ungefär vilken kunskapsarrogans och så kallad normkritik vi kan förvänta oss.
[Tillägg: Jag har gjort smärre ändringar i texten sedan ursprungspublicering]
Jussi H. Lundell 
Jag och många med mig tror att klappjakten på SD och föraktet för de som inte är okritiska till mängden invandrare som vi tar emot har lett till att många har sett SD som det enda alternativet.
Dessutom är det säkert ett stort antal som röstade på SD för att knäppa etablissemanget på näsan och visa att de inte köper den förda politiken.
Sara Skyttedal försökte ju föra ett resonemang kring hur vi skall kunna ta emot flera flyktingar utan att ha tillgång till bostäderoch jobb mm men hon blev snabbt avfärdad som en halvrasist med knäppa åsikter.Själv tror jag att hon var något viktigt på spåren. Om vi kan se till att integrera de som kommer hit på ett bra sätt så kommer inte ett parti som SD har något berättigande.
Jämför t.ex med 60 och 70-talen när vi hade en arbetskraftsinvandring från andra europeiska länder. De människorna integrerades vad jag kommer ihåg ganska väl och det var få människor som hade något emot att de kom hit. Jag jobbade själv med ett antal Finnar och jugoslaver som var första eller andra generationens invandrare och de smälte in alldeles utmärkt .
För säkerhets skull skriver jag att jag inte röstade på SD och har aldrig gjort det.
Kan väl också säga att jag tycker att journalisterna är hycklare som hejar på sexisterna och rasisterna från FI.Vad är det som gör dom mera rumsrena än t.ex SD ?
Bra skrivet! Att hålla fast vid ett förlorande koncept är lite som gamla tiders läkekonst med åderlåtning mot diverse sjukdomar. Fungerar inte åderlåtningen mot sjukdomen så provar vi med mer åderlåtning. Om patienten dog så berodde det absolut inte på blodförlusten utan antagligen på för lite åderlåtning.
Pingback: F! förklarar | WTF?
Pingback: Dagens tvättråd | Susanna's Crowbar
Pingback: Och Tokerierna Fortsätter | Löjesguiden
I kultursektionen i dagens SvD finns ett ytterst tragiskt exempel på mer av dåligt.
Det är författaren och läkaren Negar Naseh som under rubriken ”Varför reagerar Sverige först nu?” (http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/har-vi-inte-vetat-ganska-lange_3928634.svd) berättar om sina extremt dåliga erfarenheter av det strukturalistiskt rasistiska Sverige. Hon talar till och med om institutionaliserad rasism.
Hennes föräldrar kom från Iran till Sverige, hon har persiska som modersmål och hon identifierar sig som iransk-svensk, inte helt svensk alltså, vilket är rätt konstigt med tanke på att hon ogillar att svenskar inte fullt ut betraktar henne som svensk. Här i Sverige har hon gjort karriär som författare och har även utbildat sig till läkare. Jag förmodar att hennes föräldrar är både nöjda och stolta. Konstigt vore det annars.
Läs det en gång till. I det strukturellt rasistiska Sverige har hon alltså en karriär som författare OCH har även utbildat sig till läkare. Det är inte i Iran (som hon betraktar som sitt andra hemland) hon lyckats här i livet utan i Sverige. I otäcka rasistiska Sverige. Hur hade det gått för henne i Iran?
Hur kan en människa med ursprung i en religiös diktatur men som lyckats med två parallella karriärer i det nya land som tog emot hennes föräldrar, när de flydde från medeltiden, kalla landet hon lyckats i för rasistiskt? Dessutom institutionaliserat strukturellt rasistiskt. Vilken var institutionen som stoppade henne i karriären? Vad är det hon misslyckades med i sin karriär? Läkare OCH författare. Hur många procent av Sveriges befolkning är det? Är det dåliga yrken?
Strukturell rasism… Jag fattar inte det här nyspråket. Man behöver inte gilla SD och det är klart att det finns rasister i Sverige, precis som i Iran, men någon slags perspektiv måste man väl ändå ha som högutbildad läkare och författare. Hennes föräldrar har flytt från en förtryckande religiös diktatur och deras barn (d.v.s. hon själv) blev läkare och författare i det nya landet. Kan man önska sig så mycket mer? Hon skriver att ingen lyssnar på flyktingarna. På Sveriges näst största morgontidning har hon nästan ett helt uppslag, hon publicerar böcker på ett stort förlag och så skriver hon att ingen lyssnar. Googlar man hennes namn får man träffar på alla stora mediers kultursidor och program. Ingen lyssnar…. Va??
De som vill att Sverige skall fortsätta ha en positiv attityd till invandring måste helt uppenbart lägga om kursen nu. SD fick 13% och den siffran lär inte minska om man kallar sitt nya hemland för rasistiskt trots att man gör kometkarriär.
Jasenco Selmovic (FP-politiker, ex Jugoslavien) verkar vara en av mycket få flyktingar i debatten som faktiskt tycker att det var trevligt att få komma till Sverige. Hans positiva bild av mottagarlandet är ytterst sällsynt i offentligheten:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article15887616.ab
Är det inte ganska konstigt att han är så ensam?
Pingback: Demokratin som modellera och mer rasifieringshets | Jussi H. Lundell