Jag är för invandring

Jag är för invandring, det har jag alltid varit. Jag tycker att det är bra att människor blandas och möts. Jag känner faktiskt också få som i sitt liv har antagit en lika antirasistisk hållning som jag själv, i meningen att jag har nära vänner från världens alla hörn och som bär på alla tänkbara kulörer – men också att jag i vardagen tillhör dem som högaktligen struntar i hudfärg (till ”antirasisternas” förtret).

Jag är också för jämställdhet. Jag menar verkligen – genom både ord och handling – att män och kvinnor är lika mycket värda och måste behandlas likadant när det gäller rättigheter och skyldigheter. Jag vägrar att gå med på generaliseringar eller kollektiviserande fördömanden. Jag tar halva mitt föräldraansvar med glädje, jag tar ut halva föräldraförsäkringen (efter att ha övertalat mamman), jag ser hur små barn behöver både sina mammor och pappor. Jag gillar många människor som jag stött på i mitt liv och ogillar andra, men ingenting har med kön att göra (eller ras för den delen). Jag ser inte kvinnor som barn eller mindre vetande. Jag har alltid sett kvinnor som människor och mina jämlikar. Men jag ser också vita, heterosexuella män som människor.

Jag, som bloggare, tillhör samtidigt dem som av det svenska etablissemanget har stämplats som rasist, fascist och kvinnohatare.

Och jag vet att många av mina läsare känner likadant. Detta enorma glapp mellan verkligheten och upplevelsen av den känsla (och kärlek), man bär på i sitt bröst, och alla gräsliga och avskyvärda anklagelser som samtidigt duggar tätt.

Att vara för invandring men inte nödvändigtvis för Europas i särklass största – och både ofinansierade och okontrollerade – invandring till ett litet land, stämplas idag av medier och politiker som främlingsfientligt och rasistiskt.

Att vara kritisk till den politiska radikalfeminismen, med hela sin arsenal av hat och avsky gentemot pojkar och män, stämplas idag av medier och politiker som suspekt. Att vara kritisk till radikalfeminismen kallas för kvinnohat och fascism, helt öppet i de flesta medier, dag ut och dag in.

Värdegrundsideologin (som bland annat Public service ser som sin uppgift att sprida), går å andra sidan ut på att det är rätt att hata så länge hatet riktas mot det dåliga. Och det dåliga är män, och särskilt svenska män eftersom Sverige också är dåligt (Sverige är ju ett strukturellt rasisiskt land). Och naturligtvis Sverigedemokrater, eftersom de inte vill ”öppna sina hjärtan”.

Nej, det är inte konstigt att folk röstar på Sverigedemokraterna. Och samtidigt är det så djupt bekymmersamt. Är det inte egentligen vansinnigt att det i Sverige idag inte finns ett enda parti (förutom Sverigedemokraterna), som kan tänka sig att ta ordet ”sverigevänlig” i sin mun? Att vara ”sverigevänlig” har därmed blivit rasistiskt. Det rätta är alltså att vara emot det ”svenska”. Precis som det har blivit rätt att hata män, eftersom FI står för detta och FI är ju SD’s motpol, eller hur?

Allt detta är en återvändsgränd. Och inte bara en liten sådan, som man kan undkomma genom att klättra över stängslet. Det är en återvändsgränd med fruktansvärda konsekvenser.

Jag har höjt varningsflagg tidigare. Att svenska traditionella medier nu beter sig odemokratiskt gynnar SD. Samtidigt ser vi nu företrädare för SD skriva öppet att media kontrollerar vi ”inom sinom tid” (Kent Ekeroth). Ett parti som – om inte övriga partier börjar diskutera migrationsfrågorna – snart kommer att bli Sveriges största eller åtminstone näststörsta.

Vad vi bevittnar nu kan vara det sista årtiondet från en ”failed state”. Men det behöver inte heller vara så. Problemet med migrationspolitiken nu är att går det fel så finns det inget sätt att gå tillbaka och åtgärda det som blev fel.

Annonser

10 thoughts on “Jag är för invandring

  1. Bra inlägg som vanligt Jussi !
    Bara för att man inte är för obegränsad invandring eller ens invandring på dagens höga nivå så behöver man inte vara rasist.Jag jobbar dagligen med folk från andra länder och de är väldigt duktiga. Har absolut inte emot invandring på en nivå som vi kan hantera men idag kan vi inte hantera de volymer vi tar emot.

