Notiser utan titel

Mycket upplyftande att i dagens SvD läsa Paulina Neudings ledarkolumn intill Alice Teodorescus debattartikel i Brännpunkt. Det finns – och det måste sägas – kritiska röster i offentligheten som försöker göra sig hörda, och det är som jag noterat tidigare SvD’s ledarsidor som är en slags sista utpost (när det gäller de traditionella medierna). Dessa starka och kompetenta kvinnor hör och ser vi annars alldeles för lite av. Nu måste jag tillägga att jag inte håller med om allt, till exempel har jag svårt för den nyliberala tankefiguren att lönedumpning vore ett sätt att “möta” invandringen och integrationen (även om jag förstår argumenten som ett led i en kortsiktig strategi mot utanförskapet).

Annars noterar jag att DN, Expressen och vänsterpressen fortsätter att förfasa sig över SD och de rasistiska svenskarna. Och att FI fortsätter att lyftas fram som hjältar och får stort utrymme (om än bara i sin kommande maktposition i kommunerna). Vi får också veta att en man tydligen har stoppat in sin penis i ett brevinkast någonstans i Sverige, med ungefär lika stor allvarsgrad som rapporteringen kring de ryska jaktplanens kränkning av svenskt luftrum i onsdags. Att en man friades i Hovrätten i samband med våldtäktsanklagelser har också dykt upp, där Sveriges Radio och representanter för SKR, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers riksförbund, har förfasat sig över den friande domen. Mannen har, kan vi förstå, hävdat att han sov. Det gjorde visserligen kvinnan också, så ingen minns något. Hur det än ligger till med detta så kan vi konstatera att SKR, med uppbackning av SR, menar att en våldtäkt är en våldtäkt, vad som än har hänt, om kvinnan menar att det är så. Inget konstigt alltså.

En av sveriges största rättsskandaler – i en lång serie rättsskandaler som alla har det gemensamt att de någonstans bottnar i en radikalfeministisk och sjuk föreställning om mäns inneboende ondska – har ju Julian Assange som huvudperson. Skandalen har likheter med fallet ovan (inte minst genom medias medverkan). Nattligt umgänge (med någon man valt att sova med), ingen som sagt nej, ett uppvaknande och en kvinna som kanske inte har samtyckt eller ångrar sig. Och i Assange fall en ödesdiger kondom som kan ha spruckit (och som därmed ledde till en feministiskt präglad internationell arresteringsorder och sedan flykt till Equadors ambassad i London, där Assange nu suttit frihetsberövad i över två år). Precis som med Quickfallet, kommer Assangefallet en dag att luckras upp och blottas för allmänheten i hela sin absurditet. Vi är inte där ännu, men när det sker kommer ansvar att utkrävas. Claes Borgström har kanske inte så mycket att förlora, han har redan (genom framför allt Quickskandalen), helt och hållet förlorat sitt anseende. Men Marianne Ny (och andra ansvariga) kommer med säkerhet också att förvisas till skammens minneslund.

Jag reagerade också på rapporteringen i Sveriges Radio kring att Anders Behring Breiviks pappa Jens Breivik nu har kommit ut med en bok om sitt förhållande till sonen och massmördaren; ”Min skyld?” – alltså ”Mitt fel?”. Jag har inte läst boken än och, det skall sägas, inte heller de andra böcker som skrivits om mördaren. Det som dock blir tydligt i SR’s rapportering är att man inte någonstans nämner att Jens Breivik kämpade förgäves för att få vårdnaden om sin son (trots att missförhållandena hos modern var kända). Istället väljer man konsekvent att prata om pappan som en svikande och frånvarande sådan. Och detta är ju ur ett feministiskt perspektiv viktigt, för tänk om det framkom att frånvaron av en bra och ansvarstagande pappa i detta fallet också handlade om en socialmyndighet som hellre såg till mammans bästa (än barnets). Det kunde ju leda till att den feministiska bilden av pappor (och män) som överfödiga och rent av skadliga rubbades, och det vill ju naturligtvis inte feministiska SR bidra till.

Nu noterar jag också att FI går ut starkt i Malmö med att förbereda ett förbud för akvariefiskar i offentliga miljöer.

Annons