”Förr i tiden var flickor slavar och Sverigedemokraterna är hemska”

Jag kan förstå att det kan uppfattas som i någon mening otillbörligt att Sverigedemokraterna dykt upp som ämne här på sistone, en hel del till råga på allt. Skulle det inte handla om feminism, splittring och identitetspolitik? Varför tjata om detta med SD?

Jo, därför att ju mer jag förhåller mig till ”mina” ämnen, ju omöjligare blir det att undvika det. Inte därför att syftet på något sätt går ut på att stödja SD som parti, men därför att det som händer med SD (i flera bemärkelser), och det sätt på vilket de behandlas i offentligheten och i de traditionella medierna oftast går att härleda till samma radikalfeministiska krafter som vi annars normalt skulle diskutera här.

När borgerligheten i allt väsentligt har havererat då det gäller värde- och idépolitik, när kulturpolitiken (i vilken ”jämställdhet” (radikalfeminism), men också detta med ”allas lika värde”, ”öppna gränser” och hatet gentemot ”den vita mannen” ingår), ägs av den postmarxistiska, postkoloniala och radikalfeministiska kultureliten, och mittenpolitikerna bara naivt dansar med och ”delar analysen” med dessa (och sannolikt vare sig har en susning om vad det handlar om, eller ens bryr sig så länge man kan privatisera vidare och räkna kronor och ören), ja, då är det SD som kliver in från ytterkanten på en tom högerhalva. Och här handlar det inte bara om att det tidigare högerpartiet Moderaterna har monterat ner det svenska försvaret, eller att man (i ren protest gentemot SD’s blotta existens), iscensätter ett migrationsexperiment som inte liknar något annat i Europas historia (vare sig när det gäller antalet eller varifrån människorna kommer (Mellanöstern och Östafrika), och som dessutom saknar finansiering eller fungerande organisation (bostäder och arbetsmarknad saknas). Det handlar också om att man kastat in handduken när det gäller jämställdheten och köpt stora delar av det radikalfeministiska revolutionspaketet, med manshatet, föraktet för pojkarna, och fantasifostren ”patriarkatet” och ”könsmaktsordningen”. Även när det gäller en ytterligare förvärrad rättssäkerhet för pojkar och män (genom den föreslagna ”samtyckeslagen”), flirtar mer eller mindre alla de borgerliga partierna med vänsterns och radikalfeminismens analyser.

I denna kontext blir SD tyvärr det enda parti som också tar tydligt avstånd från radikalfeminismen. Det är naturligtvis sorgligt att det är så, men det går inte att komma ifrån. När alla de andra mitten- och före detta högerpartierna har kapitulerat i dessa frågor (försvaret, migrationen och jämställdheten), så finns mycket att hämta för ett parti som sätter sig emot. Det blir då tyvärr, precis som Åkesson faktiskt säger, det enda riktiga oppositionspartiet. Och givetvis är det den extrema vänstern som ser SD som huvudfienden, eftersom avvecklingen av försvaret, öppnandet av gränserna och den feministiska revolutionen är deras kärnfrågor.

Som så ofta får man känslan av att vad än SD säger så måste även borgerligheten säga tvärtom. Det går ju inte att dela analys med dessa människor, som i media beskrivs som ”fascister”, nej, vi skall tycka tvärt emot och visa hur bra vi är och hur långt vi ligger från dem (så får vi beröm i media)! Utvecklingen är minst sagt anmärkningsvärd och kanske kommer det att skrivas många avhandlingar om SD’s spinndoktor i framtiden.

Jag fick igår även en mera personlig påminnelse om hur detta hänger ihop, och varför det är viktigt att zooma in på det.

När jag hämtade min dotter från sin lågstadieklass och vi promenerade hem berättade hon att klassen hade pratat om att det hade varit val. Hon sa spontant egentligen bara två saker. Att förr i tiden var flickorna slavar i Sverige. Och att Sverigedemokraterna är hemska. Jag blev först lite paff, men egentligen inte förvånad. Att det anses ”rätt” enligt den värdegrundsdemokrati som skolan numera oftast bekänner sig till, att i sann demokratisk anda berätta även för små barn vilka partier som är bra och vilka som är dåliga (enligt värdegrunden – alltså det åsiktspaket som man har bestämt sig för är ”rätt”), gör mig än mer övertygad om att det som håller på att hända i Sverige är allvarligt.

Att vara en bra person är att vara för ”allas lika värde” (alltså fri invandring och öppna gränser), och därmed tycka att SD är hemska (som vill begränsa detta). Man är också en bra person om man håller med feministerna, eftersom deras parti FI tycker att det är jättedumt att flickorna behövde vara slavar. Vi känner igen budskapet från den svenska offentliga debatten. Det är ofta på denna nivå den ligger.

Och alla människor vill vara omtyckta. Vi vill bli sedda som bra människor och uppskattade för vad vi säger och tycker. Vad spelar det då för roll att flickor eller kvinnor aldrig har varit slavar (i bemärkelsen till män – träldom har funnits för både män och kvinnor), eller att öppna gränser och fri invandring skulle förinta den svenska välfärden inom ett år och leda till krig, våld och misär? Hellre då att hålla med, nicka instämmande och bli gillade för våra goda (och öppna), hjärtan. Att barn gör på detta sätt är både fullt naturligt och förståeligt.

Att vuxna kulturdebattörer, feministiska politiker och uppburna opinionsbildare gör på samma sätt är möjligen förståeligt men knappast försvarbart.

Om ni inte redan har läst dessa så gör det: Marika Formgren, Tino Sanandaji och Eli Göndör.

Annons