  2. Det är glädjande att se att många som är emot diskursen i media, att många som förvånas över hatet mot SD:s invandrarpolitik, att mångasom vill ha sanasad jämställdhet istället för hatande extremfeminism inte alls är några ”mörkermän” som ”fiskar i grumliga vatten”.

    Jag märker att många som bloggar i ämnet snarare verkar vara liberala intellektuella som, precis som jag, tröttnat på vad som basuneras ut i media.

    Jag kan ärligt säga att jag, för cirka fyra år sedan, upptäckte att jag blivit lurad av media. Det var då jag på allvar började läsa Flasback, kommentarsfält och alternativa bloggar (inte vänster alternativa alltså utan höger). Jag insåg att det inte alls bara var rasister, galningar och bittra hatare som skrev.

    Allteftersom denna insikt sjunkit in så har det blivit lättare att förhålla sig till vad man hör, ser och läser i gammelmedia. Jag ser det numera som att en stordel av journalistkåren är en slags religiösa fundamentalister med mycket stora skygglappar och en stor dos upplåst pompös självgodhet.

    Men precis som du skriver är det bekymmersamt. För det verkar ju nu som att 7-klövern ännu en gång skall straffa Sverige och på rent djävelskap öppna gränserna så mycket det bara går. Hur skall detta sluta? Säg att konflikterna i mellanöstern och eländet i Afrika fortsätter och vi forsätter på detta sätt? Vad blir det av det?

    Jag kan tycka det är både spännande och otäckt på samma gång. Vad sjutton skall det bli av det här egentligen?

  3. Samtidigt funderar jag på om vi inte står inför ett massmedialt sammanbrott ganska snart. Säg tio år framåt. Hur ser det ut då? De flesta stora tidningar har enorma finansieringsproblem och dessutom enorma trovärdighetsproblem (vilket SOM-mätningarna visar). Samtidigt kommer inte heller public service kunna upprätthålla finansiering via licens så mycket längre till.

    På redakionell nivå kan man fundera över om det inte också finns en och annan journalist (kanske vit, hetro och man) som egentligen börjar känna att deras redaktionella inriktning är helt åt helvete vänsterfeministisk. Det är inte orimligt att tänka sig att det bara behövs att någon vågar ta första steget och så brakar hela det vänsterintellektuella luftslottet ihop. Helt enkelt för att vare sig publik eller en stor del av journalisterna egentligen vill ha skräpet.

    Om detta sammanfaller med en kollaps av gammelmedia så kan medielandskapet förändras i grunden. Men vi får väl se. Jag sitter bara och spekulerar över känslan jag har av att det som händer just nu inte håller i längden.

    • Kanske återgår det till det som fanns innan de stora reklamfinansierade tidningarnas uppgång: personliga och ”ärligt” partiska medier.

      Vad jag har förstått var detta vad man förväntade sig långt in på 1900-talet. Det vill säga det fanns publikationer av och för arbetare, liberala, konservativa och så vidare.
      Sedan upptäckte man att det gick att annonsera till många fler om man höll sig i en mittfåra och inte stötte sig med för stor del av den potentiella läsekretsen. Fox News blev en stor överraskning för många då de inte längre ens låtsades vara opartiska.

      Är inte särskilt påläst på detta område så jag lyssnar gärna på den som vet!

  4. Den här debattartikeln i dagens DN kanske du vill kommentera. Det går ut på, i korthet, att kvinnor hållet på att gå om männen och etablera sig som det ledande könet. Gäller bl a utbildning, lön och statusjobb. Männen blir den nya underklassen. Vi är många som känt till denna utveckling länge (”Amazonia”), men nu har Per Schlingmann och Kjell A Nordström upptäckt den. Det mest intressanta är avslutningen på artikeln. Utvecklingen är inte något problem. Ingen bristande jämställdhet här inte. Istället vill artikelförfattarna att Sverige ska ”ta ledningen” i denna utveckling…. Logik?
    http://mobil.dn.se/debatt/feminiserade-storstader-dominerar-snart-varlden/

  5. Jovisst, jag är också för invandring. Jag är själv invandrare där jag bor nu, och jag möter ingen som helst aversion mot mig som invandrare, trots att vi är många invandrare här. Vi kostar inte värdlandet ett öre, tvärtom är vi nettobetalare och göder många av värdlandets invånare med hyror och landets skattkista med skatter. Det klagas aldrig på invandringen här, men så har man inte heller fri arbetskraftsinvandring. Landets arbetslösa går i första hand, endast om ingen arbetslös i landet kan erbjudas jobbet får man ta in ny arbetskraft.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s